Författare Ämne: Tankar kring uppfostran  (läst 2776 gånger)

Skribenten

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 28
  • Karma: 0
    • Visa profil
Tankar kring uppfostran
« skrivet: 23 mars 2005, 19:08:03 PM »
Hur har vårt samhälle utvecklats sedan förbud mot barnaga infördes 1979?
Jag ställer mig också frågan - hade vi i Sverige så mycket 'misshandel' av våra barn att en sådan lag tvingades införas?

Naturligtvis skall inte misshandel få förekomma men gränsen mellan det och lättare bestraffningsmetoder i uppfostranssyfte är stor.
Alla vi som växt upp innan lagen infördes, räknadas vi  som missanpassade och förstörda för livet för att vi fått oss en åthuting när vi gjort något fel?

Ett stort problem som jag idag ser, men tydligen inte beslutsfattarna är det är dessa barn och ungdomar som idag är de som begår så mycket brott.

Om t.ex min son eller dotter hamnar i kriminella gäng och börjar vandalisera eller begå andra brott, så har jag ingen laglig rätt till någon form av bestraffning för enligt föräldrabalken (6 kap 1 §) får barn inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Som fysiskt våld räknas även mindre slag, luggningar och nyp, som psykisk bestraffning ingår att låsa in ett barn i rummet, att hota, skrämma, frysa ut eller förlöjliga barnet. Kort sagt man har tagit med det mesta att räknas in som fysiskt eller psykisk bestraffning.

Men HUR skall man då som förälder kunna förhindra ett trotsigt barn som växer upp i ett samhälle som blir mer och mer kriminellt längre ner i åldrarna att inte själv bli ett offer för andras påtryckningar etc.

Dessutom, inte att förglömma, idag är det inte många föräldrar som själva uppfostrar sina barn, nej mestadelen av deras uppfostran sker från tidiga mornar till sena kvällar via daghem etc. i stora grupper med få personal. Därefter tar skolan vid och föräldrar är mest några individer som står för kläder och husrum.

Om mitt barn stjäl cyklar eller snattar i affären. Ska jag då bara tvingas nöja mig med att konstatera det och säga men snälla lilla pojk det begriper du väl att det är olagligt, gå genast och be om ursäkt?
Jag får inte ge barnet utegångsförbud, inte hålla inne veckopeng och lagen förbjuder mig också att skälla ut ungen för det är ack så kränkande.

Att barnet däremot säger skit i det kärringjävel, slänger igen ytterdörren och drar ut till gängen igen, får man bara acceptera som förälder.
Åker barnet fast så tillåter lagen att de sitter uppstudsiga på polisförhör och skrattar, de vet så väl att de inte får något straff.

Om socialen sen blir inblandad så görs inte mycket i första skeden, nej helst ska ungen ha begått flera grövre kriminella gärningar innan något händer. Men vad händer? - ja föräldrarna klassas som odugliga i bästa fall blir det så en familjehems eller HVB placering. I värsta fall ett LVU, men fortfarande - barnaga ÄR fortfarande förbjudet så vad leder straffet till?
Om vi föräldrar inte får fostra våra barn, hur ska då andra kunna göra det inom lagens märke? - Blir det plösligt lagligt och acceptabelt för andra att låsa in barnet, ge det 'straffarbete' eller vilka andra metoder man nu använder sig av?
Fast å andra sidan - många barn ser det som hippt att få en dom på sig, dessutom kanske deras sk. straff blir en belöning för helt plötsligt så får man mer vecko/månadspeng än hemma, göra resor och utflykter man inte fick hemma. Kort sagt för många barn/ungdomar blir det en belöning att få ett straff.

Men frågan kvarstår, nämligen har andra friare uppfostrings- och bestraffnings möjligheter än vad föräldrarna har? För rimligtvis lagen om barnaga kan väl ändå inte bara vara tänkt för föräldrar utan måste gälla för alla som har ett uppfostrings och vårdnadsansvar! ?