Ditt inlägg innehåller många missförstånd, jag skall försöka bena ut dessa.
Tyvärr, paraphilia, du blandar många aspekter. Jag kan faktiskt hålla med om att alla barn inte tar skada vare sig av incestuösa förhållanden eller också andra traumatiska upplevelser.
Du insinuerar att incestuösa förhållanden är traumatiska, något som man inte kan förutsätta på förhand. Det är en misstolkning av verkligheten, antingen medveten eller omedveten.
Men det faktum att något inte skadar alla, ger inte någon någonsin rätt att utöva övergrepp! För det är precis vad det är eftersom barn är inte mogna att avgöra om de vill ha sex eller inte!
Övergrepp är en term som implicerar skada, den bör ej användas på relationer där skada inte förekommer. Det är dessa relationer som diskussionen gäller. Därför är sexuella kontakter eller relationer mer lämpliga begrepp.
Tidigare läste jag om din paraphilia (jag hade inte möjlighet att svara då) inställning att visa barn genom att ge sitt samtycke till sexuella handlingar får den ömhet och kärlek som de annars saknar. Jag tror säkert det! Men jag har en fråga: Varför måste de BETALA med sexuella handlingar för kärlek och omtanke som de har rätt till?
Detta är en misstolkning av verkligheten. Det är inte så många barn har upplevt dessa relationer och inte de vuxna heller. Även i de fall där det kan vara så, så är det bättre än ingenting för barnen. Du vill ha en utopi men det är inte så det ser ut, om barnen är lyckligare med en pedofil än utan än, så är det trots allt den bästa lösningen.
Om du paraphilia är verkligen så mån om barnens emotionella behov, varför kan du inte bjuda på det utan att kräva betalning för det i form av sex???
Själv har jag bara platoniska relationer med barn.
I den forskning som du paraphilia åberopar påstår man att barn i vuxen ålder var nöjda. Men vad är det som gjorde att de var nöjda: sex eller kärlek som de trodde att de fick?
Vänskap, sex (i den ordningen). Fast beror lite på vilken studie du ser på. Sandfort och Okami är en bra start.
Nej paraphilia, kom inte hit och påstå att du och andra som utnyttjar barn gör något gott. Vill du göra det, var så god, men gör det inte genom att TORSKA på barn, för det är precis vad du gör. En vanlig torsk betalar med valuta, du gör det med falska kärleksförklaringar!
Väldigt fult skrivet, jag har verkligen inte förtjänat den typen av påhopp och det är ingen bra debattstil av dig. Vänligen avhåll dig från den här nivån i framtida debatter.
Att sedan tvångsomhändertagande förvärrar för barnet, är helt annan sak. Men det rättfärdigar inte heller begått övergrepp!
Ingen försöker rättfärdiga övergrepp. Sexuella kontakter är dock en annan fråga.
Paraphilia du skriver om onani och pedofili:
”Fenomen jämförs inom vetenskapen då många likheter existerar i hur samhället har betraktat dessa företeelser”
Dessvärre är det helt OLIKA FENOMEN som låter sig inte betraktas lika. Onani handlar om en själv, pedofili handlar om barn alltså en annan person, försvarslös dessutom.
Stigmatiseringen är väldigt lik, jag föreslår att du läser Rind (1998) för en inblick. "
What is problematic is that the use of the term child sexual abuse in the latter case, whether by the media, legislators, or mental health professionals, conveys the meaning of harm to the individual as opposed to violation of social norms. This in turn reinforces, incorrectly, the notion that the adolescent in such an episode really was harmed psychologically or emotionally. This adolescent is then perceived to be a victim and treated as a victim, which can become a self-fulfilling prophesy in that he will become the victim he is supposed to be.
The reality of labeling effects has been well established in psychology and sociology. The history of sexual attitudes provides numerous examples. Masturbation was formerly labeled "self-abuse" after the 18th century Swiss physician Tissot transformed it from a moral to a medical problem. From the mid-1700s until the early 1900s, the medical profession was dominated by physicians who believed that masturbation caused a host of maladies ranging from acne to death. So destructive was masturbation seen to be in America in the 1800s that inventors created cages with locks and keys to keep children’s hands away from their genitals, boys underwent circumcision on a wide scale so that they would not have to wash under their foreskin and thereby potentially "abuse" themselves, and physicians such as J. H. Kellogg created products such as Kellogg’s Cornflakes to prevent boys from engaging in "self-abuse."
