Till regering och ansvarig myndighet.
Jag har varit gift med en utländsk kvinna i 14 år, som enligt min mening inte varit helt psykiskt frisk. Vi skilde oss, och det blev så att hon vägrade skriva under alla papper. Detta blev inledningen till hundratals brott från myndigheterna.
Familjerätten tubbade henne att inte skriva under några papper, familjerätten vägrade mig ett umgängesavtal, såväl som tingsrätten.
Detta ledde naturligtvis till umgängeskris, då min fd frus fästman saboterade mitt umgänge med barnen, med socialas uppmuntran. LVU ställdes mot den yngsta sonen som bodde hos mamman. Den äldre sonen rymde från mamman och bosatte sig hos mig.
Socialas utredning var , liksom allt annat i vad de företagit sig, en skandal. De kom inte på utrednings-hembesök hos mig, istället förlades hembesöken hos fästmannen, som inför sociala själv erkänt att han var alkoholist, och drack dagligen efter kl 18.00
Fästmannen ansågs vara lämplig ersättare för mig.
När LVU ställdes kastade sociala av sig fårakläderna och anklagade mamman för att umgås med en alkoholist, och låta honom sköta barnpassningen, samt sociala anklagade mamman för UMGÄNGES-SABOTAGE ! Dvs mamman hade genom hot och löften följt socialas anvisningar om hur umgänget skulle saboteras
Barnen gick igenom en utredning av en psykoterapeut som sociala betalade. Där framkom att den äldre sonen hade det bra hos mig, att det gick bra i skolan. Att den yngre sonen led under de omständigheter han levde under hos mamman.Inget nämndes om situationen hos mig.
Sociala krävde att den yngre sonen fosterhemsplacerades av orsaken att hans umgänge med mig hade saboterats, och att mamman vägrat skriva under umgängesavtal. Sociala menade att jag var svårt sinnesjuk eftersom jag vid ett besök hos en psykolog fyra ggr för 38 år sedan då jag var 13 år gammal, hade frågat psykologen vad scizofreni var. Psykologen skrev ” Han tror att han har scizofreni”.
Socialsekreteraren år 20005: ” Han medger ju själv att han har scizofreni”. Enligt socialstyrelsens normer för svårt sinnessjuka föräldrars umgänge med barn blah..blah...blah..”. Ytterligare åberopades att mina barn hemma på min gård utan min vetskap lekt med käppar, varvid den yngre fått en smäll på handen. Slutsatsen av detta var att den yngre sonen aldrig mer skulle få träffa mig. Den äldre sonen skickade sociala en 17 sidig förtals skrift där jag förklarades svårt sinnesjuk, och de berättade för honom att jag provat röka hasch i stockholm 1976. Socialsekreteraren ringde upp honom under skoltid och bad honom att skolka från skolan och komma upp på sociala för att diskutera en lägenhet att ha egna fester i och fosterförälder.
Rättegången gick till så att sociala ville åtala oss för psykisk misshandel. Det gällde en del saker som de skrivit I BREVET TILL MIN ÄLDRE SON, där de påstod att jag sagt till honom att mitt hus var värderat till 24 000 kr, medans mamman menade att det borde värderas till 250000kr. Detta menade sociala var psykisk misshandel, och att dra in ”barnen” i de vuxnas konflikter (sonen var 16 år). Det gjordes två falska psykiatriska undersökningar, som i sin grund var brottsliga. Hennes undersökning grundades på formulär som anvädes när någon frivilligt sökte hjälp genom självdiagnostik. Hennes självdiagnostik användes sedan som testledarens analys. Där stod exempelvis att hon var mycket intresserad av barn och tyckte om att pyssla med sitt hem...Jag vägrade genomgå undersökningen, min undersökningsledare ansåg själv att undersökningen var ogiltig. Jag blev utsatt för brottliga handlingar och intriger från psykiatrin, exempelvis då jag akut åkte in för mag-katarr. Jag berättade för läkaren om myndighetstrakasserier och att jag ätit mycket stark chilisås. Läkaren remitterade mig, fick jag senare veta, till psykos-enheten.. Där vägrade de behandling, eftersom de inte kunde förstå vad jag hade där att göra. Tidigare har jag försökt förmå min fd fru att uppsöka psykiatrisk hjälp, men myndigheterna har avvisat detta, då hon inte själv velat ha sådan hjälp mot sitt våldsmissbruk. Inte heller ville man ge mig en stödkontakt eftersom man menade att det var hon som behövde hjälp..
