Författare Ämne: Bup överläkaren som förbannar Svenska domstolarna?  (läst 3542 gånger)

Lillamy

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 64
  • Karma: 0
    • Visa profil
Bup överläkaren som förbannar Svenska domstolarna?
« skrivet: 25 december 2004, 19:33:00 PM »
Ur stefan berges forskning och synpunkter;
Hur familjerna som
deltagit i utredningarna uppfattat vården är dock svårare att uttala sig om, då någon uppföljande
föräldraenkät ej ingår i studien.
Vad gäller barnen som rekommenderats familjehemsplacering
framgår att de flesta erbjudits nytt boende och fått klart förbättrade livsvillkor
under de närmaste åren efter utredning på Familjeenheten.
Tyvärr är detta inte
liktydigt med att risken att fara illa är över för dessa barn. Det är ju tyvärr inte alla familjehem
som är välfungerande, och ofta krävs dessutom en föräldraförmåga utöver det vanliga
för att hjälpa de ibland tidigt traumatiserade barnen som blir placerade. Dessutom kan
de barn som kommer till ett alltigenom välfungerande familjehem, där de lyckas knyta an
på djupet till sina nya föräldragestalter, endast i undantagsfall erbjudas ett långsiktigt
rättsligt stöd som kan trygga dem med vetskapen om att de får bo kvar och behålla sina
nya föräldragestalter.

 Svensk sociallagstiftning möjliggör fortfarande alltför ofta för biologföräldrar,
som periodvis mår lite bättre, att framgångsrikt driva en rättslig process för
att få tillbaka vårdnaden om sitt barn.


Med ovanstående i beaktande kvarstår dock det faktum att flera av dessa barn, och ibland
också deras föräldrar, tack vare många medkännande och engagerade medarbetare inom
såväl socialtjänst, skola och barnpsykiatrin, har kunnat erbjudas en andra chans till ett
värdigt liv.


Hela utredningen.
Lyckade processer i svåra
utredningsuppdrag, finns de?
- en uppföljningsstudie av utredningsärenden
vid familjeenheten, BUP, Örebro
Stefan Berge
2002

ISSN: 1403-6827
Rapporten kan beställas från Psykiatriskt forskningscentrum,
Primärvård, psykiatri och habilitering, Box 1613, 701 16 Örebro,
telefon 019-602 58 90, e-post pfc@orebroll.se, eller www.orebroll.se/pfc.

Förord
Utgångspunkten för denna uppsats var det delmoment som krävdes för att erhålla psykoterapeutlegitimation.
Men det var också ett uppdämt behov av att få veta vad som hände
sen. Vilka fåror letade sig tillvaron vidare i, för de barn och föräldrar vi mött i vården, som
hade både svåra sociala, och allvarliga barnpsykiatriska problem? Ärenden där en utredning
hos oss på Familjeenheten oftast genomfördes på uppdrag av socialtjänsten, med
frågeställningar om barnens svårigheter och behov, och i vilken utsträckning föräldrarna
kunde tillgodose dessa behov. Hade vårt utredningsarbete, och de slutsatser vi kommit
fram till i dessa ärenden, bidragit till att den socialt ofta mycket svåra situationen för barnen
förbättrats? Var vår del i bedömningen av barnens situation meningsfull för socialtjänsten
att arbeta vidare med? Förhoppningsvis skulle en uppföljande studie av just dessa
ärenden vara klargörande.
Något som inte var lika klart var hur denna studie rent konkret skulle genomföras. Men
det var innan jag hade pratat med min handledare, och tillika docent, Ingemar Engström,
som lotsade mig in i forskarvärldens metodik, och uppmuntrande visade på möjligheterna
i mina första idéer om tillvägagångssättet. Jag började förstå att ”ingenting är omöjligt”,
och påbörjade entusiastiskt ett försök att kartlägga, och slutligen hitta en formel för, alla de
problemområden som ett barn kan utsättas för. Det var först när jag presenterade mina
nyvunna insikter i vetandets värld för Ingemar, som jag insåg att ”ingenting är omöjligt”
också har en bisats; ”så länge man inte konkretiserat sin egenhändigt hopsnickrade teori
och fått den på pränt!” Denna lärdom fick mig inte att helt tappa fotfästet, men steglängden
minskades betydligt, och mitt fokus återvände till Familjeenhetens närområde. Stort
tack Ingemar, för inspirerande vägledning och klargörande inblickar i utforskandets ädla
konst. Din känsla för sammanhangets betydelse och begränsningar, och din kunskap om
språkets rätta form har varit lärorikt att ta del av.
Jag vill också tacka alla de som bidragit till att denna studie kunnat fullföljas; sekreterare
Helen Barkestam som varit behjälplig med enkäterna, socialtjänstens medarbetare från
länets alla delar som tagit sig tid att fylla i och återsända enkäterna, de familjer som bidragit
med vinjettintervjuerna, dåvarande chefsöverläkare Clas Risberg som beviljade 10
veckors forskningsledighet, och sekreterare Annika Karlsson på Psykiatriskt forskningscentrum
som ansvarat för redigeringsarbetet av uppsatsen till Mementum och beskrivningen
av Familjeenhetens arbetsmetodik till Rapportserien (nr 3, 2002).
Slutligen ett stort TACK till alla tidigare och nuvarande, kompetenta och engagerade medarbetare
på Familjeenheten som funnits med kring familjerna under dessa år, och som
bidragit med synpunkter och uppmuntran under arbetets gång.
Allra sist och framförallt, vore ingenting av detta möjligt om det inte vore för min kära
familj, som trots alla timmars upptagenhet och frånvaro, stått ut och burit mig vidare i
arbetet.
Örebro i maj 2002
Stefan Berge