Countless people suffered pangs of guilt for having indulged and were mortified at the possibility of developing a disease or a disorder as a result. For example, the famous sex researcher Havelock Ellis recounted the case of a respectable married woman who was involved in a social purity movement. When reading a booklet that described masturbation, she became aware that she had been unwittingly engaging in this behavior. As Ellis noted, "The profound anguish and hopeless despair of this woman in the face of what she believed to be the moral ruin of her whole life cannot be well described."
Sex researcher Alfred Kinsey complained a half century ago that the scientific classifications of sexual behavior in his day were based on theology, not biology. In 1952 in the first edition of the American Psychiatric Association's Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders -- also known as DSM--sexual behaviors such as masturbation, homosexuality, fellatio, cunnilingus, and sexual promiscuity were codified as pathological--as forms of mental illness. Countless homosexuals suffered because their desires were labeled by the medical profession, and by the general public as well, as perversions. Indeed, the history of sexual attitudes shows that labeling sexual behaviors has generally been based on morality, not science, even when it is scientists rather than lay persons who are using the labels, and that labeling can have negative consequences.
In science, abuse implies that harm is likely to result from a behavior. The results for male college students who had experiences defined as CSA highlight the questionable validity of the construct child sexual abuse as defined and used in the professional literature. For these male subjects, 37% viewed their CSA experiences as positive at the time they occurred. In the two studies that inquired about positive self-perceived effects, 24% to 37% viewed their CSA experiences as having a positive influence on their current sex lives. Importantly, males who participated willingly in their CSA episodes were as well adjusted psychologically as control subjects. The positive reports of reactions and effects, along with normal adjustment for willing participants, are scientifically inconsistent with classifying these male students as having been abused. Their experiences were not associated with harm, and there appears to be no scientific reason to expect such an association. On the other hand, a minority of males did report negative reactions and negative self-perceived effects; moreover, unwanted CSA was associated with adjustment problems for them. For these students, the term abuse seems much more appropriate.
Some researchers have questioned their original definitions of sexual abuse after assessing their results. For example, Fishman defined sexual abuse of boys mostly on the basis of age discrepancies (that is, sex between a boy of 12 or less and someone at least 5 years older, or between a boy aged 13 to 16 with someone at least 10 years older), stating that age differences implied sufficient discrepancy in developmental maturity and knowledge to indicate victimization. He found that the males with CSA experiences in his study did not differ from controls on measures of adjustment and that they reported a wide range of reactions to their CSA experiences (mostly positive or neutral). In-depth interviews confirmed and elaborated the quantitative findings, leading Fishman to question his original assumptions. He noted that the men's stories altered his universal beliefs about the impact of inappropriate sexual experiences on children, and stated that "to impose a confining definition onto someone's experience does nothing to alter the realities of that experience for the person." Fishman concluded by arguing for the use of language of a more neutral nature rather than labels such as abuse, victim, and molestation--in short, for use of empirical and phenomenological criteria in conceptualizing early sexual relations, rather than using legal or moral criteria."
Du kan onanera hur mycket du vill, men RÅR INTE MITT ELLER ANDRAS BARN!
Vetenskapen inte alltid ägnar sig åt opartisk forskning. Inte alltför sällan utnyttjas deni kommersiellt syfte. Det du åberopar verkar inte heller så objektiv, då den jämför så skilda företeelse som onani och pedofili!
Vetenskapen är idag tyvärr partisk, men i anti pedofil riktning. Så du har rätt fast, tvärtom.
En sak till. NKMR står för mänskliga rättigheter och i dessa ingår absolut inte utnyttjande av minderåriga!
Endast sexuella övergrepp och utnyttjande är förbjudna, ej sexuella kontakter på frivillig basis.
