Frfattare mne: Föräldrar med NPF.  (lst 7984 gnger)

Carl

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 2
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« skrivet: 01 september 2005, 01:07:32 AM »
Jag såg för länge sedan ett reportage om en kvinna som diagnosticerats med Aspergers syndrom. På egen begäran fick hon av sin psykiatriker ett intyg att ge till socialen om att så var fallet. Senare använde socialen hennes diagnos som motivering för att tvångsomhänderta hennes barn. Detta trots att psykiatrikern intygade skriftligen att hennes diagnos inte gjorde henne olämplig som vårdnadshavare. Han framträdde till och med i TV och sa att ingenting tydde på att hon var olämplig som mamma.
Jag minns dock inte om det var innan kvinnan blev mamma som hon haft med socialen att göra. Tar en vuxen person en framtida risk om den avslöjar för socialen att den har en neuropsykiatrisk diagnos? Hur stor är risken att detta kan ligga en i fatet som vårdnadshavare även om man aldrig skulle behöva ansöka om bistånd efter att ens barn har fötts?

Carl

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 2
  • Karma: 0
    • Visa profil
PS
« Svar #1 skrivet: 01 september 2005, 01:08:41 AM »
PS: NPF står för Neuro Psykiatriska Funktionshinder.

susanna svensson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 280
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #2 skrivet: 01 september 2005, 15:35:15 PM »
soc har en tendens att tolka uppgifter som dom själva finner bäst. det beror på vad du råkar ut för fören handläggare

Mizhou

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 7
  • Karma: 0
    • Visa profil
Re: Föräldrar med NPF.
« Svar #3 skrivet: 11 december 2005, 07:41:24 AM »
Hej!

Citat frn: "Carl"
Jag såg för länge sedan ett reportage om en kvinna som diagnosticerats med Aspergers syndrom. På egen begäran fick hon av sin psykiatriker ett intyg att ge till socialen om att så var fallet. Senare använde socialen hennes diagnos som motivering för att tvångsomhänderta hennes barn.


Jag har själv Asperger syndrom. Jag har inga egna barn men har engagerat mig i en pojke med Asperger syndrom, och en kompis till honom som har en odiagnosticerad autism. Den senare av dessa två har redan blivit placerad i ett jourhem, för vidare utredning. Den andra är under utredning för eventuell fosterhemsplacering, men bor fortfarande hemma hos sina biologiska föräldrar. Båda grabbarna har uttryckt önskemål om att få bo hos mig.

Citat frn: "Carl"
Tar en vuxen person en framtida risk om den avslöjar för socialen att den har en neuropsykiatrisk diagnos? Hur stor är risken att detta kan ligga en i fatet som vårdnadshavare även om man aldrig skulle behöva ansöka om bistånd efter att ens barn har fötts?


Jag har haft samtal med socialen angående placeringen av dessa två ungdomar, som båda är i 14-årsåldern. Dock anser socialen att jag är olämplig, pga mitt eget funktionshinder. Jag anser att jag är MER lämpad än de flesta andra, då jag har massvis med erfarenheter, som gör att jag kan ta hand om dessa ungdomar på ett bättre sätt. För er som inte vet det, så kan jag nämna att Asperger syndrom är en form av autism, men utan begåvningshandikapp. En del kan bli lite skrämda över ordet neuropsykiatrisk, men det har absolut ingenting med psykisk sjukdom att göra. Andra närliggande funktionshinder, som går under benämningen NPF är ADHD, DAMP (som är på väg ut som begrepp, och sorterar numera under ADHD med tillägget motorisk störning), dyslexi, klassisk autism (Kanners syndrom), Tourettes syndrom med flera.

Jag har en mycket god självinsikt om mitt eget funktionshinder, och har också bra kontakt med andra, både vuxna och barn, med dessa funktionshinder. Trots det så ser socialen det mer som ett hinder att jag har en sådan diagnos. Jag är på god väg att anmäla denna diskriminering till HO (Handikappombudsmannen). De diskriminerar inte bara mig på detta sätt, utan även de båda grabbarna, som inte får bästa tänkbara sociala miljö. De måste få komma till ett ställe där det finns mycket förståelse.

Jag vet flera andra med just dessa funktionshinder, som har varit placerade i antingen fosterhem eller på insitution, och bara i två fall som jag känner till så har det gått bra. För de andra så har det inte gått lika bra, och det är många. T.ex kan jag nämna ett fall som var mycket uppmärksammat i pressen:
Mordet på Skrubba kyrkogård ( Artikel i Expressen)
Utöver den mördade pojken, så vet jag två andra som har varit på samma behandlingshem. Den ena av dessa är den autistiske pojken jag nämnde ovan, och den andre är en äldre bror till den killen med Asperger syndrom, som jag också nämnde ovan.

