Frfattare mne: Det jag vill säga!  (lst 4717 gnger)

Jeanette

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 91
  • Karma: 0
    • Visa profil
Det jag vill säga!
« skrivet: 08 mars 2005, 17:38:44 PM »
Vi var nyinflyttade, ingen kände oss i hässelby, jag och min 7 åriga lilla son!

Det jag vill säga är!

Är att sektionschefen och två utredare endast såg mig några minuter!

Några dagar efter tog de min lilla son med poliser i Maltesholmskolan, på hans fritidshem! Jag var på mitt städjobb!
 
Min son har nu varit borta i nio år!

Utan brev eller telefonkontakt!

Ingen har ringt mig under alla år från myndigheter!

Att det skall vara så enkelt för dem att få ta våra barn!

Vad är det här för ett land?


Jag är 44 år nu . Jag har bott i stockholm hela mitt liv. Jag minns att jag inte var glad som barn. Jag var ensam i skolan när jag växte upp, i farsta, i trångsund, men det blev bra ett tag när min mor flyttade med mig till Vårby GÅrd. Där gick jag högstadiet, där hade jag de bästa åren i mitt liv. Vi flyttade igen, då blev jag ensam igen. Jag gick Naturvetenskaplig linje ett år men klarade inte av det, det blev för svårt, böt till vårdlinjen gick färdigt till undersköterska, blev skadad utav en handledare det året!1977. Har arbetat med lite olika, hemtjänst, sjukhus, städning, parklek, affär, fritidshem, barnskötarutbildning 1 år, ami osv

Jag blev misshandlad igen i en skola psykiskt utav lärare de gjorde mig ledsen! 1988!
Jag har en skada sedan jag var 17 år 1977, då när jag råkade ut för handledaren, jag praktiserade sex veckor på Karolinska sjukhuset. Hon ville inte godkänna mig, hon sa det på ett sådant sätt till mig att jag blev mycket ledsen. Hon fick mig till att åka in till stan och be någon att köpa ut starkvin åt mig. Jag drack upp hela flaskan, fick försämrat omdöme!
Hamnade på en konstig fest och råkade illa ut. Men jag drack bara en gång det året sedan tog jag sabbatsår och arbetade på sjukhus i ett år.

Jag blev misshandlad och fick mitt barn oplanerat! Jag kommer inte få något skadestånd för det! Det är mycket svårt att få folk att förstå att man kan ta skada utav icke-kompetenta lärare, handledare i skolor, att psykisk misshandel existerar!
Jag blev ändå lycklig i sju år med mitt barn då när jag själv tog hand om honom, utan socialas inblandning! Jag drack inte och röker inte och behövde inga mediciner mot någonting, hade turen att vara psykisk klar i huvudet! Min son och jag var glada, lyckliga tillsammans! Vi älskade varandra!

Så flyttade jag till Hässelby!

Blev överfallen utav sociala de tog min 7 åriga son och ljög om mig!

Jag blev ensam igen, ensam på ett fruktansvärt sätt!

Nu har jag missat alla år att få se min son. missat hela hans skolperiod, i grundskolan!

Jag som själv var ensam i skolan som liten!

Inte ens min son skulle jag få vara med.

Vilka glädjespridare de är sociala!

Jag kan dricka ihjäl mig för detta men jag lever än!

Och har lyckats att hålla mig!               Jeanette

Skribenten

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 28
  • Karma: 0
    • Visa profil
Re: Det jag vill säga!
« Svar #1 skrivet: 08 mars 2005, 18:14:39 PM »
Svarar spontant på vad du skriver ...  Ta inte illa upp eller bli ledsen för det är inte så jag menar med mitt svar utan såhär.

Om detta skulle stå i en insändare eller sägas i en debatt i Tv - så skulle säkerligen alla skaka på huvudet och inte förstå någonting, snarare säga typ - tur de tog barnet.
Jag vet att du har skrivit många inlägg här, men då blir det en liten krets som lär känna dig/problemet.
Hade du däremot skrivit detta som grund och sedan försökt bevisa på VILKEN grund tog de pojken? .. Något speciellt måste ha hänt  - just denna situation är viktig. Kunde de ha hjälp er på annat sätt istället för ett LVU .. Det är här 'vi drabbade' måste motbevisa beslutet. Påtala felen med fakta som grund.
Hur kan man då göra det? - Jo dels kan man begära sina socialakter och läsa vad soc skrivit. stämmer det? motargumentera - för i mitt fall har de tagit lösryckta meningar ur olika sammanhang och skrivit ihop som underlag för ett LVU - advokaten gjorde inte mycket. Jag hade klarat det bra mycket bättre själv.
Man kan skaffa referenser från folk som känner en, skola, dagis osv. - allt som kan vara till fördel för en motbevisning.

Ett LVU ska ju inte vara på livstid, det skall ju omprövas med jämna mellanrum. Ett LVU kan även upphävas och förvandlas till vanlig placering.
Vad stod det i domen?
Blir man dömd som olämplig förälder så är väl inte detta någon livstidsdom - det existerar ju inte ens i rättsväsendet. Är det rimligt att såväl föräldrar som barn får högre straff än tex en mördare?