Domen blev att vi båda ansågs skyldiga genom förbindelse till umgängessabotage, trots att mamman som arbetade skift inte kunnat umgås mer än 35%-45% med yngre sonen, resten hade han varit hos mig, bortsett från den korta tid då sociala och hennes fästman saboterade umgänget. Jag påvisade ett umgängeschema som dagis skrivit, samt anteckningar 2.5 år tillbaka som visade parallellt med schemat att umgänget hade varit till min fördel sedan skilsmässan. Mamman skrev dessutom under ett umgängesavtal i pausen. Länsrätten ansåg dock att barnet skulle omhändertas då barnet traumatiserats av att inte få träffa mig ( som de ville vägra att överhuvutaget aldrig mer få träffa barnet),men att domen inte skulle verkställas i väntan på kammarrättens dom. I Kammarrätten friades vi.
Sociala kommenterade detta med att förr eller senare skulle de ändå ta barnet, de behövde bara vänta ca ett år.
Idag är det mer än ett år sedan domen.
Länstyrelsens tillsynsenhet har skriftligen förklarat att de inte har tillsynsansvar över socialförvaltningen. Jag har kontaktat länsrätten som delegerat sitt tillsynsansvar till länstyrelsen, men de anser att de inte heller har tillsynsansvar.
Jag har kontaktat socialstyrelsen och socialdepartementets tillsynsenheter, men de menar att de inte heller har tillsynsansvar. Jag har polis och JO-anmält, men inget har hänt.
Jag har åtalat sociala för att de lämnat ut barnet på tider när jag ska hämta honom till fästmannen mot min vilja från dagis, trots att jag är vårdnadshavare. Inget resultat.
När fästmannen tagit barnet från skolan, uppsökte jag honom hemma, var vid han misshandlade mig inför barnet. Polisen hotade då att åtala mig istället. Jag kontaktade åklagade, överåklagare, omprövade, överprövade. Inget resultat.
Den äldre sonens goda utveckling sedan han flyttade till mig bröts för ett år sedan. Han började skolka, och begick mindre brott som kluddande på ett broräcke och olovlig körning med moped. Han måste nu gå om första året på gymnasiet. Jag har kontaktat PBU, som svarat att de inte går med på familjeterapi för barnen eftersom barnen ska få nya föräldrar. Fosterföräldrarna däremot kan få familjeterapi.
Istället erbjöds individualterapi, där barnens relation till oss åsidosättes, och barnen ska lära sig att glömma oss.
Jag fick ingen rättshjälp i tingsrätten som ju ansåg att jag inte skulle ha ett umgängesavtal. Jag gick då till hovrätten utan advokat, min fd fru hade dock rättshjälp.. Målet låg 2 år i hovrätten, utan resultat.De krävde in yttterligare utredningar av samma socialförvaltning som begått brott mot oss. En sådan familjerättsutredning startades, men den gick omkull efter intriger från de tidigare inblandade. Målet lades ned, efter att socialsekreterarens gruppledare som skulle ha den yngre sonen, sade att det inte skulle bli något omhändertagande om jag lade ned målet. Så gjorde jag, men de försökte ta barnet i alla fall.
Idag är den äldre sonens situation allvarlig, om än en viss återhämting sett sista tiden. Den yngre sonens situation är däremot ett lysande exempel på snabba framsteg.Han går i andra klass, och ligger i matematiken i tredje klass, och i läsning i fjärde klass. Vi försöker få någon som hjälper oss, men alla myndigheter sluter sig i lojalitet till varandra mot oss. I längden håller inte situationen, för mammans situation är inte utredd. Efter skilsmässan flyttade jag ut till en sommarstuga utan vatten avlopp och elström i väntan på att situationen skulle ordnas upp. Sociala tvingade mig att stanna kvar där, genom att vägra mig alla former av skriftliga överenskommelser.Jag bor än idag i det huset, och social använder detta faktum som ett argument mot min umgängesrätt med barnen.
