Frfattare mne: Nio år ensam  (lst 2205 gnger)

Jeanette

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 91
  • Karma: 0
    • Visa profil
Nio år ensam
« skrivet: 11 februari 2005, 03:22:07 AM »
Jag vaknar på nätterna och tänker tänkler men jag orkar inte skriva ned det jag tänker. Dagar, nätter,timmar, minuter, sekunder, veckor, månader,du är borta min lilla son. De bara kom och tog dig iskolan. Du var sju år. Vi hade bara bott där i fyra månader.Hade träffat två främmande kvinnor tre, fyra gånger i ett rum på soc,ingenting hade sagts. Nio år är nu borta förstörda. Varje dag i sorg. Jjag har gråtit inombords, som en klump imagen hela tiden. Det blev ej som jag trott. Jag var svag innan skulle ha börjat träna då för jag hade blivit starkare men de förstörde det. Ingen fotboll, ingen skidåkning, ingen bad och sol, ingen golfspel, ingen bärplockning,inga resor till Skara sommarland,inget fiske, ingen moppe,ingenting av det jag gått och planerat medans du växte upp att vi skulle göra när du blivit lite större och blivit lite starkare, allt roligt vi skulle ha gjort, spelat pingis,spelat tennis, spelat spel, läst roliga böcker, tittat på roliga filmer, kramats, skrattat,haft roligt, lekkamrater, våra katter,ingenting blev det.Ett kallt tomt rum i ensamhet, i en tystnad. Jag pratde inte längre med vanligt folk. De försvann. Slutade att arbeta. Jag fick någon man som tröstade mig och som gav mig mycket kärlek, de räddade mitt liv, de räddar fortfarande mitt liv. de få vänner jag har älskar jag.Men att mitt liv skulle förändras tilöl en sådan tragedi, jag kan inte säga att jag var den lyckligaste 35 åringen, jag var ensam även då, men jag hade planer på hur jag skulle ut och dansa och finna mig någan att förlova mig med. Nu har jag inte dansat på ytterligare nio år,för jag hade inte gjort det så ofta innan heller men då hade jag inte så mycket tid och så orkade jag inte gå ut, behövde träning regelbundet, något som är viktigt för en småbarnsförälder som tidigare har varit van att röra på sig. Mitt liv förvandlades till mörker och skräck. Sociala höll min lilla son borta på hemlig ort i fem år. De ringde mig inte, de teg,länsrätten,kammarätten,vilket lurendrejeri,ett möte med främmande människor i ett rum i några timmar som bara sitter och glor, de har aldrig ringt mig, att de inte skäms,de har aldrig sett min son. Socialsekreterare, spöken, låtsastanter,gå hem med er,ni är inte mina vänner,totalt gråa. Vad vet ni om att dansa, vad vet ni om att sjunga, vad vet ni om hur många kramar vi behöver ge våra barn, tror ni att jag vill krama er?
Sedan jag själv var barn redan då började min kamp , i skolan, med läxor, hur jag skulle kunna ta hand om mina barn när jag blev vuxen, jag blev utbildad undersköterska,men ville arbeta på hemtjänst. Jag blev trackasserad i en skola och fick barn ogift,men jag älskar mitt barn för det, min sons far träffar inte heller vår son, stackars vårat barn. För några dagar sedan var jag på sjukhus, men jag klarade mig. Så det finns ännu hopp. Nu går jag sakta uppåt igen till att få tillbaks min styrka.En sak är jag ändå glad för jag börjar få tillbaks känslan och jag har någon som kramar mig. Min son vi ses. Hoppas kommande sommrar blir vackra,så vackra som de kan bli.                    
                                               
                                                                 Jeanette