Författare Ämne: fem minuter!  (läst 1857 gånger)

Jeanette

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 91
  • Karma: 0
    • Visa profil
fem minuter!
« skrivet: 03 juni 2005, 18:09:46 PM »
Det går inte att göra något!

Sektionschefen pratade till mig i mindre än fem minuter.

Det var deras hela utredning. Jag var nyinflyttad till Hässelby.

Fem dagar senare gick de till skolan och tog min lilla son på hans fritis.

I nio år har min son nu varit borta. Utan brev eller telefonkontakt.

Fick se min son 1 timme för fem år sedan, år 2000.

Fick se min son 5 minuter 1998.

Fick se min son 3 timmar 1997.




Min son var då sju år.
Sektionschefen hittade på att jag var paranoid och psykotisk och farlig för mitt barn.
Det hittade han på med att se mig i ett rum i några minuter.

Jag hade träffat två så kallade socialutredare tre gånger på ett kontor.

Vi var nyinflyttade.

Sociala gav bort honom till två främmande människor.

De, sociala,gömde honom från mig i fem år.

Han har nu varit borta i nio år.

Jag polisanmälde dem. Polisen lyssnade inte.

Överklagade att LVU ( kidnappningen) skulle upphöra.

Ingen från myndigheter har ringt mig på nio år.

Ingen av dem känner mig.

De har gjort mig svårt skadad utav detta som sociala har gjort mot mig.

De tog ifrån mig min trerumslägenhet. De gjorde mig hemlös. De har

förstört mitt liv.

Det går inte att göra något åt detta.

De får göra vad de vill med oss!

En man såg mig i några minuter i ett rum, han tog mitt barn.

Jag har förlorat mitt barn.

Min son är nu 16½ år.

När man är vuxen har man inte så mycket kontakt med sina föräldrar.

Vet ej hur det kommer att bli.

Jag är 44 år. Man kan drabbas utav skador, sjukdomar när man blir äldre.
Man vet ej hur länge man lever. Jag hoppas att jag finns kvar en stund till så jag får se mitt barn.

Jag har vuxit upp i Stockholm, har bott här hela mitt liv. Jag kunde aldrig tro att någon skulle se mig några minuter och stjäla mitt barn, att sociala skulle göra det.
Så blev det.

Det känns så kränkand inte ens något straff får de.



                                   Jeanette Österstål

Jag gråter inombords dygnet runt.

Jag kommer aldrig mer att vara lycklig!