Författare Ämne: 1 Svartlistning Inledning  (läst 1478 gånger)

Ola Eriksson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 165
  • Karma: 0
    • Visa profil
1 Svartlistning Inledning
« skrivet: 15 april 2006, 16:48:49 PM »
I världens bästa land, i världens bästa system, bland världens bästa folk lever jag ett liv som blir allt mer Kafkalikt. Jag råkar tillhöra den grupp människor som till och med det svenska etablissemanget skulle kunna visa medkänsla med, om jag hade bott i ett annat land.
För 18 år sedan bestämde arbetsgivarna att jag inte skulle få fasta anställningar. Detta har lett till att jag till slut fått sjukbidrag formulerat "primärt inte sjuk anledningen är politisk svartlistning". Arbetsförmedlingen har under den tid jag varit utanför arbetsmarknaden inte ansett sig kunna hjälpa mig med lönebidragsarbete, prestigeskäl står emellan. Inte heller utbildnings plats kan komma ifråga eftersom, "vi tilldelar endast utbildningsplatser till de som kan tänkas få ett arbete efter utbildningen och dit hör inte du".
Jag har nu, trots bra utbildning och meriter varit utanför den ordinarie arbetsmarknaden i 18 år, därav har jag haft sjukbidrag i 9 år sammanlagt. Andra halvan av 70-talet, hela 80-talet, samt början av 90-talet har jag tvingats leva under helt onormala omständigheter. Under samma tid har som ni vet marknaden gjort sin revolution.
Revolution? Ja, fast inte en social revolution. Ni och jag får leva som förut, fast sämre. I denna revolution skapas inget nytt. Existerande värden omfördelas. För numer har de den frihet de endast kunde önska sig på 70-talet. Man undervisar oss att klasser och klasskamp redan är historia och att arbetarklassen snart ska upphöra som självständig social grupp. Jag tror att alla, inklusive yuppisarna själva upplever att detta inte är verklighet nu. Klasskampen bedrivs i alla fall från reaktionärernas sida hårdare nu än förr.
De som formulerade problemen under 80-talet har gett ordet "framtid" ett nytt och främmande innehåll. I framtiden ska inte de stora idéerna och sociala krafterna som varit nedtryckta få sin befrielse. Utan att vi själva märkt det har frågorna om klasserna och klassamhället som Karl Marx talade om lösts, undervisar oss etablissemanget.
Klasskampen ska därför slutgiltigt avskaffas. Den är bara ett uttryck för den obildade människans oförmåga att formulera sig i andra termer än "kamp". Hur etablissemanget ska gå till väga har de inte gett något tillfredsställande svar på. Jag förmodar att klasskampen ska avskaffas genom de dåliga företrädarna för våra rättigheter.
Klasserna ska också försvinna. Bara våran klass förstås, arbetarklassen. De andra klasserna ska finnas kvar. Ur den tystnad som uppstod när kapitalet trampade ned rätten på 80-talet har etablissemanget tagit nästa steg, bygget av ett nytt samhälle olikt de gamla visionerna.
För nu ska själva demokratin avskaffas, en produkt av ett föråldrat tänkande. Etablissemanget har slutit sig samman mot folket och mot folkets vilja tagit med Sverige i EU genom övergångsavtalet EES. Från och med nyår 1995 lever vi inte längre i en demokrati, för då har svenska folkets vilja endast en rådgivande funktion. Vi har då tagits av rätten till självbestämmande mot vår vilja genom etablissemangets kupp.
Kapitalet börjar återigen att bygga på sin gamla dröm om ett 1000-års rike där deras vilja är alenarådande. Ett ministerråd med 36 byråkrater ska styra Europas hundratals miljoner människor i framtiden i denna kapitalets vansinniga utopi. Detta beslut har kuppats och myglats igenom i de flesta av Europas länder. Jag förmodar att våld kommer till användning längre fram.
Under tiden försöker massmedia och propaganda-TV oskadliggöra svenska folkets resurser till intellektuellt och självständigt tänkande. Svart blir vitt och svart igen. Diktatur, får vi lära oss, kan vara nödvändig ibland. Kapitalismens hycklande och omoraliska ideologi visar att inga av de värden man tidigare påstått varit heliga varit annat än taktiskt spel.
För nu kan det sägas öppet att demokrati inte är önskvärt om det inte sker på kapitalets och högerns villkor. Kan man lita på den demokratiska trovärdigheten hos de människor som visade uppskattning när ryska parlamentet sköts sönder? Journalisterna moraliserade över våldet och agiterade samtidigt för sin egen våldsideologi. Är det berättigat att tillgripa våld mot kommunister, eller mot folk som helt enkelt inte vill lyda? Kan dessa metoder också tillämpas av andra regimer? Man talade först om att "dubbelmakt" rådde, senare förnekade medierna att något sådant juridiskt förhållande hade existerat, slutligen släppte man lös sitt oreglerade hat mot de som försökte försvara sig själva och det lagligt valda parlamentet med gevär mot stridsvagnar. Våld får aldrig, aldrig användas - av vissa...
Som alla vet så avslöjades den sista ynkliga och skamliga lögnen i denna sak i samband med det ryska valet. Folkets vilja hade bevisligen kränks under dessa dagar. De politiska fångarna och det stora antalet dödade ca 1500 st omnämns fortfarande som brottslingar av massmedierna. Liksom jag så må de anses som skyldiga, men endast i kapitalets ögon. Rätt heter klassrättvisa även under kapitalismen.