Det är som du skriver hemskt att behöva skadas på sådant vis som vi blir utav dessa barbariska metoder som många inom sociala använder sig utav. Jag likställer metoderna med tortyr där skadorna blir livslånga och konsekvenserna leder till chocktillstånd och trauma där man inte kan upprätthålla sitt normala ” sociala liv ” Kropp och själ genomgår under sådana här förhållande allvarliga skador och när ingen hjälp finns att få blir skadorna livslånga.
Jag tror att det finns en dold strategi bakom allt detta.En science-fiction-mardröm. Jag tror att de medvetet tänker upplösa familjerna som social enhet, och att familjerna ska stå för barnalstrandet, men att barnen ska tillhöra staten. Lydiga soldater, arbetare, koncentrationslägervakter, spioner eller vad som helst.
Förutom vad jag sett om sociala, PBU, läkare och PV, så fann jag ytterligare en puzzelbit.
Detta har hänt efter myndigheternas LVU-försök mot mig och mina barn.Min son går gymnasiet första terminen. Jag fick ingen kontakt med skolan, och först efter en många försök fick jag tag på läraren och frågade varför jag inte kallades på kvarts-samtal, och hur det gick för honom i skolan. De sade att det gick bra för honom, lite problem med busstiderna bara: men allt funkar fint, och jag ska kallas till ett kvarts-samtal snart.
Jag får ett brev. "Elevvårdskonferens. Skolan vill att ni deltar i en elevvårdskonferens ang er son. Rektor, klasslärare, mentor, skolsköterska, kurator deltar" Jag ringer dem och frågar vad detta betyder, om allt går bra. "Vi vet inte" säger de.
Min son som faktiskt har noll förtroende för myndigheter redan initialt, hade redan kontaktat dem och sagt att han inte accepterar att kuratorn(socialas spion) och sjuksköterskan deltar.
De satt ändå med när vi kom in. Min son upprepade kravet att de skulle gå ut, annars skulle det inte bli några samtal. Vi fick båda agitera ett bra tag, innan vår vilja bifölls.
Rektorn säger att betygen har sjukit pga risiga kommunikationer och busstider, som gör att han inte hinner vara med på en del lektioner.
Jag säger åt dem att jag gärna vill veta vad saken handlar om så att jag kan hjälpa honom att läsa ikapp det som saknas, och att vi hittat en annan busslinje så att han slipper tre bussbyten.
Rektorn som hela tiden höll en stadig svada om skolans vilja till samarbete med föräldrar, avvisade bestämt min begäran om att få hjälpa honom med läxorna. "Läxorna ska göras på skolan, inte hemma, är vår princip". .. Vi ska samarbeta.. men jag ska skita i hur det är med min sons studier.. Vems son menar de då att han är ?
Uppenbarligen så anser myndigheterna att familjen som enhet ska utmanövreras, att beviskonstruktion av sociala och utredningar ska göra dess inflytande om intet.
På yngre grabbens skola skryter en del lärare om sina kontakter med sociala, de är rapportörer, och ingen vågar öppet visa något gehör för vad jag sagt om socialas brott mot mina barn.De frågar ofta min äldre son , då han besökt sin gamla skola, om han inte ska ta emot hjälp av sociala så att han slipper pappa.Trots att min son blivit så förbannad på dem så att han börjat grina, slutar de inte med ofredandet. Tvärt om, de uppfattar sig som min och min sons kompisar, och dunkar mig glatt i ryggen, då jag kommer dit för att hämta min yngre son. "hjälp-arbetarna". Vad har jag gemensamt med dem annat än deras spioneri på mig ? Det är mycket vanligt med denna attityd.
Jag har berättat för bekanta om sociala, som nickat instämmande. Efterråt när de fått höra bara NÅGOT om äldre sonens inkörningsproblem i gymnasiet, så får man höra dem: "kan inte sociala kanske göra något ?"
Det är skrämmande. Folk ignorerar TOTALT vad man säger. INGEN lyssnar ! Jag är i deras ögon inte mer än en insekt.De argumenterar inte för att det ena eller det andra i vad jag säger skulle kunna ifrågasättas: det jag säger är helt enkelt inte något annat än sådant man kan le åt, om ens bry sig om att höra.Att denna site finns, fosterbarns siterna, att NÅGOT bevis för vad jag säger, ens existerat. Jag är en ickeperson i Kafka-världen.