Det du vill säga med dina punkter är viktigt och det är det du ska arbeta efter. Försöka 'landa' i tanke och handling och börja bena ut det från botten i härvan.
Man kan jämföra det med att bara protestera, men man kan inte komma med en bättre konkret lösning, alltså blir det ingen lösning OCH det är just  lösningen = motbevisningen som är av vikt i våra fall.
Vi ÄR redan dömda och för att öppna fallet krävs synnerliga skäl  Det är DOM vi måste skaffa fram

Själv har jag landat och acepterat LVU domen. JAG vet att den var helt felaktig och med den vissheten så kan jag också se saker och ting ur en annan vinkel istället för den ilska och frustration som funnits över händelserna.
Jag kan inte ändra det som skett och backa tiden - istället använder jag mig själv som fakta för att förhoppningsvis få till en förändring i samhället, vilket i sin tur förhoppningsvis räddar andra att råka ut för sånt här. Jag 'bråkar' inte längre för min egen och mina barns skull. Jag engagerar mig för att samhället ska vakna och gör dom det så har allting varit värt något iaf.

Jeanette

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 91
  • Karma: 0
    • Visa profil
det jag vill säga!
« Svar #2 skrivet: 08 mars 2005, 21:51:50 PM »
Jag skrev bara att jag har inte gjort något. Vi var nyinflyttade! Någon snacksalig kärring gick till min sons skola och babbla en massa strunt till hans lärare. Vi hade bara bott där en halv månad. Det kan inte ha varit något märkvärdigt hon sagt. Läraren gick till skolpsykologen skolpsykologen ringde sociala och sa till dem att vi verkade vara en liten skör familj som behövde hjälp!
Sektionschefen och utredarna träffade mig några minuter. De sa bara att skolan hade anmält oro! Det jag vill säga var bara att de tog min son efter att bara ha sett mig i några minuter. Jag hade inte gjort något!
En pratglad kvinna hade gått och pratat strunt bara!
Min son har varit borta i nio år helt i onödan!
Det andra jag skrev var att jag ville tala om att jag aldrig har haft missbruksproblem. Jag har haft en annan skada!
Jag blev sedan skadad efter att sociala tog min son!
Jag tror faktiskt att dt finns folk som läser det jag skriver och förstår mig! De säger inte att det var tur att de tog mitt barn.
Jag skrev nyss ett långt svar till dig men det raderades bort, skriver därför kort är trött på att skriva har tandvärk.
Detta är inte någon debatt i tv!
De första åren de hade min son när jag höll på med det där sjuka överklagandet, samlade jag på mig en massa papper. Jag måste bara ordna dem!
Jag äcklas av att läsa dem. De är inte ens värda att rättas! I mitt fall finns bara en mening. De ljög om allt, använde sig utav falska utredningar och annat!                 Skriver mer senare! Jeanette

Skribenten

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 28
  • Karma: 0
    • Visa profil
Re: det jag vill säga!
« Svar #3 skrivet: 08 mars 2005, 22:18:14 PM »
Snälla Jeanett, missuppfatta mig inte i det jag skriver för jag menar inte negativit mot dig. Men det är lite 'roligt' för just mina försök att alltid vara övertydlig i det jag skriver får oftast motsatt effekt oavsett vad det gäller.

Jag har just nu ett överklagande till kammarrätten på gång. Där socialen inte gått på fakta i sitt beslut gällande terapistöd för mig utan letat fram 6 år gammalt  beslut som inte ens längre finns.  Detta överklagade jag till Länsrätten vilka i sin tur inte läst vad jag skrivit utan använt socialens ord i sitt beslut ... Vid telefonsamtal med dom så säger dom oj då, då har vi missuppfattat, men vi kan inte ändra vår egen dom utan du får lämna in prövningstillstånd till kammarrätten. ... jäkla myndigheter.
Jag bryr mig inte om jag inte får rätt i själva ansökan, men det ska ta med 17 gå rätt till i våra domstolar.

I ditt fall, menade jag att oavsett hur mycket man tjatat och överklagat vilket inte hjälpt. Så måste du försöka hur jobbigt det än är att leta reda på alla papper och börja om. Försöka få reda på bakgrunden till VARFÖR anmälan gjordes, vad skrev skolpsykologen och vad grundades allt på, varför det var bristfällig utredning osv. .. Åren går och ingen mer än du bryr dig och mår dåligt. Kanske mår din son lika dåligt han, för han har kanske aldrig heller fått reda ut vad som hände osv.

Jag tycker det är helt sjukt att vi har ett samhälle som straffar föräldrar/barn med livstidsdomar utan vidare prövning. Inte ens mördare etc. får så långa straff de får rehabilitering och all tänkbar hjälp. Dessutom får de inte bara EN andra chans de får begå brott på brott och ändå bli 'förlåtna'

För att väcka debatt oavsett var så måste vi ha fakta .. det går inte bara att  berätta sin historia och tro att människor/politiker etc. ska köpa det man säger. Vi måste lägga svart på vitt mitt framför näsan på dom och sen ifrågasätt HUR kan vårt samhälle få fungera så här.

