Hej Ruby!
Jag har mycket stor respekt för både Dina åsikter och Ditt arbete kring familjens rättigheter.
Men i fallet Nina Yderbeg vill jag gärna påminna Dig om ett gammalt ordspråk: ” allt är inte guld som glimmar”. Du skriver: ” Nina Yderbergs agerande i Fallet Francisca Roos ger bilden om någon som värnar om barnet och dess relation till sin mor”.
”Någon som värnar om barnet och dess relation till mor” – det låter så vackert att det måste upprepas. Men man måste fråga sig – att parafrasera själva Nina Yderberg – vad ligger bakom?
Man måste nog fundera över hennes åsikter som helhet för att bilda sig en uppfattning om orsaker till hennes ställningstagande i diverse situationer. Här finns några citat från en konferens där Nina Yderberg var en av föreläsarna. (
http://www.rfhl.se/rfhl_special_001/oberoende/21.pdf )
”Hos alla som hittills vänt sig till mig med sina olika bokstavsdiagnoser har det visat sig vara posttraumatiskt stressyndrom eller olika former av posttraumatisk stress, det handlar om.”
”Dom läker sig själva om man bara hjälper mor och barn att hitta den trasiga länken och ger de stöd att laga den”
”Yderberg berättar vidare att för barn med psykiska problem handlar det ofta om att barnet har brister i tidiga anknytningar i relation till mamman, eller om traumatiska erfarenheter som misshandel och sexuella övergrepp.”
”- De här barnen försvarar sina ständiga tillkortakommanden genom antingen aggressivitet eller genom att dra sig tillbaka, man skärmar av, vilket i sin tur leder till depression eller autism som är mer uppgivet försvar än aggression.”
Bara av det lilla citerade, kan man dra den enkla slutsatsen: Nina Yderberg anser att vad som än händer med barnet, felet är alltid föräldrarnas. Antingen är det pappan som misshandlar och/eller förgriper sig sexuellt på barnet, eller så är det mamma som klarar inte att ”anknyta” barnet till sig själv. Oavsett. Det är väl ingen som glömde att mödrar till autistiska barn kallades en gång i tiden för ”kylskåpsmödrar”? Nina Yderberg använder sig inte av den gamla benämningen, likväl lägger hon skulden på mamman. Hon hjälper så gärna alla mödrar; det är bara att låta sig ledas till att ”hitta den trasiga länken” alltså den som Nina Yderberg pekar på och som alltid är pappas övergrepp. Om moder låter sig inte ledas och är inte mottaglig för Ninas manipulation, blir hon själv belagd med skulden för barnets sjukdom.
För att sätta Nina Yderbergs reaktion i fallet Franciska i ett större sammanhang, borde man uppmärksamma tiden. Det framkom tydligt av Insider att år 2002 hade hon sagt upp sig från sitt arbete som överläkare på BUP pga. att man ifrågasatte hennes ovetenskapliga metoder. Redan två år tidigare talade hon för mig om sina planer om att öppna egen mottagning, där hon kunde arbeta självständigt med fria händer. Kalla Fakta sändes i maj 2002 efter säkert en tids redaktionsarbete. För mig i likhet med andra föräldrar som hade med Nina Yderberg att göra – vad det hela enkelt: Hon öppnade sin privata mottagning och det var utmärkt sätt att skaffa sig riksomfattande uppmärksamhet. Jag tror också att det blev något slags alibi för framtiden; om någon skulle anklaga henne för att vara föräldrarfientlig, fanns det alltid fallet Franciska som hon hjälpte att behålla barnet som bevis på det motsatta.
Att hon reagerade så föredömligt i fallet Francisca berodde alltså inte alls på hennes god vilja utan snarare på den grattis reklam hon fått genom programmet.
Nina Yderberg är på inget sätt unik i sitt agerande. Det är bara graden som skiljer henne från mängden. Och hennes begåvning att dupera människor. Jag tror inte att jag överdriver när jag kallar henne för ulv i fårakläder.
Hon använder sig av dubbla uppsättningar budskap: en till patient och dennes familj och en annan till myndighetspersoner. Lögn både i tal och i journalanteckningar är snarare regel än undantag.
En av mina döttrar drabbades av anorexi vilket diagnostiserades som problem i familjen orsakat av mig som mor. Sådan bedömning gjorde alla utan att ens försöka reda på eventuella orsaken. Om det nu finns någon sådan – ätstörningarna behöver inte alls vara orsakade av något! Någon antydan till behandling gjordes aldrig fast jag bad, bönade, krävde och bråkade. Nina Yderberg var min dotters läkare under över två års tid. Tyvärr, hon var värst av alla. Visserligen, efter många uppslitande samtal skrev hon remis till diverse ätstörningsenheter men samtidigt lämnade hon muntligt eller telefonledes meddelande att min dotter har en ”annan problematik” vilket framkom senare när jag jämförde journalerna från olika ställen. Situation upprepades flera gånger. Överallt, där Nina uppenbarade sig som min dotters psykiater, havererade flickans – redan bräckliga – tillvaro. Och sen dök upp ”snälla” Nina som brydde sig om mor – barn relation som hon skulle värna om och hjälpa till att rädda! Jag måste erkänna att det dröjde ett bra tag innan jag förstått vad hon var ute efter; hon ville bevisa för oss att de flesta var onda och elaka, det var bara hon som var snäll och god, värd förtroende. Hon trodde att hon skapade situationer där vi skulle känna tillit till henne som räddaren i nöden.
