Författare Ämne: Förfalskat faderskapstest för barnets bästa  (läst 4720 gånger)

printessan

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 1
  • Karma: 0
    • Visa profil
Förfalskat faderskapstest för barnets bästa
« skrivet: 06 augusti 2007, 18:46:16 PM »

Jag blev jätteglad när jag var hos doktorn och fick veta att jag var gravid! Barnets pappa blev dock inte lika glad när jag ringde upp honom för att avslöja den goda nyheten. Han började mumla om en mardröm och ett alienmonster som slet i hans magsår. Efter förlossningen så var han uppe på Familjerätten för att skriva under faderskapsblanketten. Han menade då att han ville ta på sig faderskapet men att han ville vara säker på att det var hans barn och begärde därför ett faderskapstest.

Jag visste vem som var far till barnet men eftersom det är faderns rätt att få ett faderskapstest utfört så fann jag mig. Så min nyfödda dotter och jag fick kajka iväg i taxi mitt i vintern för att lämna blod- och salivprov på Sofiahemmet.

Efter några veckor fick jag en kallelse till Familjerätten för samtal. När jag kom dit började socialsekreteraren förklara att faderskapet var negativt och att jag skulle försöka komma ihåg vem jag egentligen hade legat med.

Jag förklarade då att om det inte är Göran som är far till barnet så har det i så fall skett en jungfrufödsel eller så har han skickat någon annan för provtagning. Han brukar till exempel betala en läkare under bordet för att få intyg om psykisk sjukdom om det är något som inte faller honom på läppen.

Socialsekreteraren fortsatte att upprepa som en hackig LP-skiva att det kan man inte, det kan man inte. Det var inte för min skull som ett faderskapstest skulle utföras på mannens begäran. Det var för barnets skull.

Jag stod på mig, så hon beställde en kopia på legitimationen som hade använts för att jag skulle bli överbevisad om att det var rätt person som hade lämnat blodprovet och att jag kanske inte visste vem jag hade legat med.

Jag fick en svår chock när jag fick se kopian av legitimationen som föreställde pappans namn och personnummer men med ett helt annat ansikte.

- Ja, men det här är ju inte han! sa jag.

-Jo, det är nog kanske så att du inte riktigt vet vem du har legat med. sa hon. Hon började föreslå att jag hade varit så full så att jag inte riktigt mindes ansiktet på den fullständiga främling på legitimationen som hade kopierats vid faderskapstestet.

Jag fick en ny chock. För om jag inte känner igen ansiktet på barnets pappa så är ju jag idiot!

När jag kom hem så ringde jag upp Posten för att kontrollera ID-numret på legitimationen som hade använts och fick veta att om den här legitimationen existerar så har den i alla fall inte utfärdats av Posten.

När jag kontaktade Familjerätten om detta faktum så fortsatte socialsekreteraren att hävda att man inte kan fuska med blodprov. Inte heller med legitimationer och posten hade fel i att legitimationen aldrig hade utfärdats av dem. Hon tycke att de båda männen var lite lika över ögonbrynen samt att vi måste fortsätta att utreda vem jag egentligen har legat med.

Bland annat skulle man faderskapstesta alla med samma namn som pappan i hela Stockholm. Det är ju flera tusen och vad ska de tänka när de blir kallade till faderskapstest? De kanske är homosexuella eller varit lyckligt gifta i femtio år?

Socialtjänsten tyckte tydligen att det var helt normalt att använda sig av falsk legitimering, för så gör de alltid där. Så jag fick gå ner ensam med barnet till polisstationen med kopian och förklara hela situationen.

Polisen på bedrägeriroteln ringde upp samma dag och sade att legitimationen var förfalskad och att han hade jobbat som polis i tjugo år men det här tog priset över fräckhet!

Men sen gick det snabbt utför. Först lottade man ärendet på en åklagare som var tjänstledig och när jag inte hade fått ett livstecken från polisen på ett halvår ringde jag upp handläggande polis och blev upplyst om att ärendet förmodligen kommer att avskrivas samt att pappan har ju lovat att han ska lämna ett riktigt blodprov!

Jag blev chockad på nytt eftersom jag trodde att DNA-tester ska vara pålitliga.

Efter ett års tystnad skrev jag ett brev till Familjerätten för att få veta vad som händer och om de har lagt två fingrar i kors för att fastställa faderskapet. Efter en månad fick jag följande svar från Familjerätten: Socialtjänsten utreder inte brott. Det gör polisen.

Jag funderade länge på hur man egentligen ser ut när man skriver ett sådant svar eftersom ett uteblivet faderskapstest inte är något brott utan något som ligger på socialtjänstens ansvar. Jag hade pappans nya adressuppgifter men både polisen och socialtjänsten hänvisade till varandra och vägrade ta emot dem. För det ska nån annan göra. Det är alltid nån annan.

Jag blev lämnad helt ensam i situationen som uppstått men efter ett tips om att Länsstyrelsen ansvarar för socialtjänstens verksamhet ringde jag upp deras sociala enhet för att få veta vilka regler som gällde för faderskapstest. Tjänstekvinnan på Länsstyrelsen tyckte att det lät så komplicerat med förfalskade och uteblivna faderskapstest så hon bad mig att skriva ett brev för att förstå problemet. Jag gjorde så och de skickade mitt brev vidare till Familjerätten. Tre chefer slog sina kloka huvuden ihop och skrev ett försvarstal som gick ut på att det inte var deras fel att fadern först lämnar ett falskt faderskapstest och sedan inte lämnar något alls. Det var faderns fel. Men han är väl inte ansvarig för utredningen?