Jag förstå att man blir sjuk av att leva under denna press, jag har själv blivit det .. men det gäller att hitta styrkan och försöka se någon ljusglimt.

Ropa gärna på hjälp när det känns som värst .. vi är många här ute som sitter i samma båt och kan hjälpa och stötta varandra när det känns som mest hopplöst och man behöver några tröstande ord och förståelse för att orka en dag till.

änglavakt

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 2
  • Karma: 0
    • Visa profil
Det jag vill säga!
« Svar #4 skrivet: 08 mars 2005, 22:27:00 PM »
Skribenten: Tycker att du skrivit ett väldigt bra och konstruktivt inlägg till Jeanette som jag tror många härinne kan ha nytta av.

Tack för det.

//Änglavakt

Skycommander

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 17
  • Karma: 0
    • Visa profil
Organisera upp ett Motstånd
« Svar #5 skrivet: 09 mars 2005, 18:25:38 PM »
Tala gärna om hur många människor som har hamnat i graven förtidigt efter att slitet ihjäl sig efter allt vansinnesarbete det innebär att springa in i vanfärdens sjuka rättssystem och vägg.

Att som enskild familj /förälder få rätt är idag en praktisk omöjlighet, vad som behövs är en organisation som driver frågan utifrån vad som skett under alla år med LVU-lagen. Splittring och desinformation men också tidsfaktorn används mot er alla för att ni inte skall få rätt.

I ett normalt fungerande rättsamhälle är vägen till en sanning och rätt inte liktydig med ett enda vilkor. Sanningen eller att få rätt satisfieras med pluralistiska olika mångfaldiga förhållanden och villkor i en sann demokrati.

Att var och en skulle börja om igen med sina egna processer i denna felutvecklande  stat skulle bara ge vanfärdens rättsförruttnande maskin en ytterligare tidsfrist för att förstöra fler människor så samla er i stället till  en  gemensam Grand Finale  i en jättemanifestation och organisera upp motståndet.

Skribenten

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 28
  • Karma: 0
    • Visa profil
Re: Organisera upp ett Motstånd
« Svar #6 skrivet: 09 mars 2005, 18:56:14 PM »
Citat frn: "Skycommander"

Att var och en skulle börja om igen med sina egna processer i denna felutvecklande  stat skulle bara ge vanfärdens rättsförruttnande maskin en ytterligare tidsfrist för att förstöra fler människor så samla er i stället till  en  gemensam Grand Finale  i en jättemanifestation och organisera upp motståndet.


Vad jag personligen menade med att 'börja om' var att ..
Enskilt kommer vi ingenstans, man måste gå samman. Men med vad? .. man måste ha goda grunder/fakta. Därför måste var och en som vill vara med i ett gruppåtal rota igenom allt gammalt. Fram med fakta och motbevis. Jag tror inte man kan lämna över det ansvaret till någon advokat eller dyl. Dels skulle det ta för lång tid, sen bli oerhört kostsamt.
Har man däremot så gott som färdigställda fakta och lämnar över till advokat så blir det så mycket lättare för dom att sammaställa till ett åtal. (om det finns någon som vill åta sig det, för ingen av oss har förmodligen ekonomi till att driva ett sånt här mål)

Tar jag mitt eget fall så är det sååå mycket papper, de går in i varandra, viktiga saker är förbisedda medan andra tagits fram negativt ryckta ur sammanhang och sånt vet man bara själv och kan påpeka.

Dessutom, inte för att jag menar negativt med advokater etc. Men jag har varit med i så pass många brotts och andra mål och sett hur ovetandes advokater är om det som hänt kring det dom ska försvara. Dom har för mycket att göra för att ha tid och ork att gå igenom saker. ... Därav också vikten att man själv får med det man tycker är väsentligt.

Största problemet tror jag är att komma till skott och göra något. Men det är också bara något var och en själv kan avgöra, hur mycket tid/ork vill man lägga ner på detta för att förhoppningsvis få till en förändring.


Det man får tänka på tycker jag .. är att man innerst inne måste ha så stark vilja  till förändring att man står ut  även när det  tär på psyket som mest att gå igenom allt.  Man mår ju dåligt att bara leva i situationen att det faktiskt hänt.
Det är lätt att  uttala att man vill anmäla, men det är kanske destå svårare för många att ha kraften att göra det och då blir det lätt bara 'prat' och ingen handling. ...

Skycommander

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 17
  • Karma: 0
    • Visa profil
Organisera ett Motstånd
« Svar #7 skrivet: 09 mars 2005, 19:34:06 PM »
Knappast finns det någon chans till rätt som enskild. Både steriliserings eller lobotomeringseran visar på detta. Tvärtom är det endast ett gemensamt organiserat uppträdande emot LVU-lagen som kan visa hur felutvecklande detta har blivet och utförts. Numer finns det flera kända organisationer varav NKMR är en av dessa som alla skulle kunna vända sig till för att starta en större apparat .