Slutligen bearbetade hon min dotter så grundligt att det blev polisanmälan mot flickans pappa om fleråriga sexuella övergrepp. Hon började med att ”väcka tankar” och rekommendera visa böcker, där den ökända ”Spökflickan” ingick.
Hon använde sig av den s.k. EMDR metoden som är någon sort hypnotisk behandling.
Man skulle kunna skriva en mycket tjock bok om Ninas metoder.
Låt mig bara säga att hon polisanmälde pappan, men till olika personer talade hon om flera andra inblandade bl.a. en granne och en vän till familjen (t.ex. till sin väninna EwaMaria Roos, homeopaten som Nina ”remitterade” min dotter för behandling av lång framskriden anorexi av den bulimiska typen och som jag var tvungen att betala dyrt!)
Förresten, pojken som jag för ett tag sen berättade om, var också hennes patient och hans systerbarn som han ”förgrep sig på” gick på samma BUP.
Min före detta klarade sig; förundersökningen lades ner pga. min dotters ovilja att vittna mot sin pappa. Hon blev ju nästan 18 år vid tillfälle och vaknade upp ganska snabbt. Idag är Nina hennes största hatobjekt. Värre gick det för pojken som blev dömd.
Redan då var jag övertygad att människan ville skaffa sig beröm genom att ”upptäcka” den största pedofilhärva någonsin.
Här följer utdrag av brev som jag och min dotter skrev den 29 maj 2001 till Nina Yderberg. Hoppas att det kan visa att hon i verkligheten inte är den hon utger sig att vara.
”Journalanteckningar från Västerängen där Du var ansvarig överläkare, likaså senare från BUP (också där är Du överläkare) handlar i stort sätt om mig; av de framgår det mycket tydligt att man lägger skulden på mig som mor för XX (dotters namn) problem. Därför är jag tvungen ställa ännu en gång de frågor som jag ställde redan väldigt många gånger och som aldrig blivit tillfredställande besvarade:
· Varför förnekade man under så många år XX egentlig sjukdom som depression och ätstörningar? Eller som Du säger ”uppfattade inte de”.
· Vad var det konkret som var fel i mitt förhållningssätt gentemot mitt barn? Jag fick höra på Västerängen ”att utifrån XXs problematik förstår man att det var du som hade problem” - det är mycket flummigt antagande utan verklighetsanknytning – barn kan ha problem av mycket skilda orsaker som t.ex. mobbning, utanförskap, identitetsproblem osv.
· På vilka grunder ställde Du diagnosen ”problem mellan föräldrar och barn”; enligt mina barn och mig själv sådana fanns inte mellan mig och dem.
· Varför talar Du inte om den primära depression och ätstörningarna utan istället uteslutande om effekter t.ex. utagerande och självdestruktivitet vilka tillkom under de påtvingade och klart olämpliga vårdåtgärder? De allvarligaste av dessa såsom självmordförsök och rispningar skedde på Västerängen under Din vård som överläkare!!!
· Varför aldrig undersöktes de faktiska omständigheterna och istället bildade man sig uppfattning a priori; grundade den förutfattade meningar och fördomar? Med andra ord: man förbisåg viktiga aspekter och ansträngde sig enbart för att hitta detaljer som bekräftade en egen på för hand tagen teori.
· Varför tvingar Du en förälder att stå ut med ett barns sjukdom istället att behandla själva sjukdomen – utan hänsyn till att en obehandlad sjukdom förvärras och fördjupas och dessutom sliter ytterligare på det sjuka barnet och övriga familjemedlemmar?
· Varför vägrar Du ändra taktik då hittillsvarande åtgärder visade sig resultatlösa?
· Varför vägrar Du skriva ut fontex som är mycket verksam vid anorexi och bulimi?
· Varför vägrar Du att motivera Ditt beslut på ett komplex sätt och diskutera eventuella kontraindikationer om det finns sådana?
På ett annat ställe i samma brev finns följande:
Jag är övertygat om att
· den felaktiga diagnosen att det var familjeproblematiken
· återkommande beskrivningar av mina påstådda oförmågor
· direkt förnekande av ätstörningar
· olika framställningar av orsakerna och ena sidan till mig som mamma och andra sidan till diverse institutioner
utgjorde hinder för en adekvat behandling av hennes symptom. Som ex. vill jag ta behandlingshem YY(namnet på b-hem) där personalen ”hade inte en aning om ätstörningarna” – Du bevittnade själv denna händelse! Eller anteckningar i journalen från Västerängen där man bemöter XX(min dotters namn) begäran om hjälp med bulimi att ”personalen tycker inte att hon lider av den!” fast Du och jag under samma tid gjorde åtgärdsplan för att minska just bulimi.
Under brevet finns det underskrifter: min dotters, min egen och Nina Yderbergs som mottagare.
Jag hoppas att man verkligen undersöker Nina Yderbergs verksamhet, men jag tror ändå inte på riktigt objektivitet. Man får tänka på uttalande som fälldes av socialstyrelsens representant att man måste göra något nu eftersom media uppmärksammade att det fanns så många anmälningar mot läkare. Lägg märke: det spelar ingen roll att människor klagar; det är först när media visar intresse som man tänker undersöka saken. Det bådar inte gott.
Mvh
Natalia