Innehållsförteckning
Sammanfattning...................................................6
Inledning ...............................................................7
Bakgrund...........................................................7
Uppdrag från Socialtjänsten .............................8
BUP´s Familjeenhet i Örebro............................9
Vinjettintervjuer..................................................10
Syfte och frågeställningar.................................12
Metod...................................................................13
Urval................................................................13
Material ...........................................................14
Procedur .........................................................15
Datainsamling ............................................15
Gruppindelning ..........................................15
Föräldraprobelm ur ett barnperspektiv ......16
Diagnoser på barnen .................................16
Vad tyckte Socialtjänsten?.........................17
Hur hade det gått för barnen?....................19
Resultat ...............................................................19
Föräldrastatistik ur ett barnperspektiv.............19
Barnens diagnoser..........................................21
Vad tyckte socialtjänsten? ..............................23
Hur gick det för barnen? .................................30
Diskussion..........................................................33
Bilaga ..................................................................38
Tidigare utgivna rapporter i Mementumserien 41

6 Mementum
Sammanfattning
Några av de mest utsatta barnen vi möter inom barnpsykiatrin har haft en långvarig kontakt
med sociala myndigheter, och en svår psykosocial problematik är redan känd. Trots
det finns ibland en kvarstående osäkerhet inom socialtjänsten, om hur föräldrars och deras
barns problemområden hänger samman, och ett fastlåst läge kan uppstå, där varken behandling
eller ett omhändertagande av barnen bedöms vara möjligt, för att hjälpa barnen.
Syftet med denna studie har varit att utforska om resurskrävande, kompletterande utredningar
inom barnpsykiatrisk dagvård har någon avgörande betydelse för dessa barns
framtid. Därför sammanställdes problemområden för föräldrar respektive barn i 52 familjer
som deltagit i sådana utredningar, för att klargöra samband mellan problembelastning
och rekommenderade åtgärder efter avslutad BUP-utredning. För att ta reda på hur socialtjänsten
såg på betydelsen av barnpsykiatrins insats, och hur de bedömde barnens livsvillkor
före och efter genomförd BUP-utredning, utfrågades socialtjänstens medarbetare, genom
enkät och uppföljande telefonintervjuer, i de 17 av dessa familjer där barnpsykiatrin
föreslagit omhändertagande av ett eller flera barn.
Resultaten i denna studie bekräftar att de svåraste utredningsärenden vi har att möta inom
barnpsykiatrin, sett ur patienternas och deras föräldrars perspektiv, är när bedömningen
utmynnar i en rekommendation om familjehemsplacering av barnet. Det är få av dessa
barn som bor med båda sina biologföräldrar och nästan hälften av barnen i denna grupp
saknar helt kontakt med någon av biologföräldrarna. Känd missbruksproblematik förekommer
hos drygt hälften av dessa barns biologfäder och är vanligt även hos deras biologmödrar
och styvföräldrar. Var tredje barn i denna grupp har dessutom en biologfar
med känd kriminalitet, och drygt var femte föräldragestalt inom denna grupp, vilket inbegriper
även biologmödrarna, har utsatt sina närstående för misshandel eller sexuella övergrepp.
Nästan vartannat barn har en biologmor som utsatts för misshandel av närstående,
och vart femte barn har en mor som lider av psykisk sjukdom.
Om man gör diagnostiska jämförelser mellan barnen, blir det också tydligt att dessa barn, i
gruppvis jämförelse med andra barn som blivit utredda på BUP:s Familjeenhet (FE), får
fler och allvarligare psykiatriska diagnoser, samt i ökad utsträckning diagnoser med socialpsykiatrisk
tyngdpunkt.
Enkätundersökning till Socialtjänstens handläggare i dessa svåra ärenden, visar att en
BUP-utredning som kompletterar den sociala utredningen, av handläggarna oftast uppfattas
ha avgörande betydelse för barnens och familjens framtid. De flesta handläggarna bedömer
också att det i just dessa utredningsärenden är mycket viktigt att BUP-utredningen
sker i dagvårdsform, där familjens samspel kan ses över tid, av personal med kunskap och
erfarenhet av relationsbedömningar, och där också den integrerade skolmiljön och det
multiprofessionella perspektivet är viktiga resurser. Skattningarna i enkäten visar också,
att handläggarna oftast tyckt att det var lätt att samarbeta, och att det fanns tillräcklig respekt
från BUP:s sida.
Samtidigt belyser enkätsvaren vikten av att Socialtjänsten just i dessa ärenden finns med
redan när själva utredningsuppdraget till BUP formuleras, då det oftast blev samarbetssvårigheter
i de få ärenden där Socialtjänsten tillkallades för att delta i ett redan påbörjat
utredningsärende.

Mementum 7
Dessutom framkommer att Socialtjänstens handläggare tyckte att föreslagna åtgärder ifrån
BUP:s Familjeenhet, i de flesta utredningarna, väl överensstämde med såväl tidigare som
planerade stödåtgärder ifrån Socialtjänsten. Det tycks framförallt vara en fördjupad och
multiprofessionell medicinsk bedömning som är viktigt, där samspelet och relationerna i
familjen blir mera ingående och i tid mer sammanhållet belyst.
Sammanställning av telefonsvar från Socialtjänstens handläggare bekräftar att Socialtjänsten
i stor utsträckning arbetar vidare med och genomdriver de förslag om familjehemsplacering,
som BUP:s Familjeenhet föreslår. Svaren tyder också på att det stora flertalet av
dessa barn inom några år efter BUP-utredningen får klart förbättrade livsvillkor.
För de flesta barnen är förbättringen kopplad till en familjehemsplacering, men för enstaka
barn sker en förbättring i biologhemmet, eller genom en kortare tids familjehemsplacering
eller behandlingshemsvistelse. För flertalet av de barn som flyttar tillbaka till biologhemmen
efter en tids familjehemsplacering, blir dock livsvillkoren återigen försämrade.
Inledning
Bakgrund
Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) har, under sin jämförelsevis korta tid som gren på det
medicinska vårdträdet, under årens lopp genomgått stora förändringar. Individualperspektivet
har kompletterats med familjeperspektiv, slutenvårdsformer har omvandlats till
dagvård eller öppenvårdsformer, och det har tillskapats specialistmottagningar för ätstörningar,
neuropsykiatriska tillstånd och för de barn som utsatts för sexuella övergrepp.
I Örebro läns landsting har man lyckats bevara en hel del av de gamla enheterna, samtidigt
som man kunnat öppna flera nya. På andra håll i landet har man ibland fått omvärdera
principen om att en förstärkt öppenvård skulle klara allt. När det efterhand blivit alltfler
som behöver hjälp, och man inser att resurserna inte räcker till för de mest utsatta och
svårbehandlade barnen, är det inte alls lika lätt att öppna en dagvårds- eller slutenvårdsenhet,
som det var att stänga den. Särskilt inte om det rör sig om gamla välkända problemområden,
som omsorgssvikt, barn som far illa och samarbete med socialtjänsten.
I Örebro län har det funnits en stark utredningstradition på BUP, parallellt med att man
inom flera av länets kommuner utvecklat en mera behandlingsinriktad socialtjänst. De
senaste åren har det därför ibland talats om att kommunsidan nu åter måste fokusera mera
på utredningsarbetet, samtidigt som landstingssidan måste skapa mer utrymme för behandling.
Förhoppningsvis skulle detta kunna korta väntetiderna för behandling på BUP
och även göra skiljelinjerna tydligare mellan socialtjänsten och barnpsykiatrin, sett ur familjernas
perspektiv.
Samtidigt finns det kanske också risker med en sådan utveckling. Förlorar man ett viktigt
komplement till socialtjänstens arbete, för de mest utsatta och svårhjälpta barnen, om
barnpsykiatrin inte deltar med någon egen bedömning i utredningsfasen? Kan socialtjänsten,
och i förlängningen även barnpsykiatrin, hamna i en situation där man över lång tid
satsar mycket energi och behandlingsresurser på att hjälpa barn med allvarliga symptom,
utan att tillräckligt noggrant ha utrett orsakerna till problemen? Riskerar de mest utsatta