Nynäshamns kommun, där vi bor, har ett egenintresse av att placera barn där, då kommunen är delägare i AB Vårljus (Länk till sida om ägarförhållanden i Vårljus AB), som driver detta behandlingshem.

/Mizhou

[edit ändrade en felstavning]
[edit fixade till länkar, så att de blir klickbara]

susanna svensson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 280
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #4 skrivet: 11 december 2005, 10:47:37 AM »
tyvärr är det så som du beskriver behandölingshemmen behöver klienter för att tjäna sina pengar och det finns helller inga utvärderingar på om deras behandlingsmetoder hjälper. Fosterhems och behandlingshemsindustrin omsätter ca tio miljarder om året utan att det finns belägg för att insattserna hjälper det skulle aldrig accepteras inoom den vanliga vården att så mycket pengar slösades på icke utvärderade behandlingsmetoder

grevinnan

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 7
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #5 skrivet: 18 december 2005, 10:09:24 AM »
Rätt det är en mindre katastrof ekonomiskt för ett behandlingshem som inte har sina platser fyllda.
Många av dessa behandlingshem kan man fråga sig om dom ens har behandlingsmetoder...sen kan man alltid fråga sig när det gäller bokstavsbarn/ungdomar vad dom har för utbyte av behandlingshemen...det är ju ett handikapp.

Bättre att lägga resurser på både föräldrar med den problematiken och familjer med barn som har denna typ av handikapp.
extra stöd och framför allt att man bemöts med respekt som förälder...
Ofta så letas det ju fel på föräldrarna när man har "annorlunda"barn.

Men mycket riktigt så är det ett lotteri med en dyrbar innsats...träffar man på "fel"person som handhar ens ärende då kan det sluta med att antingen får man det stöd för familjen man har rätt till...eller så utsätts man för utredning!Helt ofattbart att stödet för familjer i sverige i dag ska vara osäkert att ta emot...

Många med damp/adhd "och alla andra i det spektrat"barn har själv damp/adhd..kanske utan att ens veta om att det är så.
på 60-70 talet så stämplades vi väl mer eller mindre som problembarn , stökiga  och rastlösa som vi var.Men frågan är om man ens vågar få det skriftligt på papper att man har det man har...

grevinnan

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 7
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #6 skrivet: 18 december 2005, 10:19:51 AM »
:roll: Hmmm nu skrev jag handikapp om damp/adhd...
Ett ord som många inte gillar att det används i det samanhanget....Men jag fick total julstressblockering i hjärnan på något annat ord så det blev så i alla fall;)

Mizhou

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 7
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #7 skrivet: 18 december 2005, 17:00:36 PM »
Citat frn: "grevinnan"
Många med damp/adhd "och alla andra i det spektrat"barn har själv damp/adhd..kanske utan att ens veta om att det är så.
på 60-70 talet så stämplades vi väl mer eller mindre som problembarn , stökiga  och rastlösa som vi var.Men frågan är om man ens vågar få det skriftligt på papper att man har det man har...


Du har rätt i att föräldrar till barn med dessa diagnoser, också har det själva. Det är mycket ärftligt. Jag har själv Asperger syndrom, som jag fått diagnos på i vuxen ålder. Jag har också ADHD och Tourettes syndrom, men har inte fått någon diagnos på dessa. Men dels känner jag igen tecknen själv, och dels har jag fått höra det från många andra med ADHD, DAMP, Tourette osv.

Jag har en syster med Asperger syndrom, och hon har också två barn med diagnos, samt ett barn som ska utredas. Vidare har vi kusiner, både på vår mammas sida och vår pappas sida, som har dessa problem. Vi har också sysslingar som jag vet har dessa problem.

/Danne

Mizhou

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 7
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #8 skrivet: 18 december 2005, 17:14:48 PM »
Citat frn: "grevinnan"
:roll: Hmmm nu skrev jag handikapp om damp/adhd...
Ett ord som många inte gillar att det används i det samanhanget....Men jag fick total julstressblockering i hjärnan på något annat ord så det blev så i alla fall;)

Ingen fara. Jag tar inte illa upp, men jag vet att det finns folk som gör det.

Just därför ska jag klarlägga skillnaden mellan "funktionshinder" och "handikapp". Ett funktionshinder innebär att man har vissa svårigheter, t.ex att man är synskadad, eller förlamad.

Man kan t.ex vara förlamad i benen, och därför vara rullstolsburen. Det i sig behöver inte innebära ett handikapp, om det finns hissar och/eller rullstolsramper och dylikt.