Barnens situation under äktenskapet kände sociala mycket väl till, då jag sedan 1990 slagit larm sex gånger, men de har bara hotat mig, med att om jag skilde mig, skulle barnen stanna hos mamman, för ”det heter visserligen genomsam vårdnad, men barnen ska bo hos mamman”.
Mamman drack, periodvis,vilket hon erkänt i utredningen, men framförallt var det extrema våldet det största problemet. Hon slogs i perioder på tre till åtta månader, ca 150 dagar per år, under dessa 14 år. Tillhyggen som knivar, strykjärn, yxor, käppar användes.Polisen ingrep två gånger, den ena gången slogs hon med en stekpanna, och fortsatte sedan att slåsss ute på gården mot poliserna inför våra och kvarterets barn. En annan gång hade hon slagits två veckor i sträck, och jag och hennes bror som då bodde hos oss, försökte lägga äldsta sonen som då var 6 år då klockan var sen.Mamman använde sonen som sköld då hon slogs och vi tog av henne honom. Sedan låste jag in brodern och sonen i sovrummet, medans jag försvarade dörren. Sedan låste jag in brodern i andra sovrummet, medans jag försvarade den dörren. Jag drev henne till soffan och kastade ned henne där och sade åt henne att sova. Hon slogs hela natten, på morgonen gick hon till polisen för att anmäla mig för kvinnovåld. Polisen kom, förhörde hennes bror och mig, skällde ut henne och åkte.
Allt detta finns dokumenterat i socialas utredningar. De har inspekterat skadorna i lägenheten. Det ser hemskt ut där. Social ansåg att hon borde få enskild vårdnad, då mamman var bättre,men jag var ”sinnesjuk”. Sociala skulle dock fosterhemsplacera den yngre sonen ”ett tag”, ”Sen” skulle mamman få tilbaka hon så att hon kunde flytta från stan så att umgänget med mig avbröts.
Detta är socialas generella taktik: spela ut den svagare föräldern som komprometterat sig, mot den andre föräldern som inte komprometterat sig, genom hot och löften. Den svagare föräldern tilldelas enskild vårdnad, sedan tar de barnet från den föräldern.
I detta ärende har, som synes begåtts sådana brott, att det är omöjligt att låta berörda myndigheter utreda detta. Detta ärende kan alltså inte delegerats ned enligt vanlig ordning. De inblandade kräver att de inte ska kunna straffas, och jag kan inte gå ensammen mot dem. Jag hittar inte någon oberoende utredare, som skulle kunna hjälpa mig att få upprättelse, jag har inte rättshjälp heller.Myndigheterna kan förståss inte tillåta en opartisk utredning av detta, eftersom det begåtts hundratals brott mot oss, och bara det faktum att jag tvingats permenent bosätta mig i ett hus, ta lån, etc ett hus som sociala tar som förevändning för att vägra mig umgänge med barnen, visar att detta ärende inte kan lösas med frivilliga metoder och samförstånd.Vad som ytterligare komplicerar detta är att jag sedan mer än 30 år är sjukpensionerad med formuleringen” Primärt inte sjuk, orsaken är politisk svartlistning”. Mitt sista fasta arbete hade jag 1975, trots högskoleutbildning och än idag har samhället inte gett mig någon upprättelse , trots en omfattande dokumentation.Det går inte att utesluta att den behandling jag har fått av myndigheterna, då myndigheterna vägrat mig vanliga juridiska rättigheter med motiveringen att ”lagen är bara en rekommendation”, har samband med de tidigare politiska trakasserierna.
Jag vill därför att samhället hjälper mig med en opartisk utredning av en specialist på vårdnadsärenden och en jurist.Mer information om detta på min hemsida
http://neo80.wordpress.com/
