Författare Ämne: 8 Svartlistning Åttiotalet  (läst 1859 gånger)

Ola Eriksson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 165
  • Karma: 0
    • Visa profil
8 Svartlistning Åttiotalet
« skrivet: 15 april 2006, 16:55:43 PM »
Nyårsafton 1982 ska jag sent glömma. Sture bodde hos mig tre dagar, var nedstämd och rekapitulerade livet. Med sex folköl på tre dagar var det inte skärskilt häftigt. Han sade att han inte ville leva längre, han gick hem, lånade 20 kr till ett paket cigaretter. På väg in i hissen ropade han något till mig som gjorde mig förvånad och ledsen,'Vi ses nog inte mer!'. Jag förstod inte vad han menade, hade vi blivit ovänner? På morgonen dagen efteråt ringde hans mamma och sade att han låg död i sängen.
Trots att jag bor i ett sånt underbart land som tycker så mycket om mig ville jag undersöka möjliga utvägar att överleva; jag sökte arbete eller studier i Sovjetunionen, DDR och Tjeckoslovakien. Ni tycker väl att jag borde skämmas, men jag ville bo någon annanstans eller emigrera. Jag fick tyvärr inget svar på mina ansökningar eller avvisande svar.
Detta gjorde att jag bestämde mig för att överleva, jag läste på kvälls-kurser,läste språk och gick ADB på högskolan, sökte jobb som systemerare/programmerare 1988 under det som kallades världshistoriens största högkonjuktur. Avslag på ansökningar på 600 jobb. Jag provade söka på SSAB 1989, min gamla arbetsgivare som alltid vägrat mig anställning. De hade akut personalbrist på koksverket, jag fick börja arbeta 20 minuter efter anställningsintervju utan personalkontroll.
Jag fick anställning som gasoperatör, mitt yrke. Chefen gillade mig och vi kom bra överens. Jag hade dessutom gett mig fan på att ingen skulle lyckas lista ut mina åsikter innan jag blev fastanställd. Jag befordrades tre gånger på 3 månader och arbetade full övertid 200 timmar, de ville fastanställa mig. Plötsligt 'försvann' mitt jobb, plötsligt försvann alla andra jobb på koksverket, trots att de i stora annonser sökte folk på grund av akut personalbrist. Jag framhärdade i att jag ville i så fall ville ha jobbet 'städning under transportband', men ombads kontakta huvudkontoret. Där skällde Personalcheferna PO Lundkvist och Sixten Nilsson ut mig.
Skrikorkestern pågick i en timme.
'Du är dum, du är dum, du fattar ingenting, du kan inte sköta ett vanligt jobb eller förstå en tillsägelse, du kan inte heller klara av att städa, du kan överhuvudtaget inte räkna med återanställning, du är sämre än en alkoholist!
Detta ledde mig in på spåret, jag hade sett mitt anställningsbetyg inne hos sekreteraren och påpekade att då fanns det säkert en kopia bland hans inkommande post.
'Högsta vitsord', utbrast han förvirrad när han läste arbetsbetyget.
Uppenbarligen en motsägelse att få högsta och lägsta vitsord samtidigt. En 'utredning' skulle göras. PO Lundkvist ringde på kvällen till mig och sade att 'det verkade ha att göra med 1975 då du jobbade på masugnen'. Det ska ju inte kunna ha något med detta att göra, vad han än menade, personalregistren makulerades efter sex år, vilket register menade han?
'I alla fall kan du inte räkna med återanställning', sade han. Senare vädjade mina föräldrar som hade företag och affärer med SSAB. Sixten Nilsson svarade då att jag fick skylla mig själv. Jag sökte sen för nionde gången på SAAB-Scania i Luleå, de sökte pressare. I vakten blev jag tillfrågad om mitt ärende. Jag svarade då att jag skulle söka jobb. Vad är ditt person-nummer... Jag mötte personalchefen på väg ut ur printerrummet, han bad mig sitta ned ett slag.. Han startade ett förhör, år för år bakåt i tiden. När vi kom till 1975, frågade han var jag arbetade då. 'Masugnen' svarade jag. -'Just det! nej, det blir inget här!'.
________________________________________