Författare Ämne: 11 Svartl Försök till upprättelse II De politiska partierna  (läst 1569 gånger)

Ola Eriksson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 165
  • Karma: 0
    • Visa profil
11 Svartl Försök till upprättelse II De politiska partierna
« skrivet: 15 april 2006, 16:59:46 PM »
Jag har tidigare berättat om fackföreningarnas samarbete med kapitalet i förtrycket och registreringen av oliktänkande: Jag ska nu berätta om de politiska partiernas smutsiga deltagande i denna förföljelse.
Jag har min politiska uppfostran i den revolutionära vänstern i början på 70-talet, KFML(r). Jag delar inte i dag alla deras uppfattningar, men jag kallar mig kommunist. När min politiska svartlistning från arbetsmarknaden uppdagades i mitten på 70-talet sökte jag naturligtvis stöd från dem först. Till min förvåning avvisades jag med undanglidande svar och floskler.
I början på 80-talet när jag arbetade på den skyddande verkstaden och grova förföljelser sattes in mot mig, gjorde jag upprepade försök att få moraliskt stöd ifrån olika små vänsterpartier, men avvisades eftersom de såg mer sin roll som att utveckla idéer som de kunde använda vid ett socialistiskt maktskifte, än att delta i kampen själva.
KPML(r) avvisade mig med motiveringen att
'Vi kommunister vill organisera det avancerade industriarbetarproletariatet, den kraft som är förmögen att handla självständigt och föra landet mot socialismen. Du arbetar ju nu inte längre i industrin utan på en skyddad verkstad, du räknas därmed till trasproletariatet, en osjälvständig samhällsgrupp. Vi sysslar inte med liberalism, utan väljer den väg som är taktiskt riktig'.
Så kan man också tolka Marxismen, minnesvärda ord från 70-talsvänstern..
Jag gick med i SAP 1981 för att tvätta bort kommuniststämpeln, när bevisen för att jag var politiskt svartlistad blev kända 1990, blev jag mycket utskälld av ordföranden för stadsdelsföreningen. Jag 'borde ha tänkt på att göra politisk karriär, istället för att dra upp gamla ideologiska frågor'.
Vänsterpartiet erbjöd sig att hjälpa mig, jag sökte medlemskap. En motion skrevs av Bengt Hurtig från Piteå. Tillsammans med ombudsman Bertil Bartoldsson i Luleå började vi söka kontakter. Britta Bjälle från folkpartiet hörde aldrig av sig fast jag upprepade gånger försökt få henne att yttra sig om detta. Även Göte Petterson (fp) var ointresserad, 'vad tror du att vi ska kunna göra åt att du är politiskt svartlistad'. Ian Wachtmeister fick ett brev som han aldrig besvarade.
Olle Lindström från moderaterna sade att det var tråkigt, och att han skulle ta kontakt med Bengt Hurtig beträffande motionen. Något resultat blev det inte av detta, när motionen togs upp röstades den ned av samtliga partier utom vänsterpartiet.
Vi inriktade oss då på stödkommittéarbete för motionen mot politisk förföljelse. Samma där, intresset för att skriva under ett uttalande mot politisk åsiktsförföljelse var obefintligt, t o m bland vänsterorganisationerna. Arbetarpartiet kommunisterna i Luleå menade t ex att de var för gamla för att syssla med sådana frågor...
Eftersom inte heller denna metod fungerade provade vi med pressen. Vi fick 'napp'. Vi tänkte överlämna mina 100 sidor bevisning till Sten Andersson som tidigare lett socialdemokraternas registrering av oliktänkande genom de socialdemokratiska arbetsplatsombuden (SAPO), och samordnat kontakter med säkerhetspolisen. Vi tänkte då att Norrbottens Kuriren skulle kunna bevaka mitt samtal med Sten Andersson.
Det var två dagar innan förra valet, Sten Andersson skulle komma på besök i Luleå för att hålla tal i Sporthallen. Norrbottenskuriren (m) var intresserad av att ta upp frågan. När jag kom dit med mina papper sade journalisten att 'det var inte för att NK hade tänkt ställa upp som någon slags advokat för mig, skälet var att de tänkte sätta dit Sten Andersson och sossarna på järnverket, vi gör en kopia på ett av de papper du har tagit hit nu resten kan du ta med dig hem, och kom ihåg; Det är ingen ide att du kommer hit igen'.
Artikeln publicerades på förstasidan samma dag som Sten Andersson anlände, och även på förstasidan nästa dag. Vi mötte Sten Andersson som stod i demonstrationståget i väntan på avmarsch. Jan Sparrman (journalist, numer på Aktuellt) och en fotograf följde med oss.