Efter ett par månader fick jag svar från Länsstyrelsen att de nu hade tagit emot ett yttrande från Familjerätten och innan de tar ställning till om kritik ska riktas hade jag möjlighet att komma med synpunkter.

Jag hade synpunkter. Min vilja var att få veta hur faderskapet skulle fastställas och inte vem som har gjort fel, eftersom de själva skriver att en faderskapsutredning inte bör ta längre tid en ett år.

Jag väntade och väntade på ett svar från Länsstyrelsen, men väntade förgäves.

Efter tre år sammanlagt fick jag ett mail från Familjerätten att det nu hade inkommit ett nytt DNA-test och att jag därför anmodades att lämna ett nytt DNA-test från barnet för tredje gången eftersom mitt och barnets DNA-tester hade ”råkat komma bort”.

Min inställning var då att jag som vårdnadshavare för barnet inte tillåter fler DNA-tester utan att vara säker på vem som egentligen har lämnat testet.

Svaret jag fick från Familjerätten var att de vet ju inte riktigt vem som har lämnat testet eftersom det skedde på frivillig väg på en vårdcentral. Men om det visade sig att även detta test var negativt så skulle man kräva ett nytt test från samma man!

Hon upprepade som ett eko att det var inte för min skull som pappan har begärt ett faderskapstest som han inte vill utföra, det var för barnets skull.

Min spontana reaktion var att man ska ju veta vem som har lämnat ett DNA-test från början. Annars faller ju hela idén med DNA-tester!

Eftersom jag och barnet redan hade lämnat DNA-test vid två tillfällen och jag inte ville ställa upp på fler ”låtsastester” kom det hotbrev från socialtjänsten om att jag skulle hämtas med polis om jag vägrade lämna ett nytt DNA-test redan innan sista datumet ens hade förfallit.

När barnets advokat kom tillbaks från semestern begärde han in alla handlingar från Tingsrätten i ärendet. Det visade det sig då att faderskapet redan var fastställt eftersom man nu hade ”hittat” mitt och barnets DNA-tester utan att vare sig meddela mig eller barnets advokat. För det var ingenting som angick oss!

Faderskapet fastställdes juridiskt i Tingsrätten. Pappan dök aldrig upp. Men det fanns ett beslut om polishämtning. Polisen besökte honom på morgonen och frågade om han ville skriva under faderskapet eller följa med till Tingsrätten. Då skrev han under.

Alla var nöjda och glada efter tre års kamp!

Men efter en månad kom det ett telefonsamtal från Länsstyrelsen. En tjänstekvinna förklarade för mig att nu var de klara med utredningen och upprepade då som ett eko vad socialsekreteraren säger/sade att det är inte för min skull som socialtjänsten godkänner falska faderskapstester, det är för barnets skull.

Jag har svårt att inse på vilket sätt det gagnar barnet att inte få veta vem som är den biologiska fadern!

Hon fortsatte med att förklara att VI, dvs socialtjänsten har inte gjort något fel. Det är pappan som har gjort fel.

Men pappan är väl inte ansvarig för utredningen. Tänk om jag skulle gå till polisen och anmäla ett rån och få svaret att det är inte polisen som har gjort fel, det är rånaren. Vad är det för ett svar?

Hon förklarade vidare att det är väldigt viktigt att fastställa faderskapet och menade därmed att jag hade försökt att försvåra fastställandet genom att ifrågasätta varför ingenting händer.

Jag JO-anmälde Familjerätten för att få veta om det är rätt att använda sig av DNA-tester utan att veta vem som har lämnat det från början men fick ett intetsägande svar från JO som antydde att de hade kontaktat Länsstyrelsen och upprepade i stort sätt samma sak att det är inte för min skull som man godkänner falska faderskapstest, det är för barnets skull.

Finns det ingen rättssäkerhet alls? Ska man inte veta vem som har lämnat ett DNA-test? Hur många har drabbats? Och vad fan håller de på med?

Therese Dahlman

Lätt att förfalska faderskapstest. Artikel I DN:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=291778
Varför är ingen nöjd med socialtjänsten?

Ruby Harrold-Claesson

  • Global Moderator
  • Newbie
  • *****
  • Antal inlägg: 690
  • Karma: 1
    • Visa profil
Din långa kamp gav resultat
« Svar #1 skrivet: 09 augusti 2007, 17:49:24 PM »
Inget av det som du beskriver i ditt inlägg förvånar mig eller någon annan inom NKMR.

I dokumentärserien "Vad är det för fel på socialen?" som sändes i TV2 den 1, 8 resp. 15 oktober 2003, visade producenten, Marianne Spanner, socialtjänstens fel och brister och även deras maktmissbruk och rättsövergrepp. Inget har förändrats sedan dess.
 
Jag hoppas att du är medveten om att du har haft en enorm tur att socialtjänsten inte tvångsomhändertog din dotter och placerade henne i fosterhem när du stred med dem för ditt barns rätt till sin far. Prof. Lennart Sjöberg skrev Envis förälder förlorar sitt barn. Han vet vad han pratar om! Ju mer föräldrar har stridit med socialen för sina barns rättigheter, desto mer har socialens personal visat sin maktfullkomlighet. Prestigedjävulen intar scenen.
 
Tack för länken till DN-artikeln. Jag kommer ihåg artikeln väl och att jag tyckte då - och tycker fortfarande - att vissa män är borde inte kallas för "män". Jag undrar faktiskt hur de måste vara funtade för att vilja undandra sig sina barn och all den kärlek och ömhet som är förknippade med föräldraskap.
Inom NKMR har vi föräldrar - såväl pappor som mammor - som kämpar för rätten till sina barn.
 
Din långa kamp gav resultat. Det är bra att allmänheten får veta fortsättningen och upplösningen.