Författare Ämne: Man känner sig sÃ¥ ensam  (läst 4172 gånger)

tjohanna

  • Gäst
Man känner sig så ensam
« skrivet: 24 februari 2003, 14:23:07 PM »
Kidnappade mina barn frÃ¥n en jourfam i sverige, barnen var dÃ¥ 1Ã¥r och 2Ã¥r. Jag tog dom till Finland där de efter ca 2 mÃ¥n togs ifrÃ¥n oss igen. Socialen där sa att vi inte fÃ¥r träffa vÃ¥ra barn pÃ¥ ett par mÃ¥nader sÃ¥ att de "vänjer" sig hos den nya fam. Vi flyttade genast hem till sverige eftersom jag bott här i över 30 Ã¥r och min man i 20 Ã¥r. Efter 3 mÃ¥n träffade vi dem i en jour lägenhet. 1Ã¥ringen kände inte igen oss, men  det gjorde 2 Ã¥ringen men han kallade fosterföräldrarna för mamma och pappa. Vi hälsade pÃ¥ vÃ¥ra barn regelbundet1 gÃ¥ng  i mÃ¥n  3 tim per gÃ¥ng. Nu träffas vi varannan mÃ¥nad 3 tim per gÃ¥ng. I över 2Ã¥r hölls familjens tel nr och adress hemligt för oss.

Fosterfam har flera andra fostbarn och gör det för pengarnas skull. De hade en pojke som bodde hos dem från han var 6år tills nyligen de SA UPP KONTRAKTET med honom. Han blev en jobbig tonåring de orkade inte med honom längre. Nu bor den stackars pojken på nån slags låst instution (ungdomsfängelse). Han har ringt fam men de vill inte ha med honom att göra. Hans syster bor kvar hos f familjen.

Tänk om mina barn får problem?? Ska de säga upp dom också? Dom har ingen släkt i finland. Vi e ju alla här. Deras 2 biologiska syskon, mormor ,morfar, kusiner, mostrar, fastrar mm, alltså hela tjocka släkten.

Har försökt få hem dom, men får nej hela tiden. Dom kan inte ett ord svenska. Finland är ju tvåspråkigt varför har dom inte fått lära sig svenska?

 Vet ej vad jag ska göra. Skulle kunna skriva en tjock bok om hur vi blivit behandlade av bÃ¥de svensk och finsk myndighet. Föröker fortfarande fÃ¥ hem barnen och jag kommer aldrig att ge upp. Men hur?

Anonymous

  • Gäst
Man känner sig så ensam
« Svar #1 skrivet: 25 februari 2003, 07:14:26 AM »
Hej Tjohanna,

Jag vill bara bekräfta för dig att du inte är ensam i din situation. Vi är alltför många som har drabbats av dessa myndighetsmissbruk. Jag har inget speciellt råd till dig än så länge. Jag vill bara uppmuntra dig och be dig att inte ge upp. Tack för att du delar med dig av din historia. Du hjälper andra på det sättet. Jag tror det första vi behöver göra är att finna varandra. Tillsammans är vi starka. Oerhört starka. Men förändring kommer förmodligen ta tid. Vi behöver vara tålmodiga och envisa. Vi ska hitta en väg. NKMR är en utmärkt startpunkt. Du är oerhört viktig för dina barn. Genom att du ser till att dom inte förlorar kontakten med dig så har dom alltid den livlinan. Förlåt dom om dom inte känns vid dig som du förtjänar. Dom kommer tacka dig senare.

Anders