Ett handikapp blir det när hissen inte finns eller inte fungerar, och du då blir beroende av andra för att kunna ta dig fram. Du kan bli tvungen att be andra om hjälp med att lyfta dig och din rullstol uppför en trappa.

Alltså när du inte längre kan ta dig fram själv, och blir beroende av assistans från andra, DÅ är det ett handikapp.

Det är alltså specifika situationer som gör att det blir ett handikapp.

/Danne

Mizhou

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 7
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #9 skrivet: 18 december 2005, 17:28:59 PM »
Citat frn: "grevinnan"
:roll: Hmmm nu skrev jag handikapp om damp/adhd...
Ett ord som många inte gillar att det används i det samanhanget....Men jag fick total julstressblockering i hjärnan på något annat ord så det blev så i alla fall;)

ADHD, DAMP och liknande är funktionshinder. Förutom de situationer jag nämnde i förra inlägget, så kan även andra saker vara handikappande.

Som grevinnan nämner så blir ju föräldrar till dessa barn ofta illa behandlade av sociala myndigheter, och lärare i barnens skola. Lärarna skyller gärna barnens uppträdande på att de är dåligt uppfostrade, och att det därmed är föräldrarnas fel.

På grund av hur dessa barn och deras föräldrar behandlas, så kan de må psykiskt dåligt, vilket också kan bli handikappande, då man får svårt att klara vardagliga saker.

Man kan må så dåligt att man inte längre orkar ha koll på att räkningarna blir betalda, eller att det städas, diskas och handlas med mera. Detta blir också en handikappande situation, som kan var mycket svår att ta sig ur själv.

Psykisk sjukdom i sig behöver inte utgöra ett handikapp, utan det är hur väl individen fungerar i sin vardag som utgör grunden för om det blir ett handikapp eller inte.

/danne

Mizhou

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 7
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #10 skrivet: 18 december 2005, 18:10:28 PM »
Citat frn: "grevinnan"
Många av dessa behandlingshem kan man fråga sig om dom ens har behandlingsmetoder...sen kan man alltid fråga sig när det gäller bokstavsbarn/ungdomar vad dom har för utbyte av behandlingshemen...det är ju ett handikapp.

Jag tycker också att man ska ifrågasätta dessa "behandlingar", eftersom många metoder verkar ytterst tveksamma. Ett funktionshinder går inte att behandla bort, men däremot går det att lära sig att leva med sitt funktionshinder.

Om du som förälder får ett gravt hörselskadat barn, så är det en självklarhet att barnet får gå i dövskola. Det är lika självklart att även föräldrarna får lära sig teckenspråk. Det är alltså inte bara den funktionshindrade som "behandlas" i detta fall, utan hela familjen.

Det handlar ju om att alla i familjen ska ha ett gemensamt språk, så att de kan kommunicera.

I fallen med familjer som har barn med neuropsykiatriska funktionshinder, så får varken barnen eller föräldrarna något stöd. OFta går det så långt att barnen spårar ur totalt i skolan. En del hamnar i drogmissbruk och/eller kriminalitet. Först då blir det behandlinghem, där barnets beteende ska korrigerad med diverse bestraffningsmetoder.

Att få igång en fungerande kommunikation mellan barn och föräldrar är inte prioriterat.  Jag känner föräldrar till barn med autism, som inte klarar av att kommunicera med dem. Där skulle insatser sättas in tidigt, så att föräldrarna får stöd, och hjälp att kommunicera med sina barn.

De måste få hjälp att komma fram till det gemensamma språket.

T.ex barn med Asperger syndrom gör ofta bokstavliga tolkningar. Ett exempel:
Mamman säger åt barnet att "Nu är det dags att hoppa i säng!"
Barnet börjar hoppa i sängen. Mamman blir arg för att barnet hoppar i sängen, och säger åt det att sluta. Barnet säger då "men du sa ju att jag skulle HOPPA i säng". Det blir en konflikt mellan barnet och mamman.

Mamman behöver inte alls vara en dålig mamma, men hon måste lära sig att kommunicera med sitt barn, på barnets villkor. Detta barns "teckenspråk" är att föräldern måste uttrycka sig konkret. Lära sig att inte säga "hoppa i säng", när de menar "nu är det dags att sova".

Det finns numera en massa nanny-program på tv, och det är sådant som skulle sättas in i familjer där kommunikationen inte fungerar.

Det är ett mycket bra sätt att förebygga problem. Det är inte lätt att vara förälder, och det kan vara bra för alla att få lite stöd ibland. Speciellt om man har funktionshindrade barn.

/Danne

grevinnan

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 7
  • Karma: 0
    • Visa profil
Föräldrar med NPF.
« Svar #11 skrivet: 20 december 2005, 14:04:40 PM »
Jag vet föräldrar som har flera bokstavsbarn som har antingen bett om hjälp eller att t.e.x. skolan har vänt sig till myndigheter och i flera fall har det slutat i katastrof.