8 Mementum
barnen att bli kvar i en på sikt ohållbar och mycket svår livssituation, där fortsatt behandling
blir ett evigt sisyfos-arbete, och där slutresultatet är snarlikt utgångsläget?
Uppdrag från Socialtjänsten
Socialtjänsten är barnpsykiatrins viktigaste och mest anlitade samverkanspart.
Många föräldrar som har kontakt med BUP uttrycker själva att de vill ha hjälp med att
tydliggöra och benämna familjens behov av samhällets stöd via socialtjänsten, t.ex. för att
få hjälp med att skydda sitt barn, eller för att få kontaktfamilj, stödperson eller ekonomiskt
bistånd.
Dessutom har barnpsykiatrins medarbetare en lagstadgad skyldighet att anmäla till sociala
myndigheter när det framkommer, eller finns misstanke om, att ett barn far illa. Detta
sker ofta i samråd med någon av föräldrarna, som är mycket oroad för hur barnet har det
hos den andre föräldern, men kan också vara nödvändigt att göra mot båda föräldrarnas
vilja.
Från socialtjänstens sida önskar man ofta hjälp från BUP med bedömning av barnens psykiska
hälsa och hur detta eventuellt kan vara kopplat till deras uppväxtvillkor. Detta kan
ske genom att konsultera ett barnpsykiatriskt team och väga in konsultationen i den egna
bedömningen. Alternativt kan det ske genom att begära en kompletterande barnpsykiatrisk
utredning, utifrån specifika frågeställningar, utöver den egna sociala utredningen.
I det sistnämnda fallet, när socialtjänsten önskar en kompletterande BUP-utredning, är de i
första hand hänvisade till de barnpsykiatriska öppenvårdsmottagningarna, vilka i sin tur
måste ta ställning till om de kan åta sig uppdraget. Framförallt behöver ärendets svårighetsgrad,
typ av uppdrag och frågeställningar från socialtjänsten, värderas. Är det enbart
barnets psykiska hälsa och eventuella problemområden, samt föräldrarnas förmåga att
förstå och hantera barnets svårigheter, som skall bedömas? Eller är det också själva relationerna
och samspelet i familjen som står i fokus?
BUP:s öppenvårdsteam måste också väga in vilka personalresurser och vilket tidsutrymme
som kan tas i anspråk för uppdraget och bedöma hur detta påverkar och begränsar
övrig verksamhet på mottagningen. Uppskattningsvis finns det på en välbemannad BUPmottagning
med 6-8 heltidstjänster kapacitet för 2-4 fullständiga BUP-utredningar per år,
på uppdrag från Socialtjänsten, (rundfrågning av undertecknad på Örebroklinikens fem
öppenvårdsteam), om teamets alla andra utredande, behandlande och konsultativa uppgifter
skall klaras av samtidigt.
Vilka övriga resurser kan då öppenvårdsteamen mobilisera, när en bedömning av familjens
samspel och dagliga relationsmönster efterfrågas och när öppenvårdens resurser inte
räcker till? På de flesta BUP-klinikerna i riket finns det akutavdelningar för tonåringar och
någon form av specialenheter för barn och deras familjer, som öppenvårdsteamen kan
vidarebefordra eller överremittera såväl behandlings- som utredningsärenden till. Så även
i Örebro, och eftersom denna uppsats utgår från tre års verksamhet på BUP:s Familjeenhet
(FE), kan lite information om enheten vara klargörande.

