Författare Ämne: Man känner sig så ensam  (läst 3173 gånger)

tjohanna

  • Gäst
Man känner sig så ensam
« skrivet: 24 februari 2003, 14:23:07 PM »
Kidnappade mina barn från en jourfam i sverige, barnen var då 1år och 2år. Jag tog dom till Finland där de efter ca 2 mån togs ifrån oss igen. Socialen där sa att vi inte får träffa våra barn på ett par månader så att de "vänjer" sig hos den nya fam. Vi flyttade genast hem till sverige eftersom jag bott här i över 30 år och min man i 20 år. Efter 3 mån träffade vi dem i en jour lägenhet. 1åringen kände inte igen oss, men  det gjorde 2 åringen men han kallade fosterföräldrarna för mamma och pappa. Vi hälsade på våra barn regelbundet1 gång  i mån  3 tim per gång. Nu träffas vi varannan månad 3 tim per gång. I över 2år hölls familjens tel nr och adress hemligt för oss.

Fosterfam har flera andra fostbarn och gör det för pengarnas skull. De hade en pojke som bodde hos dem från han var 6år tills nyligen de SA UPP KONTRAKTET med honom. Han blev en jobbig tonåring de orkade inte med honom längre. Nu bor den stackars pojken på nån slags låst instution (ungdomsfängelse). Han har ringt fam men de vill inte ha med honom att göra. Hans syster bor kvar hos f familjen.

Tänk om mina barn får problem?? Ska de säga upp dom också? Dom har ingen släkt i finland. Vi e ju alla här. Deras 2 biologiska syskon, mormor ,morfar, kusiner, mostrar, fastrar mm, alltså hela tjocka släkten.

Har försökt få hem dom, men får nej hela tiden. Dom kan inte ett ord svenska. Finland är ju tvåspråkigt varför har dom inte fått lära sig svenska?

 Vet ej vad jag ska göra. Skulle kunna skriva en tjock bok om hur vi blivit behandlade av både svensk och finsk myndighet. Föröker fortfarande få hem barnen och jag kommer aldrig att ge upp. Men hur?

Anonymous

  • Gäst
Man känner sig så ensam
« Svar #1 skrivet: 25 februari 2003, 07:14:26 AM »
Hej Tjohanna,

Jag vill bara bekräfta för dig att du inte är ensam i din situation. Vi är alltför många som har drabbats av dessa myndighetsmissbruk. Jag har inget speciellt råd till dig än så länge. Jag vill bara uppmuntra dig och be dig att inte ge upp. Tack för att du delar med dig av din historia. Du hjälper andra på det sättet. Jag tror det första vi behöver göra är att finna varandra. Tillsammans är vi starka. Oerhört starka. Men förändring kommer förmodligen ta tid. Vi behöver vara tålmodiga och envisa. Vi ska hitta en väg. NKMR är en utmärkt startpunkt. Du är oerhört viktig för dina barn. Genom att du ser till att dom inte förlorar kontakten med dig så har dom alltid den livlinan. Förlåt dom om dom inte känns vid dig som du förtjänar. Dom kommer tacka dig senare.

Anders