Författare Ämne: Tänder ljus! lördagen den 5 mars 2005  (läst 2027 gånger)

Jeanette

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 91
  • Karma: 0
    • Visa profil
Tänder ljus! lördagen den 5 mars 2005
« skrivet: 14 februari 2005, 16:34:10 PM »
Nu har jag mist min sons nio år i grundskolan. Har missat allt från första till nionde klass. Har inte sett honom. Nu vet jag inte vad han kommer att göra efter skolan, gå på gymnasium eller jobba. Då missar jag det. Jag missar när han förlovar sig, jag missar när och om han gifter sig. Jag missar när de får barn om de får barn. Jag missar mina barnbarn, ja jag missar allt.
Allt tack vare för fem minuters möte med två utredare och en sektionschef.1996 De såg mig fem minuter ljög om mig och tog min sju åriga son i skolan. Vi var helt nyinflyttade. Så miste jag mitt barn för livet. De har hållt honom borta i nio år. Det räckte med det korta mötet och de gav bort honom till främmande människor och gömde honom.
Men de är väl kapabla duktiga människor de där tre som stal mitt barn och resten av dem som hjälpte till, ingen av dem har ju talat med mig någonsin.efter deras otroligt fantastiska utredning. Nej de bara tog min son och gav bort honom och gömde honom i fem år.
Mig knäckte de totalt.
Fem minuter och jag fick aldrig se mitt barn igen!
Sociala barn och ungdomsgruppen i Hässelby- Vällingby Ni är fantastiska!
Tack! för att ni har varit så fina och rara mot mig. Så omtänksamma om min son.
Jag flyttade till Hässelby i tron om att jag skulle fått roligt med min 7-åriga son. Jag t o m anmälde honom till sjöscouterna men ack vad jag bedrog mig.
Ni såg mig fem minuter och tog sedan allt ifrån mig.

Jag har mist tre rum och kök, mitt barn, våra katter, akvarium, blommor,  möbler, musik allt, allt. Jag har blivit äldre. De har slängt ut mig på gatan. De har aldrig pratat med mig. Nu har de fått för sig att jag skulle ha alkoholproblem, så nu efter nio år utan kontakt skall jag visa mig nykter,jag skall visa mig nykter, för folk som inte ens träffar mig, då skall sociala nu, ställa mig på kö till försökslägenheter. De har haft sexton år på sig att lära känna mig och de känner mig fortfarande inte.
Jag har inga alkoholproblem, jag har problem med att lära mig att leva med att  jag har blivit blåst på mitt barn.
De försöker att dölja sina egna dumheter med att smutskasta mig och påstå att jag är ett fyllo. Som jag skulle sitta och fira dagarna i ända med en flaska t- dojja och sjunga. Hur vet de det, de vet ingenting. Jag talar inte med dem, de är inte mina vänner!
Just nu har jag lunginflammation och jag kämpar för livet med att överleva.
Har jag blivit i för dålig kondition för att tåla alkohol eller att jag dricker på fel sätt på fastande mage får stå för mig. De såg ju till att fördärva hela min livsstil när de tog allt.
Jag unnar mig ett gott vin till god mat någon helg ibland. Nu när jag har blivit frisk igen skall jag återuppta min gymping och gym på Friskis och Svettis, och jag hoppas det varar länge till nästa gång jag råkar ut för något.
Jag blev handlingsförlamad när de tog min son. Det börjar väl att släppa lite nu så att jag får ordning på hans fotoalbum och videofilmer så att jag kan äntligen skicka det till honom och då få veta att han får dem i sina egna händer. Måste bara förnya dem så de inte blir förstörda. Han fick inte ens med sig sina leksaker när de tog honom. De har jag i en källare, spar dem som minne, han får dem sedan. Jag hoppas att han är vid god hälsa, att han mår bra , att han har det tryggt där han bor. Jag vet mycket lite om det. Kan inte göra något åt det just nu.
Inte förrän min förlamning har släppt.
Själv bor jag på ett fint ställe för hemlösa, till jag får en egen lägenhet igen. Så jag har det bra på det sättet. Men på ett annat sätt är det inte bra, min trygghet är som bortblåst.

Jag tänder ljus! lördagen den 5 mars 2005 !

Det var den dagen de tog honom för nio år sedan, tisdagen den 5 mars 1996.
Jag tänder ljus varje år, den dagen, till minne! då jag miste mitt barn.

                                                                                Jea
                               

Min son finns kvar hos mig alltid, men glädjen att få umgås den är...
Han är alltid välkommen till mig. Min dörr står alltid öppen för honom. Behöver han hjälp med något, ger jag den om jag kan.
Jag finns kvar om så lite kantstött.

Socialarbetarna förstår inte att tiden går och vi blir äldre.
De är för intresserade om "våra barns bästa" för att märka det.

patricia

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 20
  • Karma: 0
    • Visa profil
Ge dig aldrig!!!
« Svar #1 skrivet: 16 februari 2005, 09:30:22 AM »
Man kan ställa sig frågan, hur kan sociala myndigheter vara så grymma, hur kan detta myndighetsmissbruk få fortsätta år ut och år in i vårt land, i vår tid. Hur kan denna tortyr och splittring av familjer och enskilda få fortsätta. Varför reser sig ingen upp i regering, riksdag, UD och säger att nu får det vara stopp. Jag har haft kära och omtänksamma människor runt omkring mig som har berättat om sina liv i koncentrationsläger, hur de har klarat sig ut ur gaskammare. De har visat stämpeln, inristningen på armen. De måste ha långärmat på sig när de går ut på dans för att stämpeln sitter kvar. Har något förändrats sedan dess? Jag tänker på mina egna små barn vars hår rakades från deras huvud, fostermamman orkade inte schamponera håret. Jeanette du har säkert mer än halva ditt liv kvar att leva. Jag vet att du har varit stark i alla dessa år och det gör ont  mig att läsa din sanna berättelse men låt inte socialtjänsten få trycka ner dig och fortsätta med sina grymma metoder. Kom i håg, du och din son är starkare än de tror. Ge dig aldrig!