Bl.a tror jag att jag läst ngn stans att de barn som har sämst förhållande till sina egna föräldrar klarar separationer sämre, så det kan ju också bidra - jag tror att man måste lägga ner mycket av psykologhjälp för dessa barn så att separationen klaras bättre annars blir ju detta ett tilläggsproblem - sedan beror det väl på hur gammalt barnet är när det omhändertas, hur pass präglat det är av sin familj och vilka svårigheter detta medför för att återanpassa sig. Det behövs mycket forskning ikring detta, samtidigt måste man ju inse att det finns fall där man måste göra omhändertaganden akut, där man inte kan förbereda barnen eller "skola in" dem på ett vettigt vis och det är klart - snabba åtgärder där barnet inte alls är förberett, där poliser är inblandade, där föräldrar kanske gråter och skriker - det måste ju bli en chock som det tar tid att komma över. Och detta tror jag familjehem måste känna till och kunna hantera. sedan skulle man ju önska att barnet kom till en familj som någotsånär påminner om den egna - inte när det gäller missförhållanden naturligtvis, men när det gäller boendeförhållanden, status etc. Ett barn ska inte behöva känna sig som en katt bland hermeliner.