Direkt när jag kom i närheten av Sten Andersson kastade hans livvakter sig i vägen för mig. Jag fick inte komma närmare än ca 5 meter, fyra gorillor stod med ryggarna runt mig och bad mig försvinna. Skandal! Hysteriska och nervösa skratt och fnitter ifrån demonstrationståget. Visst tumult uppstod, folk skrek saker åt mig.
Sten Andersson ville inte på några villkor ta emot papperna från mig, inte ens när Jan sparrman försökte överlämna dem. Jan Sparrman förklarade att han själv läst dem och kontrollerat innehållet i kuveret, och vakterna kunde ju själva inspektera innehållet för säkerhets skull... "NEJ, stick!!"
Då kastade Jan Sparrman papprena mot Sten Andersson, papprena fångades i luften av två gorillor, som sedan höll dem i ena hörnet som att de var frätande och giftiga.
Stämningen började bli otäck, folk skrek att vi var provokatörer och bad oss försvinna. Vakterna sade att jag skulle försvinna annars så.. Vi följde efter demonstrationståget till Sporthallen. Vakterna märkte inte att jag gick in. Jag satte mig längst bort från podiet. vakterna hade då upptäckt mig de omringade mig och ställde sig med ryggarna mot mig. Säkerhetsschefen från SÄPO var Ragnar Sakkari, en gammal bekant som jag har läst finska med på språkkurser i Finland, han skämdes fruktansvärt över sitt uppdrag.
Sporthallen var fullsatt, mestadels av flaskformade fysionomier med röda 'kapsyler'. Sten Andersson började tala, han var rasande, knallröd i ansiktet, de bultande ådrorna vid tinningarna syntes tydligt, de vilda ögonen stod ut.
Sten Andersson hade nog egentligen tänkt tala till folket om fördelarna med socialdemokraternas politik, istället improviserade han ett brandtal till försvar för den politiska åsiktsförföljelsen i Sverige.
Citat ur Norrbottens Kuriren följande dag av en artikel av Jan Sparrman:
'Neej, jag vill inte träffa honom. Det här hör inte hit. Det säger Sten Andersson när Ola Eriksson vill tala med honom. Men Erikssons brev och handlingar tar Sten Andersson emot, men först sedan SÄPO-männen noggrant känt på brevet.
Det här hör inte hemma i valrörelsen. Vi i det socialdemokratiska partiet har aldrig haft något åsiktsregister, det är bara fantasier, säger Andersson. Av Sten Andersson hade Eriksson inte väntat sig mer.
Jag står för att han borde ge oss svartlistade återupprättelse. Men han är väl rädd fortfarande, säger Eriksson.'
Från artikeln om mötet på sporthallen. Sten Andersson utgjöt sitt ursinne över mina vansinniga idéer om ett slut på förföljelserna:
'Jag kommer just från Moskva, börjar Sten Andersson. Där hade han sett långa köer och ett folk som förtryckts under tortyr, förtryck och dödsdomar, allt under kommunismens namn. -Då om inte förr inser man att det svenska folket ska skatta sig lyckligt för att det funnits en stark arbetarrörelse och en stark fackföreningsrörelse som tog strid för demokratin, säger han med stort allvar.
Det var vi som först tog närstriden mot kommunismen. Det kan vi vara stolta över. Det skäms vi inte för och vi gör om det igen om det behövs för att demokratin ska segra, säger Sten Andersson. Han möts av applåder från hela salen. Där finns många som vet exakt vad han talar om'.
Slut citat från Norrbottens Kuriren.
Ett oförglömligt minne, det är ganska svårt för en vanlig människa att förstå hur 2500 människor kan stå och jubla över sin gärning mot mig. Under tiden talet pågick sprang en person med ett gammalt välbekant ansikte fram och tillbaka, han var hetsig och ville upp på podiet och 'vittna'. Det var den nu 80-årige Fridolf Lundmark, den personalchef som ursprungligen svartlistat mig, han ville tydligen göra en sista insats i sitt liv..
Att Sten Andersson möttes av applåder var en underdrift. Han började sitt tal med ett återhållet ursinne, som när det kulminerade i att deras Führer Sten Andersson skrek '...och om det behövs, ska vi göra det iiigeen!!'. Då reste sig åhörare upp och applåderade som vansinniga. Det tog någon minut innan applåderna tystnat. En otäck känsla var det att sitta under hans skrikande. Han påminde om den skällande hundrösten från Berlin som skrek ut sina budskap till folket under kriget.. De stämningar som var på sporthallen i Luleå då hade säkert någon motsvarighet till de stämningar som fanns under Nürnberg-kongressen. 'Sieg heeeil, sieg heeiil'!. Medan talet pågick stod SÄPO-männen runt mig med ryggarna mot mig och blockerade mig. Som dumma djur glodde folk på mig med rädda och hatiska ögon.
________________________________________