Självklart att några enstaka barn borde komma ifrån sina familjer. Men sådana familjer är väldigt få. Att många i vuxen ålder är nöjda med situationen, betyder inte att deras omhändertagande var befogad. Någon här har sagt att ”ofta inser barnet det faktum att om de hade bott i sina riktiga familjer så hade de farit väldigt illa!” Det påminner mig om en psykiaters uttalande till en kvinna som hade svår uppväxt ”du borde vara kriminell eller psykpatient”. Hon drog inga slutsatser av det att kvinnan blev ingendera av det.
Jag undrar om de flesta omhändertagna barn som idag tar aktiv ställning för sitt omhändertagande, socialtjänsten och fosterföräldrar, uppvisar inte tydliga tecken för det s.k. STOCKHOLMSYNDROMET, då gisslan utvecklar lojalitet med sina vaktare och ofta övertar deras värderingar och synsätt.
Känner en familj där mamman arbetade som familjerådgivare åt socialtjänsten. Hennes mycket begåvad dotter, var mobbad i skolan vilket orsakade massa problem. Till saken här att jag hade ganska god inblick i deras familjeförhållande. Vi var inte vänner men våra döttrar var det, så vi blev i alla fall tvungna att träffas rätt mycket. Flickan klagade aldrig på familjen utan kanske då hon måste åka hem i tid och fick inte vara sent ute. Man kunde se tydligt att de alla i familjen hade varm och nära relation. I samband med mobbning (där misshandel av jämnåriga ingick!) började flickan skolka, fick ätstörningar och visade en del självdestruktiva beteende. Hon omhändertogs och började bollas mellan diverse olika instanser. Idag är hon 21 år gammal, hon varken jobbar eller pluggar och är väldigt tacksam för att hon blev omhändertagen och räddad från sin hemska familj!
Ett annat exempel. För 23 år sedan, kidnappades av sin svenske pappa, en några månaders flicka, dotter till en invandrarmamma. Socialen hjälpte pappan att gömma barnet, hyrde åt honom en hemlig lägenhet och på alla sätt motarbetade mamman. Det har senare hänt väldigt mycket, men faktum är att mamman inte hade någon kontakt med flickan sen hon var spädbarn. Flickan vägrade att träffa sin mamma, påstått att hon var hemsk, psykiskt sjuk och (ursäkta ordet) en ”jävla hora”!!! Vem är det som gav henne sådana bilder – själv kunde hon ju inte minnas något sånt eftersom hon träffade så gott som aldrig sin mamma!
Jag vet faktiskt inte hur det är i varje enskild fall, men man undrar förstås.
Man åberopar ofta handlingar från PUB eller andra instanser. Men hur objektiva är de egentligen? Med många fall i minne där det saknades någon som helst objektivitet, är jag väldigt tveksam till dem. Jag vet om ett kuriosum till ett sånt utlåtande. I ena meningen påstås där att mamman ”inte kan se att hennes dotter har grava ätstörningar” för att lite senare påstå att ”mor är oförmögen till någon som helst samarbete, förstår inte sin dotters behov och kräver och accepterar bara behandling på Löwenströmska” ( vid tidpunkten vad det enda enhet i område som behandlade bulimi!)
Hur kan en förälder som inte ser sin dotters bulimi, kräva samtidigt behandling för den???
Det kan förklaras bara med den psykodynamiska modellen. Den som skrev intyg i dess anda, var så upptagen att hitta på negativa omdömen om mor att han i sin iver märkte inte ens hur inkonsekvent och löjligt det blev!
Det är viktigt att intyg finns, men man måste också försäkra sig om dess riktighet och kvalitet.