Mementum 9
BUP´s Familjeenhet i Örebro
I snart 40 år har det på BUP-kliniken i Örebro, funnits en avdelning för barn till och med
12 år. Till en början var det en slutenvårdsenhet för barnen, men sedan 1980 har föräldrars
och syskons aktiva medverkan i vården setts som en självklar och nödvändig förutsättning
för ett lyckat behandlings- och utredningsresultat. Kort tid innan utflyttningen till nya
lokaler, 1993, förändrades vårdformen till dagvård. Det var också då enheten fick sitt nuvarande
namn.
Från att 1992 ha varit 12 anställda i det direkta miljöarbetet (inklusive föreståndaren), så
fanns det 6 anställda för denna uppgift 1997. Flertalet hade högskoleutbildning, som sjuksköterskor,
socialpedagoger eller förskollärare. Föreståndarens resurser hade då, p.g.a.
organisationsförändringar, alltmer tagits i anspråk för arbetsledande, samordnande och
utbildningsbefrämjande uppgifter, men inrymde fortfarande deltagande i en del samtal. I
denna grupp fanns en mångårig och gedigen erfarenhet av barnpsykiatriskt utredningsarbete,
med särskilt fokus på samspel och relationer i familjer, där ett eller flera barn uppvisade
allvarliga symptom eller tecken på psykisk störning.
Utöver ovanstående tjänstgjorde även speciallärare (kommunalt anställd), psykolog och
kurator (heltid), samt överläkare (deltid), på enheten. Oftast var också någon underläkare i
tjänst, som ett led i sin specialisttjänstgöring. Även arbetsterapeut tjänstgjorde delvis under
den period som studien utgår ifrån. Den psykoterapeutiska kompetensen på enheten
representerades framförallt av psykolog som också var legitimerad familjeterapeut och i
viss mån även av undertecknad läkare, som tidigare deltagit i 3-årig familjeterapeutisk
utbildning.
Familjeenhetens grundsyn inrymde, utöver de multiprofessionella perspektiven, även teorier
om anknytningsmönster, utvecklingspsykologi och samverkan mellan arv och miljö i
barnets utveckling, samt systemteoretiska förklaringsmodeller.
Slutligen bör tilläggas att det under just dessa år pågick en mycket intensiv fortbildning av
så gott som samtliga anställda på Familjeenheten. Bland annat deltog sammanlagt 7 medarbetare
i en, av enhetens föreståndare initierad och av Familjeenheten arrangerad, familjeterapeutisk
utbildning. Utbildningen påbörjades i maj-98 och slutfördes även med det
tredje utbildningssteget av 6 medarbetare i december 1999.
För ytterligare information om Familjeenhetens arbetsmetodik var god se Rapport från
Psykiatriskt forskningscentrum, Örebro (nr 3, 2002).

10 Mementum
Vinjettintervjuer
För att ge en mer levande bild av hur man kan uppleva att delta i någon av de utredningar
som studien handlar om, har några föräldrar och ett av barnen låtit sig intervjuas om vad
just de kände och tyckte när de fanns med på Familjeenheten.
Vinjettintervju 1
En mamma som utreddes under 4 veckor på Familjeenheten, på uppdrag av Socialtjänsten,
tillsammans med sina barn, har i en kort intervju förmedlat lite av sina minnesbilder
och tankar om tiden på Familjeenheten.
Vad minns Du från utredningstiden på Familjeenheten?
Allt öppnades upp under 4 veckor på Familjeenheten. Det förblev öppet och fortsättningen räckte
inte till för att följa upp allt som väcktes under tiden på FE.
”Hållande” var för mig en helt ny metod. Det var jobbigt att ta kommandot och möta all ilska och
våldet från barnen.
Jag minns också ”en dålig förälder” - känsla, av att ha svikit barnen.
Hur då?
Jag hade undvikit de goda stunderna med baren hemmavid (trots att både jag och barnen njutit av
dem) för att dessa stunder gav en ”falsk känsla” gentemot barnen.
Jag minns också en stor trötthet och jättemycket ilska som kom upp, både hos barnen och mig själv.
Vissa dagar blev det mycket urladdningar på FE, och så ”andades vi bara” när vi kom hem. Andra
dagar undvek vi konflikter på FE, och så ”small det” hemma istället, vilket var mycket värre.
Vad kändes jobbigt på FE ?
Det som kom upp hos mig själv! Många tidiga minnen som vällde upp och blev jobbiga.
”Att deras pappa gjort barnen illa, när han slagit deras mamma! ”.
Det var också mycket egen ilska som vällde upp mot barnen.
Vad kändes bra?
Att det fanns andra vuxna som utifrån kunde se och stötta mig i föräldrarollen.
Fick en startpunkt att ”få ut” allt det svåra i familjen.
Samtalet med mig och min mor var också starkt. Jag njöt av att för första gången på länge sitta i
min mors famn. Det blev dock bara en gång?!
Vad tyckte Dina barn då ?

Mementum 11
Det var jobbigt för dem. Hade varit lättare om det varit ett barn i taget. De hade en rädsla för att
inte få bo kvar hemma. De kände sig stämplade från vuxenvärlden av att vara avvikande och råkade
ut för andra föräldrar som inte ville att de skulle få komma tillbaka till skolan. Deras negativa roller
blev befästa.
Fanns det något som de tyckte var bra?
De tyckte om uppmärksamheten. Märkte att det fanns andra som brydde sig. De fick möjlighet att
”spela ut” och”släppa fram” starka känslor.
Blev Ni hjälpta av tiden på FE ?
Ja, för första gången lyckades någon ta sig igenom mig. Kuratorn gick igenom min egen familjebakgrund.
”Skulle behövt det långt tidigare, femton år tidigare!”.
Fick hjälp att förstå att det inte var normalt att ha flyttat hemifrån vid 14 års ålder. Barnet i mig
kom upp och mycket rädsla som jag burit med mig kom fram.
Men det har ibland varit svårt att skilja på vilka känslor som kommer från min egen uppväxt och
vad som beror på barnens problem.
Jag går nu i egen terapi och har börjat sörja. Visade tidigare bara ilskan för mina barn.
FE var en start, men det hade behövts en direkt uppföljning med en tydlig handlingsplan efteråt.
När jag ber om hjälp för mina barn så finns det inget som räcker till ifrån Socialtjänsten.
Men jag kan verkligen rekommendera andra att ta hjälp av FE!
Det har varit en jättebra startpunkt. Att få en tid då allt stannar upp och man får tid att helt fokusera
på sig själv som förälder och relationen till sitt barn.
Vinjettintervju 2
Ett par familjehemsföräldrar och deras fosterson svarar på några frågor angående minnesbilder
och tankar om tiden på Familjeenheten.
Vad minns Ni som föräldrar från tiden på Familjeenheten?
Vi blev ”analyserade”! (Skratt, skratt).
Mesta tiden åt vi, pratade och spelade spel. Minns framförallt kontaktpersonerna. Vår fosterson
hade ju nyligen blivit placerad hos oss och ville först inte delta, men följde med ändå.
Vad kändes jobbigt och vad var bra?
Det var inte besvärligt. Vi fick inte så mycket frågor. Trots det så träffade kontaktpersonernas
kommentarer verkligen ”huvudet på spiken”.

12 Mementum
Vi fick med oss lösningar och tips om hur man skulle agera.
Vad tyckte Du, som barn om tiden på FE ?
Första perioden, minns jag som bråkig och att det kändes jobbigt att vara där.
Tyckte det blev jobbigt att tala med psykologen. Men det var lätt att prata med han, kontaktpersonen.
Honom hade jag bra kontakt med.
Blev Ni hjälpta på FE?
Personalen var mycket proffsig och hade hög kompetens. De var lätta att prata med och duktiga på
att bemöta barnen.
Vi önskade också uppföljande träffar, för oss som föräldrar och sista gången vi åkte dit följde också
fostersonen med.
”Den här problematiken hade ingen annan förstått!”
Syfte och frågeställningar
Då Familjeenheten utvecklades starkt under åren 1997-99, med ökad kompetens i det miljöterapeutiska
behandlingsarbetet, har frågan om värdet av Familjeenhetens utredande
roll, blivit omdiskuterad, både i den egna arbetsgruppen, och på kliniknivå. Är det något
som är viktigt att fortsätta med, eller skall man helt övergå till behandlingsarbete och överlåta
åt socialtjänsten att ensam stå för utredning, även i de svåra ärenden där det varken
tycks gå att genomföra framgångsrik behandling eller omhänderta barnen, trots att barnen
otvetydigt far illa?
I dessa svåra ärenden, där sambandet mellan barnens och deras föräldrars problemområden
är avgörande för beslut om barnen behöver få ett boende skilt från sina biologföräldrar,
är oftast både barn och föräldrar mycket problemtyngda. Det krävs därför ett starkt
engagemang från FE-teamet, för att nå fram till, och förstå sig på de enskilda familjemedlemmarnas
svårigheter och resurser. Samtidigt är det ofta ovisst om en barnpsykiatrisk
utredning på Familjeenheten på längre sikt bidrar till någon ”lyckad process” för dessa
barn, eftersom Familjeenhetens kontakt med familjerna oftast upphör efter avslutad utredning.
Nästa steg för familjen skall beslutas av socialnämnd eller domstol och utformas
av socialtjänst, och en eventuell barnpsykiatrisk behandling kan oftast inte påbörjas, förrän
det är klart hur barnets fortsatta boende skall utformas.
Det är därför angeläget att söka svar på flera frågor;
.. Hur ser problemen ut i svåra utredningsärenden, och hur skiljer de sig från mindre
svåra utredningsärenden?
.. Vad har Socialtjänsten för uppfattning om värdet av Familjeenhetens utredningar i
svåra ärenden?
.. Hur uppfattar Socialtjänsten samarbetet med Familjeenheten i dessa ärenden?

Mementum 13
.. Är de åtgärdsförslag/rekommendationer som Familjeenhetens utredningar leder
fram till, möjliga för Socialtjänsten att arbeta vidare med och genomdriva?
.. Bidrar Familjeenhetens utredningar till att förbättra dessa utsatta barns livssituation
och framtida livsvillkor?
Metod
Urval
Då avsikten med studien endast är att analysera utredningsuppdrag, har alla behandlingsärenden
under åren 1997-99, 7st, exkluderats. Även de 7 uppföljande behandlingskontakterna,
det vill säga de som pågått 1 dag, var eller varannan vecka under dessa år, är
exkluderade, liksom alla uppföljande polikliniska behandlingskontakter.
Kvar i studien finns då 52 ärenden och sammanlagt 79 barn. Dessa barn hade tillsammans
58 olika biologfäder, varav 1 avliden och 3 okända. De hade tillsammans också 51 olika
biologmödrar, varav 1 okänd. Dessutom hade 32 av barnen vid utredningstillfället, i sitt
tidigare eller nuvarande boende, haft kontakt med en eller flera, av sammanlagt 23 styvföräldrar
och 7 familjehems- eller adoptivföräldrar, vilka ingår i studien och sammanförs
under beteckningen substitutföräldrar. Detta är tänkt som en strikt neutral term, då naturligtvis
även denna grupp, liksom biologföräldrarnas grupp, innehåller alltifrån goda hjälpare,
till föräldragestalter med stora egna svårigheter. Några ytterligare substitutföräldrar
som det finns mycket knapphändiga uppgifter om, har exkluderats. Av alla dessa föräldragestalter
deltog 49 biologmödrar, 33 biologfäder, 12 styv-föräldrar och alla de 7 familjehems-/
adoptiv-föräldrarna själva i utredningen, se tabell 1.
Tabell 1. Andel biologföräldrar och substitutföräldrar som deltog i utredningen.
Biologmödrar
Biologfäder
Styvföräldrar
Familjehems-/adoptivföräldrar
96%
57%
52%
100%
I hela studien ingår 46 pojkar och 33 flickor. Åldersfördelning se figur 1.

14 Mementum
Figur 1: Åldersfördelning av barnen/ungdomarna
I 42 ärenden har föräldrarna uppfattats vara positiva till utredning på FE. I 10 ärenden har
de uppfattats vara negativa eller helt neutrala till att delta i utredningen.
I 31 ärenden som ingår i studien har Socialtjänsten funnits med som uppdragsgivare. I 5
av dessa ärenden kontaktade Familjeenhetens personal åter socialtjänstens handläggare
som gett uppdraget, på grund av nya uppgifter som framkommit under utredningens
gång om att barnet for illa.
I ytterligare 6 ärenden, där socialtjänsten inte alls funnits med som uppdragsgivare, kontaktades
Socialtjänsten under pågående utredning, då det framkommit att barnet eller
barnen for illa i sitt nuvarande boende eller i samband med umgänge.
Material
Som underlag för denna studie har jag använt:
Samtliga 79 journaler från de ovan preciserade 52 ärenden som utreddes på FE 1997-99.
Enkät som utformats efter samråd med handledaren, och skickats ut med följebrev till de
17 handläggare inom socialtjänsten som funnits med i de ärenden där Familjeenhetens
utredning utmynnat i rekommendation om familjehemsplacering av barnet. Var god se
bilaga.
I förväg nedskrivna, egna kriterier för vad som karakteriserar en ”lyckad process” i en
svår utredning på Familjeenheten.
I förväg nedskrivna tankar om vad Socialtjänsten kan tänkas ha för kriterier för en ”lyckad
process” i en utredning på Familjeenheten.
2 vinjettintervjuer, där dels en biologmoder förmedlar sina tankar och minnesbilder från
den utredning hon deltog i, och där även ett par familjehemsföräldrar och deras fosterson
ger några kommentarer kring sitt deltagande på Familjeenheten.
0
2
4
6
8
10
12
antal
1 3 5 7 9 11 13 15 17
ålder

Mementum 15
Procedur
Datainsamling
Studien inleddes med genomgång av samtliga journaler som skrivits på Familjeenheten
under åren 1997-1999. För att få en överblick av alla utredningsärenden registrerades följande
data;
Antal ärenden?
Utredningsärende eller behandlingsärende?
Barnens ålder och kön?
Inremitterande BUP-mottagning?
Medremittenter?
Om Socialtjänsten fanns med; vilken kommun eller kommundel?
Var familjen positiv/negativ till vård?
Kontaktades Socialtjänsten av FE?
Deltog mödrar, fäder respektive styvföräldrar?
Deltog mor- respektive farföräldrar?
Beskrev biologföräldrarna svårigheter hos mor- respektive farföräldrar?
Var det en uppföljande kontakt på FE och hur utformades denna?
Var det en uppföljande kontakt inom BUP:s öppenvård?
Var det uppföljande kontakt på annan BUP-enhet, Barnmedicin eller Barnhabiliteringen?
Lämnade FE rekommendationer till Socialtjänsten, och i så fall vilka?
Skrevs intyg till Socialtjänst respektive domstolar?
Kontaktades vuxenpsykiatrin av FE för uppföljande föräldrakontakt?
Gruppindelning
Alla utredningsärenden fördelades i tre grupper utifrån grundantagandet att det svåraste
vi har att möta, och likaledes det svåraste för familjerna, är när situationen för barnet är så
svår att vi rekommenderar familjehemsplacering. Även de få ärenden där barn utretts tillsammans
med sina familjehemsföräldrar räknades in bland de svåraste, då det i samtliga
av dessa uppdrag fanns en uttalad osäkerhet om hur barnets fortsatta boende skulle utformas.
En mellangrupp identifierades, där föräldrarna inte bedömdes klara av vården och omsorgen
om barnet helt på egen hand, och där vi rekommenderat kontaktfamilj eller stödfamilj
för barnet.
Den tredje gruppen fick sedan utgöras av övriga utredningsärenden. Även i denna grupp
fanns enstaka mycket svåra ärenden, kanske rentav de svåraste, ur både föräldra- och behandlarperspektiv,
men ej så tydligt ur barnperspektivet. Här återfinns de få och mycket
fastlåsta vårdnadstvister där barnpsykiatrin undantagsvis åläggs av domstol att bidra med
en utredning.
Eftersom det också ingår flerbarnsfamiljer i studien, och det kan bli olika rekommendationer
för barn från samma familj, så har ibland även helsyskon fördelats i olika grupper.

16 Mementum
Grupperna kom således att definieras på följande sätt:
Grupp 1; barn som efter FE-utredning rekommenderats familjehemsplacering.
Grupp 2; barn som efter FE-utredning rekommenderats kontakt-/stödfamilj.
Grupp 3; barn som efter FE-utredning ej rekommenderats något av ovanstående.
Föräldraproblem ur ett barnperspektiv
Därefter blev det intressant att studera hur dessa grupper skilde sig åt. Var den första
gruppen verkligen den svåraste, om man jämförde föräldrarnas egna problemområden,
och hur såg skillnaderna ut?
Med journalerna som utgångspunkt registrerades om det enskilda barnet bodde med, tidigare
hade bott med eller hade umgänge med, biologföräldrar, styvföräldrar, familjehemsföräldrar
eller adoptivföräldrar. De föräldragestalter som ej var biologföräldrar betecknades
gemensamt som substitutföräldrar. Flera av barnen i studien har haft kontakt
med både biologmodern, biologfadern och en eller flera olika substitutföräldrar.
Dessutom hämtades information från journalerna om alla dessa föräldragestalters omnämnda
problemområden, enligt följande punkter; Missbruk, Kriminalitet, Förövare av
misshandel eller sexuella övergrepp mot närstående, Utsatt för misshandel av närstående,
Psykisk sjukdom (definierad utifrån aktuell vuxenpsykiatrisk kontakt), Psykiska svårigheter
(skilt från kategorin Psykisk sjukdom), Förståndshandikapp, Svårt flykting- eller barndomstrauma
för förälder, och slutligen om någon av biologföräldrarna var Avliden eller
Okänd.
Ur den statistiska sammanställningen kunde jämförelser göras mellan biologmödrar, biologfäder
och substitutföräldrar i grupperna 1, 2 och 3 enligt ovan.
Diagnoser på barnen
Det var också viktigt att få jämförelser mellan barnen i de tre grupperna. Kunde man, genom
att jämföra de diagnoser barnen tilldelats vid vårdtillfället, upptäcka några skillnader
mellan grupperna? Kunde detta i sin tur tala för en större ärftlig belastning i någon av
grupperna?
För att ta reda på detta konstruerades en grupperad diagnossammanställning, där grupper
av diagnoser med liknande symptom sammanfördes. Diagnoserna med tydligaste socialpsykiatriska
inklusionskriterierna, enligt DSM-IV, placerades överst i sammanställningen.
De diagnoser helt utan sådana sociala bakgrundskriterier, som dessutom anses ha en nästan
helt och hållet biologisk orsaksbakgrund, placerades längst ner.

