Jag skriver ner lite kort nÄgra av de skador jag har fÄtt efter det att de tog min son. Min son var sju Är. Jag hade tagit hand om honom sjÀlv i alla dessa Är. Jag hade vÀntat i nÄgra Är pÄ att kunna bytta lÀgenhet till HÀsselby. Jag var lycklig nÀr det Àntligen gick, 1995. Jag var dÄ 35 Är. Jag hade sÄdana drömmar. Jag hade verkligen planerat. Redan nÀr min son var ett Är hade jag gÄtt runt med honom i barnvagn och satt upp lappar om byte. Jag hade sett ut vad som fanns , Johannelundstoppen, dÀr skulle jag Äka skidor och pulka med honom. Ridhuset, dÀr skulle jag börja att rida, skogen, dÀr skulle jag motioner tillsammans med min son, alla bad, min mamma var simhoppslÀrare, hon Àr Àldre nu, vi skulle ha sÄ kul dÀr pÄ somrarna. Jag hade spelat fotboll fram till 1987 sedan blev jag misshandlad ett flertal gÄnger i olika situationer utav olika personer, bÄde psykisk och fysiskt bla i en skola, (barnskötarutbildning) utav handledare och lÀrare. Jag blev skadad, fick barn. Jag slutade direkt att röka och dricka nÄgot med alkohol i. Jag rökte och drack inte mycket sÄ det var lÀtt för mig att sluta. Jag slutade att trÀna fotboll, hade trÀnat i 15 Är. Det att jag slutade att trÀna som jag var van med och den pÄfrestning det kan vara pÄ kroppen att fÄ barn med amning och annat fick mig att bara orka med att sköta hem och barn. Jag lade mig tidigt pÄ kvÀllarna. Jag borde ha trÀnat regelbundet men tyvÀrr, rekommenderar det till idrottare, att inte sluta. NÄgonting hÀnde med mig att jag blev svagare, men jag hade en kÀnsla att jag skulle bli stark igen, 1995 var jag pÄ god vÀg. DÄ skulle jag börja med allt jag hade vÀntat pÄ, börja att trÀna igen, börja med fotboll igen bli stark. Kunna fÄ gÄ ut pÄ dans och ha roligt ibland.
TyvÀrr blev det inte sÄ. Socilautredarna och sektionschefen tog mitt barn. De skrÀmde mig. Jag mÄdde fruktansvÀrt illa nÀr jag lÀste deras journaler. I nio Är har jag varit handlingsförlamad. Nu har jag börjat att trÀna, min förlamning har slÀppt ganska mycket pÄ sista tiden. Nu Àr jag 44 Är om sex Är Àr jag femtio Är. Det blev ingen fint möblerad trea, ingen ny stereo, video, tv, dator,jag miste mina katter, jag miste mitt barn, det blev ingen bÄt eller moppe, det blev ingen slalom, ingen pingis, ingen fotboll, ingen sagolÀsning, ingen musik,inga resor. Nio mörka dystra Är i ensamhet. Tigande sociala, tigande stadsdelsnÀmnd, tigande lÀnsrÀtt osv. Det Àr som en spökhistoria och det Àr det. Jag sökte hjÀlp hos HVP, HÀsselby VÀllingby psykiatriska mottagning, jag sökte hjÀlp pÄ psykakuten vid S.t Göran,redan dÄ 1996. Jag fick ingen hjÀlp. De tror att sociala Àr en myndighet. De litar pÄ sociala. Det finns psykologer som pÄstÄr sig vara legitimerade, som gör blufftester pÄ mÀnniskor och sedan skriver konstiga pÄhittade bedömningar pÄ bestÀllning frÄn sociala som de sedan sÀnder till förvaltningsdomstolarna dit man överklagar. Sociala har smulat mina drömmar jag haft frÄn jag var barn till sand, De har krossat mina drömmar. Jag har blivit utsatt för fara, jag har blivit överfallen och misshandlad ett flertal gÄnger under dessa Är, jag Àndrade livsstil totalt, blev förvirrad, kunde inte hÄlla reda pÄ mina pengar var utan i flera veckor Ät gÄngen, slutade sjunga, hade en önskan att lÀra mig sjunga, slutade att spela gitarr, slutade att titta pÄ teven, slutade att laga mat, slutade att Àta, satt bara stilla eller Äkte in till stan till Sergels torg och demonstrerade, delade ut flygblad som knappt nÄgon förstod. Jag Àr sÄ sliten sÄ trött. Jag fick pÄ hösten 1996 konstiga panikÄngest anfall, jag blev tvungen att ta lugnande nÀr jag hade dessa attacker. Det har blivit bÀttre nu de kommer allt glesare. FÄr jag anfall mÄste jag dricka tre folköl det hjÀlper. Nu, nu idag skiter jag i dem, de finns inte, de Àr borta. Mitt lugn Àr tillbaks inte helt men delvis sÄ pass att jag orkar. Skriver mer senare. Jag hoppas att jag nÄgon dag orkar att spela en fotbollsmatch med ungar eller vuxna igen. Jag ser fram mot den dagen. Mitt barn har sÀkert haft det jobbigt. RÀdda barnen borde bry sig om vÄra barn.
Jeanette
