Frfattare mne: Några minuter utredning-nio år utan min son  (lst 2359 gnger)

Jeanette

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 91
  • Karma: 0
    • Visa profil
Några minuter utredning-nio år utan min son
« skrivet: 21 januari 2005, 14:50:41 PM »
Jag är född och uppväxt i Stockholm.Jag kunde aldrig ana detta. Jag flyttade till Hässelby i oktober 1995. Jag kände ingen. Min son började i första klass. En förälder gick till fröken i skolan och sa att jag inte verkar bry mig om mitt barn, hon tyckte om att klaga på allt och alla, en prattant. Jag hade då bott i Hässelby i en månad. Kvinnan hade varit barnvakt åt min son, jag hade varit på diskotek, försov mig på morgonen, hämtade honom någon timme senare än bestämt.
Hade aldrig sett denna sektionschef för Barn och ungdomsgruppen på sociala tidigare.
Sektionschefen såg mig i ett rum i Vällingby socialbyrå, han såg mig i några minuter sedan slutade han mötet, fredagen 1 mars 1996. Fyra dagar senare gick han till skolan och tog min son. Min son var då sju år. Sektionschefen och två utredare gick med poliser till Maltesholmskolan. De tog min son till en ful villa och låste in honom där, han var sju år. Utredarna hade träffat mig tre gånger i ett rum på socialbyrån, 40 minuter varade varje möte. De hade inte sagt något speciellt. Sektionschefen hittade på att  jag var paranoid och psykotisk. Jag hade inte varit hos någon läkare, det fanns inga läkarintyg. Utredarna skrev falska, påhittade, lögnaktiga konstiga journaler. Utredarna var de enda som såg min son, femton minuter i ett rum på sociala.
De började sin utredning i december 1995, de tog min son tisdagen 5 mars 1996.
Jag hade själv tagit hand om min son i sju år. Bodde innan i Rågsved, i sex år.
Nu har de gömt min son i nio år. Ingen har ringt mig från myndigheterna. De förstörde mina möjligheter att ha någon kontakt med min son, vi har varken haft telefon eller brev kontakt under hela tiden. De bara tog honom och gav bort honom till främmande människor. Jag fick träffa honom en timme för fem år sedan. Jag blev vettskrämd och handlingsförlamad. Jag har fått skador som nervös besvär, panikångestanfall, skriver mer senare om de skador jag har fått under dessa nio hemska år. Jag polisanmälde dem. Åklagaren tog ej emot min anmälan. Då tvingades jag att överklaga. Jag har haft både advokater och en jurist, inget har hjälpt. Jag slutade att överklaga 1998. Jag insåg då att samtliga jag överklagade till, socialnämnd,länsrätt,kammarrätt, regeringsrätt,länsstyrelsen,JO mfl... Ingen brydde sig att det inte fanns läkarintyg på att jag skulle vara psykisk sjuk. De samarbetar med de lögnaktiga socialsekreterarna. Så jag kan varken polisanmäla eller överklaga till något. De har stulit mitt barn. De får inget straff.
Sociala har sett till så att jag har mist mitt barn, vår lägenhet 3rumokök,våran katt, akvarium, två små möss, möbler, köksgeråd,inventarier,tavlor allt, nästan allt är borta. Jag har lyckats att rädda fotografier och filmer
Jag kommer aldrig mer känna mig trygg. De skrämde mig så jag har varit rädd i nio år. Jag blev handlingsförlamad. Fick stress. Har knappt tränat någonting. Jag är 44 år snart 50 år. Jag kommer inte att bli så stark som gammal som jag hade hoppats på.

Lillamy

  • Newbie
  • *
  • Antal inlgg: 64
  • Karma: 0
    • Visa profil
Re: Några minuter utredning-nio år utan min son
« Svar #1 skrivet: 21 januari 2005, 16:05:20 PM »
Hej Jeanette!
Jag brundrar dej verkligen att du orkar kämpa på och lider med dej och barnet men ge inte upp!
Det är inte försent. Maila gärna mig om du vill.
bamsestyrke kram

lillamy
Citat frn: "Jeanette"
Jag är född och uppväxt i Stockholm.Jag kunde aldrig ana detta. Jag flyttade till Hässelby i oktober 1995. Jag kände ingen. Min son började i första klass. En förälder gick till fröken i skolan och sa att jag inte verkar bry mig om mitt barn, hon tyckte om att klaga på allt och alla, en prattant. Jag hade då bott i Hässelby i en månad. Kvinnan hade varit barnvakt åt min son, jag hade varit på diskotek, försov mig på morgonen, hämtade honom någon timme senare än bestämt.
Hade aldrig sett denna sektionschef för Barn och ungdomsgruppen på sociala tidigare.
Sektionschefen såg mig i ett rum i Vällingby socialbyrå, han såg mig i några minuter sedan slutade han mötet, fredagen 1 mars 1996. Fyra dagar senare gick han till skolan och tog min son. Min son var då sju år. Sektionschefen och två utredare gick med poliser till Maltesholmskolan. De tog min son till en ful villa och låste in honom där, han var sju år. Utredarna hade träffat mig tre gånger i ett rum på socialbyrån, 40 minuter varade varje möte. De hade inte sagt något speciellt. Sektionschefen hittade på att  jag var paranoid och psykotisk. Jag hade inte varit hos någon läkare, det fanns inga läkarintyg. Utredarna skrev falska, påhittade, lögnaktiga konstiga journaler. Utredarna var de enda som såg min son, femton minuter i ett rum på sociala.
De började sin utredning i december 1995, de tog min son tisdagen 5 mars 1996.
Jag hade själv tagit hand om min son i sju år. Bodde innan i Rågsved, i sex år.
Nu har de gömt min son i nio år. Ingen har ringt mig från myndigheterna. De förstörde mina möjligheter att ha någon kontakt med min son, vi har varken haft telefon eller brev kontakt under hela tiden. De bara tog honom och gav bort honom till främmande människor. Jag fick träffa honom en timme för fem år sedan. Jag blev vettskrämd och handlingsförlamad. Jag har fått skador som nervös besvär, panikångestanfall, skriver mer senare om de skador jag har fått under dessa nio hemska år. Jag polisanmälde dem. Åklagaren tog ej emot min anmälan. Då tvingades jag att överklaga. Jag har haft både advokater och en jurist, inget har hjälpt. Jag slutade att överklaga 1998. Jag insåg då att samtliga jag överklagade till, socialnämnd,länsrätt,kammarrätt, regeringsrätt,länsstyrelsen,JO mfl... Ingen brydde sig att det inte fanns läkarintyg på att jag skulle vara psykisk sjuk. De samarbetar med de lögnaktiga socialsekreterarna. Så jag kan varken polisanmäla eller överklaga till något. De har stulit mitt barn. De får inget straff.
Sociala har sett till så att jag har mist mitt barn, vår lägenhet 3rumokök,våran katt, akvarium, två små möss, möbler, köksgeråd,inventarier,tavlor allt, nästan allt är borta. Jag har lyckats att rädda fotografier och filmer
Jag kommer aldrig mer känna mig trygg. De skrämde mig så jag har varit rädd i nio år. Jag blev handlingsförlamad. Fick stress. Har knappt tränat någonting. Jag är 44 år snart 50 år. Jag kommer inte att bli så stark som gammal som jag hade hoppats på.
Mamma med lvuade barn 02.Hon slåss för dom mänskliga rättigheterna & föräldrarnas barnens till att leva som en familj.Skänker speciellt tankar till dom barn/föräldrar som är bara ett minne blott idagsom inte klarade av splitringen.Må ni vila i frid.