Brutalt kidnappad och våldtagen med stöd av LVU!
Att älska, glömma och förlåta, det är livets stora gåta.
Jag älskar min familj mer än något annat, och de mig. Min familj har alltid funnits där för mig ända sedan jag föddes bokstavligt talat. Min mormor var t o m med i förlossningsrummet när min mamma födde mig. Min familj har aldrig förgripit sig eller brukat våld mot varken mig eller min syster. Trots vår kärleksfulla miljö ryckte socialförvaltningen upp mina och min systers rötter i sitt beslut om att tvångsomhänderta oss enligt LVU. Mina föräldrar satt hjälplösa och helt utom sig på socialkontoret i Angered och kunde inget göra. Mamma som var helt förkrossad ringde till min mormor och sade ”De tar mina barn ifrån mig, de tar ifrån mig mina barn, mamma”. Jag minns det som om det var igår, även om det var 14 år sedan intermezzot ägde rum. Socialtjänstemännen som kom för att kidnappa mig från min familj. Jag stretade emot och bet tjänstemannen i axeln i ren protest då han kastade mig över axeln och jag försökte fly, men var helt enkelt för svag för att kunna bryta mig loss från hans hårda och fasta grepp. De förde mig in i en taxi och de gick in på min lillasyster dagis för att även kidnappa henne. När även min syster beslagtagits satte de henne i knäet på en tjänsteman bredvid mig. Min syster som var dryga två år tittade undrandes på mig, hon kunde intet ana att de skulle beröva oss hela vårt liv med vår familj.
Spåren av denna traumatiska händelse förföljer mig än idag. Socialen kidnappade mig, våldtog mig och lämnade mig att dö, det är så det känns om jag skulle beskriva känslorna jag bär på inombords. Jag förlorade min identitet med det att jag blev tvångsomhändertagen. Jag hyser ingen tillit till varken systemet eller medmänskor, jag vet inte vem jag är, jag är rädd för att bli övergiven av personer jag håller av. Genom hela min uppväxt tvingades jag ständigt byta skola som jag byter sockor och har därför drabbats av svårigheter i mina studier samt att jag också blev nekad skolundervisning under en längre tid under min barnhemsvistelse. Jag har spenderat mycket tid att slicka mina djup sår som socialen åsamkat mig och jag har insett att det som ordspråket förespråkar: Att älska, glömma och förlåta. Det är livets stora gåta, är en ren omöjlighet för mig. Jag kommer aldrig att älska systemet dvs. att ha tilltro till det någonsin, jag kommer aldrig heller glömma vilken skada som socialen åsamkat mig för jag blir dagligen påmind om detta i mitt vardagliga liv och framför allt kan och kommer jag aldrig förlåta socialtjänsten för vad de berövat mig, och för mig är det inte livets stora gåta. Allt för mycket har ryckt ifrån mig och jag förlorade mycket dyrbar tid med min far under de år jag var familjehems placerad. Redan efter 5 år efter det att jag fått flytta hem avled han i en hjärtinfarkt 57 år gammal. Inte är detta normalt kan man tycka, men har man lidit och stått ut med så mycket påfrestningar som min far gjorde under denna tid då jag var tvångsomhändertagen så är det inte så konstigt att det tog livskraften ur honom.
Mycket mer kan tilläggas...
Allt jag vill är att hjälpa andra som har det svårt som är tvångsplacerade enligt LVU, men jag vet inte hur...
Jag är inte rädd för att tala för min sak och kan berätta vad jag varit med om, men frågan är till vilken nytta det är om jag gör det... Socialtjänsten är känd för att inte lyssna på någon och politikerna lyssnar inte heller och kan inte ingripa i enskilda fall så fint som det heter, så vad kan man göra för att verkligen göra någon skillnad?
Det känns som man kämpar i en oövervinnerlig kamp i liknelse med att stångas mot en vägg!
Låt inte socialförvaltningen ha övermakten och skyddas mot insyn så att ingen annan myndighet kan ingripa när de begår övergrepp mot familjen :!:
