Författare Ämne: De såg mig fem minuter tog sedan mitt barn, förstörde allt!  (läst 2033 gånger)

Jeanette

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 91
  • Karma: 0
    • Visa profil
De såg mig fem minuter tog sedan mitt barn, förstörde allt!
« skrivet: 22 februari 2005, 09:28:39 AM »
Socialutredarna och sektionschefen såg mig fem minuter i ett rum. Sedan gick de till skolan och tog min sju åriga son. De tog honom till Hässelby Gårds utredningshem och låste in honom. De hittade på att jag var psykisk sjuk. Jag hämtade honom och vi flydde. Min son tävlade med mig om vem som sprang snabbast. En vän hade köpt tågbiljetter åt oss.Vi åkte genom Sverige på en vecka, med en katt, två möss och en tung ryggsäck. Först upp till Kiruna, sedan till Göteborg,tillslut till Malmö. Där misslyckades jag, pengarna tog slut. En man hjälpte oss jag råkade säga för mycket, någon i hans vänkrets gick till polisen och de tog oss vid Ribbersborgsbadet, satte oss i en cell, vår katt satte de i en cell. Min sjuåriga lilla son med blöta badbyxor, han började att gråta. De satte på sig vita handskar polisen och tog honom. Mig släppte de ut. Någon från sociala flög ner och hämtade min son. Jag fick sedan höra av några små pojkar som bodde granne med oss, Att min lilla son hade stått utanför vårat hus med en liten väska. Polisen hade kommit och frågat pojkarna om de hade sett min son. Han hade rymt hem, han var bara sju år men hade klarat det. Jag sov på ett härbegre med katten den natten, Fick sedan hjälp med pengar till en tågbiljett hem till stockholm. De tog honom. Lämnade bort honom till främmande människor. De gömde honom i fem år. Ingen ringde mig. Sociala såg till att jag miste vår trea. De skrämde mig, gjorde mig förvirrad.
Fem minuter räckte för att ta mitt barn. Nio år har min son varit borta.
Jag är hemlös. Vår katt lever inte längre. Jag är i dålig kondition.
Sociala tog min son och gjorde mig sjuk.
Folket vet inte vad som sker på socialbyrån. De kan göra vad de vill med oss. Det finns ingen insyn. Det äckliga är att de samarbetar med varandra, socialnämnd (nu heter det stadsdelsnämnd sedan 1997),länsrätt, kammarrätt osv, socislkonsulenter pålänsstyrelsen, Jo, barnpsykologer, PBU, alla samarbetar de med sociala. De ljuger med dem.
Det finns inga läkarintyg på att jag skulle vara psykisk sjuk. Det finns inte en chans att se det på fem minuter i ett rum.

Vad är det för mening med våra liv. Jag hade levt i 35 år. Vi var nyinflyttade. Alla mina drömmar sedan jag var barn. Allt mitt kämpande när jag växte upp. Nio månader väntade jag sedan föddes du min älskade son 1988. I sju år tog jag hand om dig själv. I Rågsved. Flyttade till Hässelby och de raserade allt på fem minuter. Gud så meningslöst!
Jag blev misshandlad i en skola utav en handledare och fick barn i ett förvirrat tillstånd oplanerat, vi var inte gifta. Vi lyckades inte hålla ihop, hans pappa och jag. De har inte sett till så att han har träffat sin pappa och han är svårt sjuk. Jag är nu 44 år, hans pappa är 42 år. Jag försöker att åka till hans far men jag råkar hela tiden ut för något som gör att jag inte har kunnat.

                                                                 Jeanette

Ruby Harrold-Claesson

  • Global Moderator
  • Newbie
  • *****
  • Antal inlägg: 690
  • Karma: 1
    • Visa profil
Misshandel av barn och deras föräldrar
« Svar #1 skrivet: 22 februari 2005, 11:32:08 AM »
Kära Jeanette,

Det gör ont att läsa hur din son togs från dig och hur ditt liv har blivit förstört av socialtjänsten - den myndighet som ju är till för att hjälpa människor i nöd.

Jag måste dessvärre påpeka att din historia inte är unik. Åtskilliga människor har blivit hemlösa, förlorat sina arbeten och blivit psykiskt skadade av socialtjänstens onödiga ingrepp i deras liv. Detta är inte menat som någon tröst, inte heller att förringa det som du har blivit utsatt för.
Se t ex "Dyrt och hjärtlöst". Se också "Varför dog Daniel, 14 år?".

Vi står alltså inför ett grundläggande systemfel.

Inom Justitiedepartementet pågår sedan år 2001 arbetet med "En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna". Det var möte i Stockholm den 10 februari 2004 och jag förde tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn på dagordningen. Ytterligare två personer - en utländsk kvinna och en stockholmsadvokat - berörde tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn.

Det är svårt att sia om hur stora förhoppningar vi kan ha till det som pågår inom Justitiedepartementet nu, men vi får göra det vi kan för att åstadkomma förändringar till skydd för barns och deras familjers mänskliga rättigheter i det här samhället.

Ge inte upp din kamp för din son!

 Vänliga hälsningar

Ruby H-C