Mementum 17
Därefter skrevs samtliga barns samtliga diagnoser, från vårdtillfället på FE, in i sammanställningen.
Den procentuella andelen som erhållit en diagnos ur en viss diagnosgrupp,
kunde sedan beräknas separat för de tre olika grupperna 1, 2 och 3.
Vad tyckte Socialtjänsten?
För att få veta något om detta utformades en enkät med följebrev, som skickades ut till de
handläggare inom socialtjänsten som medverkat som medremittenter och samverkanspart
i de ärenden som ingick i grupp 1, det vill säga de ärenden där FE efter utredning rekommenderat
familjehemsplacering. Den begränsade tid som var avsatt för studien medförde
att det inte var möjligt att skicka enkäten även till socialtjänstens handläggare i grupp 2,
vilket annars hade varit mycket intressant som jämförelsematerial till grupp 1.
De 25 barn som fanns i grupp 1 representerade medlemmar ur 17 olika familjer, varför 17
enkäter skickades ut. För ytterligare information om enkätens utformning, var god se bilaga.
Innan enkäterna skickades iväg gjordes en egen skattning av vilka utredningar som kunde betraktas
som ”lyckade processer”, ur Familjeenhetens perspektiv. Följande kriterier formulerades;
.. Kunna etablera en tillräckligt bra kontakt med familjens alla medlemmar genom att
visa intresse, vara lyhörda, ”tona in” familjemedlemmarnas känslolägen, samt kunna
förmedla känslomässig resonans när familjens medlemmar ger uttryck för sin historia
eller sin nuvarande situation, utan att ge avkall på neutralitet eller det egna behovet
av tillräcklig avgränsning.
.. Kunna tydliggöra, och till föräldrarna förmedla, en tillräckligt djupgående bild av
barnets tillgångar och svårigheter. Både avseende kroppslig hälsa, begåvning, kontaktförmåga
och psykologiska, sociala och pedagogiska resurser eller problemområden.
.. Kunna tydliggöra vår uppfattning om barnets behov och de nödvändiga förutsättningarna
för att dessa behov skall bli tillgodosedda.
.. På ett respektfullt sätt kunna konfrontera föräldrarna med vår uppfattning om både
deras tillgångar och svårigheter i föräldrarollen, och även tydliggöra vår uppfattning
om deras möjligheter och/eller eventuella hinder för att vidareutveckla denna förmåga.
.. I de ärenden där barnets livsvillkor är mycket svåra och föräldraförmågan är klart
otillräcklig, nå fram till någon slags förståelse hos föräldrarna om det nödvändiga i
att barnets livssituation inom det snaraste, och i avsevärd omfattning, måste förbättras,
utan att fördenskull förminska betydelsen av det positiva som barnet redan fått
med sig.

18 Mementum
.. Med respekt och tydlighet förmedla våra bedömningar, av barnet och familjen, till
socialtjänstens handläggare. Samt på ett någorlunda realistiskt sätt, med tanke på socialtjänstens
egna förutsättningar och begränsningar, till socialtjänsten redogöra för
våra tankar om behövliga åtgärder och deras eventuella begränsningar, såväl inom
familjen, som från socialtjänstens och barnpsykiatrins sida.
Dessutom formulerades i förväg även tankar om vilka ärenden som socialtjänsten förmodades
bedöma som ”lyckade”, avseende Familjeenhetens utredningsarbete. Ytterligare en
egen skattning gjordes, utifrån dessa antaganden om vad socialtjänsten skulle bedöma som viktigt
och positivt;
.. Socialtjänsten har fått tydlig hjälp att öka den egna förståelsen av barnets kroppsliga,
begåvningsmässiga, känslomässiga och även ”dolda” eller mera djupt liggande svårigheter,
och hur dessa kan hänga samman.
.. Socialtjänsten även fått med sig en tillräckligt vederhäftig och kunskapsbaserad analys
av eventuella samband mellan ovanstående svårigheter och barnets tidigare och
nuvarande livsmiljö, med särskilt fokus på föräldraförmågor och relationer i familjen,
vilka blivit belysta både med de svårigheter och möjligheter föräldrarna själva
beskrivit, och med konkreta vardagsexempel ifrån miljöarbetet.
.. Socialtjänsten fått hjälp att ”matcha” föräldrar med stora egna, mer eller mindre begripliga
svårigheter, till exempel dolt missbruk, lättare eller svårare personlighetsstörningar
eller tidigare svårt traumatiserade föräldrar. Ibland är den nödvändiga
matchningen att hålla fast vid den egna bedömningen och stå kvar, trots mycket
starka utspel och kraftfulla känsloreaktioner från föräldrarna. Men oftare handlar det
om att hitta in och etablera en grundkontakt, och i bästa fall också en tillitsfull relation
till föräldrarna. Det ger i sin tur öppningar för att den nödvändiga och mera
djupgående uppriktigheten och tydligheten, om situationens allvar, skall kunna
kommuniceras.
.. Socialtjänsten utifrån ovanstående fått hjälp att antingen ge familjen och dess enskilda
medlemmar ett tydligare och mera målinriktat stöd. Eller, med hjälp av ökad förståelse
och kunskap om allvaret i barnets situation, fått mera kraft och tyngd, att i dialog
med föräldrar och rättsliga instanser, få gehör för sin strävan att tillskapa en
prognostiskt mera gynnsam livssituation för barnet.

Mementum 19
Hur hade det gått för barnen?
Eftersom denna fråga ej funnits med i enkäten, kompletterades studien med att undertecknad,
som under den tidigare utredningen deltagit i samtliga ärenden, även telefonintervjuade
socialtjänstens handläggare, efter att enkätsvaren inkommit. Handläggarna ombads
besvara följande frågor;
.. Hade ni fortsatt kontakt med familjen eller barnet som deltog i utredningen?
.. Har ni någon pågående kontakt med familjen eller barnet?
.. Vilka åtgärder eller insatser genomfördes från socialtjänstens sida efter utredningen
på Familjeenheten?
.. Är barnet kvar i samma familjehem/biologföräldrahem?
.. Hur ser barnets nuvarande livssituation ut?
.. Har barnets livssituation/livsvillkor förbättrats?
Resultat
Föräldrastatistik ur ett barnperspektiv
Tabell 2. Skillnader mellan de tre grupperna vad gäller barnens kontakt med sina
biologföräldrar avseende boende, umgänge och pågående kontakt.
Grupp
1
2
3
Sverige 1999 (SCB)
Antal barn
25 22 32
Barn boende med 2 biologföräldrar
20 % 50 % 25 % 75 %
Barn boende med 1 biologförälder
56 % 50 % 75 % 25 %
Barn umgänge med biologförälder/-rar
44 % 50 % 63 % 12-25 %
Barn kontakt med båda biologföräldrar
56 % 100 % 87 % 99 %
Barn helt utan kontakt med biologföräldrar
16 % 0 % 0 % ca 1 %
Vad tabell 2 visar är att det i alla grupperna är betydligt färre som bor med båda sina biologföräldrar
jämfört med hela riket, vilket är mest markant i grupp 1 och 3. Det är också
betydligt fler som saknar kontakt med någon av biologföräldrarna i både grupp 1 och 3.

