Har nu varit i kammarrätten. Där satt rättens ordförande och såg glad ut och drog till med ett skämt. Det var en allmänt uppsluppen stämning. Hur kan de vara så när en familj kan få vara utan sitt barn. Först fick jag en känsla av att de inte tog målet på allvar, till fördel för oss. Sedan kom dråpslaget. I somras, när barnens pappa hade sitt hetsiga humör skrev jag ett kort brev, kanske 7 meningar, till barnpsyk. Att han skrikit att han skulle döda äldsta pojken, nypt dem några gånger så de börjat gråta, att barnen kastade saker och rev ner saker, att jag hade självmordstankar. slut på brev. Jag var rädd för vad han skulle ta sig till. Jag kunde inte låta barnen bli misshandlade. Det brevet hade förstås motståndaradvokaten fått tag på. Der är ju lustigt att han fått det i sista stund. I vilket fall, min advokat ville gå ut och prata när han fått höra detta och där sa han bara att nu var det bara att dra tillbaka överklagandet. Jag försökte övertala honom att försöka, men det gick inte. Vi fick inte ens någon prövning alltså. Är det konstigt om någon har självmordstankar någon gång efter allt man varit med om? Någon skrev så bra här på sidan ungefär: vem som helst kan bli ett psykfall p.g.a sociala. Väldigt bra skrivet tycker jag. Hon från barnpsyk var hemma hos oss och meddelade soc att disken hopade sig och en skurhink var inte riktigt rengjord. Tydligen var inte städningen i övrigt något att klaga på fför då hade man ju hört det. Alltså: en månad senare har de inte ens frågat om pappan gjort illa barnen igen, men de kan bry sig om lite disk(den brukar aldrig överstiga diskhon) och en skurhink. Vilket barn lider av en skurhink som är lite smutsig.