Man är sårbar som förälder...kanske extra mycket tack vare att man sliter som ett djur själv många gånger och tar på sig ansvaret för att det blir fel med ungen i skola osv.
Många tvångsomhändertagningar och utredningar startar just för att man kommit på kant med skolan...det är inte någon hemlighet idag.
Jag blev anmäld själv av skolan när det gällde min damp/adhd son...och jag var dum nog att som förälder att ställa krav och ifrågasätta läraren.
Jag hade även vart dum nog och varit öppen med att jag själv har damp...illa.

Då är det just det ryktbara lotteriet som drar igång...
Man kan ha tur och som i mitt fall hamna hos utredare som ser styrkan och allt jobb i familjen , förutom vissa som kommit in i karusellen..

Jag fick just en sådan social"tant"som anklagade mej som person...jag var inte som alla andra föräldrar
Jag frågade även denna personen om hon skulle se till att flytta mina barn...eftersom hon startade själv en utredning!
Kraven i den var bland annat att dom när som helst skulle få komma in i vårat hem...
Nej det får ni inte var mitt svar.min motfråga till henne...släpper du in vem som helst för att kontrollera ditt hem?Är det sunt att behöva leva med just dom sakerna hängande över huvudet att det när som helst ska ringa två okända personer på dörren och kliva in och titta runt?
Det kan jag inte godkänna det skulle absolut störa mina barns vardag...

Men av någon konstig anledning så försvann hon från sin tjänst,,,jag hade orken och slog larm hos chefer på sociala o.s.v...men det är just det att ha orken och vetskapen av vad som sker.
Men jag är själv fosterhemsbarn och på gott och ont så kan man kanske känna att det är fel någonstans , men många mammor och pappor vet inte det när dom söker stöd...för att orka med.

Men för min familj och framför allt min son som det gällde var det ett helvete under tiden....
Jag kan inte se en förklaring på varför det ska vara ett lotteri med våra barn.
Framförallt med barn som inte är som alla andra...alla vet idag om att bokstavsbarnen finns...vi har samma rätt som föräldrar att få samma självklara stöd som t.e.x en förälder till ett barn med rörelsehinder.
Lik förbannat så händer det gång på gång att misstanken läggs på hemmaförhållanden osv...Kontroller startas och ofta ser sociala att en av om inte båda föräldrarna har samma handikapp själv...då går stora larmsignalen från sociala...

Kan ha kännslan av att från ett stort antal social"änglar"så finns det en outalad önskan om att vi som själva har dessa låt mej säga egenheter i stället för handikapp..så passade det dom bäst om vi sydde på en liten skylt på kläderna som visade upp våran "oduglighet"...då skulle deras paradis vara tillbaka...
För dom har ju rätten att starta upp kontroller , rätten att stå i ens barns sovrum för att se om man bäddat deras säng när dom gått till skolan...framförallt rätten till att deras åsikt har långt flera mandat än vad t.e.x. min ynlkiga åsikt har...

Diktatur!!!!Var ett ord som kom upp i mina tankar under denna period ...
Jag var tvungen att tvinga min son att vara som alla andra.På vilket sätt ?
Det enda sättet var att tala om för honom vad han är....att han faktiskt har ett handikapp ...det är inte normalt att ljuda eller rycka till och gå på tå som han gör.Jag var tvungen för att blidka denna person på sociala att få min egen son att faktiskt skämmas för att han är som han är.
Men vi lyckades...hon försvann som sagt var från sin tjänst...och helt andra kom in som jublar över styrkan i familjen som vi har.Ger oss den hjälpen som vi har rätt till att få.

Men ändå så är mitt förtroende skadat för all framtid...och osäkerheten att det kan ju komma någon"ny"som ser allt på ett annat sätt.
En sak till är att jag som mamma skämms över tvånget att behöva be min son att vara"normal"...vi jobbar idag efter 2 år med hans ångest om att han är annorlunda..att han inte passar in...

Men som jag brukar säga till honom...
Katastrof för allas tillvaro om "annorlunda"inte fanns!Hans svar-det har du rätt i mamma feeettt tråkigt eller hur;)

 :roll: Ser att det finns bitterhet i mitt innlägg...må så vara.
Ser en fasa i att ha haft dessa eller denna person flåsande i nacken...och att veta om att "makten"ligger hos en annan som fördömmer en eller helt enkelt inte gillar en personligen...Hade bilden vart en annan om jag t.e.x. hade suttit i rullstol?
Hade jag då kanske blidkat just den här personen ?