Hej Ola!
Jag såg det sista du skrev om förändring och att du inte orka. Ja Broder, det är hemska saker som sker och jag vill inte först besvara ditt inlägg för jag vill att andra skall se hur det går till i detta hemska land. Jag vet bara att vi inte får ge upp mot dessa skitstövlar som bär sig värre åt än terrorister .
Man blir utbränd i allt detta och hela kroppen tar otroligt stryk....
Ett gott råd är att du måste tänka på dig själv i första hand nu så du kan fortsätta senare.
Ge inte upp dig själv.
Sköt om dig broder !
Jag har gått igenom motsvarande Helvete så Du är inte ensam om detta, så vi alla måste sätta stopp för dessa dårars verk
Jan-Olof
Skönt att släppa taget i alla fall. Jag har hållit käften nu i ett halft år. Krafterna kommer tillbaka, när det ändå är klart att det måste bli en ändrad riktning.
Skönt att slippa stå ut mer. Jag har skrivit till regeringen, inte precis ett bra formulerat brev, jag bara slängde ihop det.Mitt nästa steg är att försöka få äldste sonen att gå på psykoterapi, och dra in mamman i detta. Om detta fungerar, kan saken lösa sig. Om jag har tur kan jag få koll på mamman, eventuellt få en hederlig psykoanalytiker att göra en positiv skrivning. Om PBU kommer att bete sig som förrut kommmer de att istället agera trojansk häst åt satkärringförvaltningen. Hur som helst känner jag mig lugn, eftersom jag vet att jag aldrig orkat härda ut längre, och hade jag härdat ut längre skulle det inte ha hjälpt, eftersom mammans turbulens nu uppmärksammants av skolan, och den äldre grabben kommer snart åkande hem i polisbil om jag inte gör något. Han måste till psykolog annars åker vi dit allihop. Så striden står för dörren, ingen ide att gruva sig.
Hon och jag hade en överenskommelse om att samarbeta, för att hålla myndigheterna utanför. Den har hon brutit. Min situation behöver nödvändigtvis inte vara anmälningsbar. Mamman terroriserar mig alldeles fruktansvärt, och lillgrabben har trots tillsägelser inte kunnat hålla tyst i skolan, men han har haft förstånd att inte säga något konkret. Hans lärare jobbar för soc sak. Sen upptäckte jag att jag själv heller inte kunde hålla tyst, utan släppte lös här i forat.. Alltså brister fördäminngarna inte pga lösmynthet eller dumhet, utan pga inre tryck. Mamman hotar lillgrabben en del, han hade pratat i skolan. Hon vill att jag ska ha högst 30% umgänge, men under terror förståss.
Hon jobbar skift, och jag har sjukpension, så du kan ju räkna ut vad "problemet" med umgänget är.. Hon vill hellre ha honom på nattis, fritids än hos mig, trots att grabben utvecklas enormt hos mig.
Hon VILL saker, men hon kommer aldrig att kunna genomföra dem. Utan att jag ens lagt mitt ord med i laget har lillgrabben varit hos mig ca 65%. Hon skriver umgängesschemat, och har sig själv som värsta fiende med andra ord. Hon går ju skift, så det blir barnplågeri om hon ska neka mig umgänge.
Vad jag menar att satkärringförvaltningen inte kan sätta dit oss på, är att mamman de facto inte lyckas sabotera umgänget ! Vad hon än vill kommer han till mig när hon jobbar. Det blir dagliga hotelser om att jag aldrig mer ska få träffa honom, att hon ska skaffa nattis så att han får sova där, att hon ska få tag i någon fästman som kan ställa till ett nytt helvete för barnen. Etc. Men det blir inte så. Problemet är huvudsakligen hennes terror mot mig, jag orkar itne längre med den..Lärarinnan har sagt åt henne att det är bra att han får vara hos mig så att skolarbetet fortsätter frammåt. Mamman sitter i en fälla, där hon tvingas vara bättre än vad hon är. Nu lyckades hon dock förstöra moralen hos äldre grabben
Även där sket det sig. Hon vill ju inte ha honom hos sig, hon vill bara använda honom till sitt redskap, sätta upp honom mot mig. Hon har kastat ut honom , och han bosatte sig hos mig.Den äldre grabben brås starkt på henne, den yngre på mig. Han har nu börjat umgås med henne, efter att jag kompenserat henne för extra matkostnader, och det slutar med att han "våldgästar" henne, dvs stannar hur länge han vill, och försöker komma undan den sociala kontrollen hos mig. Så satkärringförvaltningen kan på sin höjd försöka sätta dit henne för tankebrott. Därför tror jag att jag kan prova gå till PBU, eftersom de får problem med att sätta dit oss, när de ska försöka påvisa HUR barn har farit illa. De får inte ihop en anmälan isf.
