Detta är en saga jag brukar berätta för min yngsta son som hotas av LVU-omhändertagande; den är alldeles sann.
Min farfar som föddes 1892, råkade ut för en fruktansvärd sak som liten. Hans far var Laestadianpredikat, vilket innebar att han var religiös extremist.Farfarsfar hette Anton, men folket i Töre kallade honom för Vit-Anton, eftersom han var nästan vithårig som barn, och därtill hette Eriksson-Vit i efternamn. Hans predikat-kompis hette Petter, vilket folket i Töre förståss hade mycket roligt åt, då Petter var svartmuskig och hade en stor slokhatt, så fick han förståss heta Svarte-Petter.
Anton och Petter satt hemma en kväll som vanligt och pratadeoch rökte pipa hos Anton. Då fick min farfar Albert, som då var 8 år, ett kul infall. Han tog lite krut som han hittade i en låda och stoppade krutet i Petters pipa när han inte såg det. Han ställde sig på lur för att iakta fyrverkeriet när Petter tände pipan.
Petter tände pipan efter att ha pratat färdigt, och det stod en eldkvast upp ur pipan. Under den svarta slokhatten var ansiktet alldeles svart, och endast hans ilskna ögon glödde.Min farfar Albert skrattade öppet så tårarna rann; men ingen annan, för min farfar Albert hade skämtat med överheten.
Fjärdingsmannen kom och hämtade honom med häst och trilla. Farfar satte de handklovar på, och han fick sätta sig bakfram på vagnen, och de körde iväg honom. I Tingsrätten så vittnade Anton och Petter mot honom, och farfar dömdes till 6 år på Johannesbergs uppfostringsanstalt, under gråt och förtvivlan, där han sattes med flera år äldre mördare och våldtäktsmän.Han var två huvuden kortare än de andra på uppställningarna på morgonen ute på anstaltens gård.
Efter 6 år så fick Albert komma hem; När han växte upp så förlät han inte sin far Anton. När det blev Alberts tur att ta över gården genomförde han sin hämd.Han brände alla biblar i bränngropen. Anton hade flyttat ut i bagarstugan, och Albert gick med i kommunistpartiet. Han byggde Töre folketshus hemma på gorden, och en dansbana. Varje helg var det fullt med överförfriskade människor på dansbanan, och runt bagarstugan låg folk i buskarna med varandra så att Anton kunde se det.. Anton kunde bara ilsket se på, utan att hindra dem. Alberts söner blev jazzmusiker, och spelade på danserna hemma. Anton hatade naturligtvis allt detta, och dog 1931.
Farfar gick ur kommunistpartiet strax efter. Ofta när man besökte honom och han varit något överförfriskad grät han och berättade om detta hemska minne. När jag träffade honom för sista gången låg han på Kalix lassarett för magcancer. Han grät och sade " Hur kunde han vara ett sånt jävla svin, och sätta mig på uppfostringsanstalt" Han glömde det aldrig.
Idag har det inte blivit bättre. Om en utredare hade fått veta att ett barn hade gjort vad min farfar gjort, hade samma sak skett i alla fall. Ondskan angår oss alla.