20 Mementum
Tabell 3. Procentuell andel barn i de tre olika grupperna vars biologmödrar, biologfäder
och övriga föräldragestalter (här betecknade som substitutföräldrar), som i barnets nuvarande
eller tidigare boende, omnämnts representera olika problemområden. (Nästan
alla substitutföräldrar som representerar problemområden är styvföräldrar.)
Grupp
1
2
3
alla
Antal barn
25 22 32 79
%
% % %
Andel barn med en eller flera subst-fldr 52
23 40 41
Missbruk biol-mo
24 9 3 11
biol-fa
52 55 28 43
subst-fldr
32 5 13 16
Kriminalitet biol-mo
0 0 0 0
biol-fa
32 23 6 19
subst-fldr
8 0 0 3
Förövare avseende misshandel
/sexuella övergrepp, mot
närstående
biol-mo
16 0 0 5
biol-fa
24 14 16 18
subst-fldr
28 0 3 10
Utsatts för misshandel av
närstående
biol-mo
48 5 25 27
biol-fa
0 0 3 1
Psykisk sjukdom (aktuell
vuxenpsykiatrisk kontakt)
biol-mo
20 9 9 13
biol-fa
8 5 6 6
subst-fldr
8 5 3 5
Psykiska svårigheter
(skilt från psykisk sjukdom)
biol-mo
48 68 72 63
biol-fa
20 41 34 32
subst-fldr
4 0 3 3
Svagbegåvning biol-mo
12 18 0 9
bio-fa
4 5 0 3
Svårt flykting- eller barndomstrauma
för förälder
biol-mo
8 27 13 15
biol-fa
0 14 16 10
Okänd/Avliden biol-mo
4 0 0 1
biol-fa
12 0 3 5

Mementum 21
Ovanstående tabell tydliggör att ”psykiska svårigheter” definitivt är det vanligaste föräldraproblemet,
vilket är mest markant hos biologmödrarna i grupp 2 och 3. Sammanvägt
med kategorin ”psykisk sjukdom” har en stor majoritet av alla barns mödrar, och nästan
40 % av alla fäder psykiska svårigheter, med en tydlig tendens att problemen är mer svårartade
i grupp 1. Missbruk är också ett mycket vanligt föräldraproblem för de barn som
utreds på FE. Nästan hälften av biologfäderna har eller har haft sådana problem, vilket är
mest uttalat i grupp 1 och 2. Bland barnen i grupp 1 finns dessutom 24 % vilkas biologmödrar
har missbruksproblem, och 32% har erfarenhet av en substitutförälder med sådana
problem. Även kriminalitet hos fäderna är vanligt i grupp 1 och 2. Den första gruppen
skiljer sig tydligast från de övriga grupperna avseende misshandel och/eller sexuella
övergrepp inom familjen. Det är en stor andel av både biologfäder, biologmödrar och övriga
föräldragestalter som omnämnts som förövare i grupp 1, och det är nästan hälften av
biologmödrarna som utsatts för misshandel i denna grupp.
Barnens diagnoser
För att få en uppfattning om eventuella samband mellan barnens egen problematik och
Familjeenhetens rekommendationer efter avslutad utredning, har även barnens diagnoser
från vårdtillfället studerats.
Tabell 4. Medelvärde för antalet diagnoser per barn i de tre olika grupperna.
Grupp
1
2
3
alla
Antal diagnoser
3,2
2,5
2,5
2,7
Av denna tabell framgår att barnen i grupp 1 genomsnittligt har fler diagnoser än barnen i
de övriga grupperna, vilket antyder att det är allvarligare problem och svårigheter hos
barnen i denna grupp. För att kunna säga något mera bestämt om detta, måste dock även
eventuella skillnader i diagnospanoramat mellan grupperna studeras, se tabell 5.

22 Mementum
Tabell 5. Grupperad diagnosstatistik. Procentuell andel barn i de olika grupperna
1, 2 och 3, som fått en diagnos ur de olika diagnosgrupperna.
Grupp
1
2
3
Alla
Antal
25 22 32 79
%
% % %
Försummelse av barn eller sexuellt
övergrepp, avseende den som
drabbats
36 14 3 16
Problem mellan föräldrar och barn
96 91 88 91
Problem på grund av störning hos familjemedlem
eller annan relationsstörning i fam.
12 18 22 18
Reaktiv kontaktstörning
eller separationsångest
32 9 16 19
PTSD eller maladaptiva stressreaktioner
16 5 6 9
Generaliserat ångestsyndrom eller
konversionssyndrom
24 18 16 18
Dystymi och andra depressiva störningar
12 14 19 15
Utagerande störningar och ADD/ADHD
40 41 22 33
Enures, enkopres eller ätstörning
16 9 9 11
Störningar i inlärning, motorik eller
kommunikation
4 18 13 11
Genomgripande störning i utvecklingen
0 5 13 6
Mental retardation, även marginell
12 9 9 10
Somatiska diagnoser; epilepsi, fetalt
alkoholsyndrom och övriga
12 0 13 9
Ur ovanstående tabell 5 kan man utläsa att nästan alla barn som drabbats av försummelse i
vård och omsorg eller sexuella övergrepp, rekommenderats familjehemsplacering eller
kontaktfamilj efter utredning. De två följande diagnosgrupperna är naturligtvis oftast förekommande
i alla grupperna, då familjeenheten framförallt anlitas på grund av att inremitterande
misstänker relationsstörningar.
De därpå följande tre diagnosgrupperna innebär allvarliga psykiska störningar hos barnet
och är klart överrepresenterade som diagnoser i grupp 1, vilket även gäller för diagnosgruppen
som inkluderar enures, enkopres och ätstörningar. Alla dessa fyra diagnosgrupper
har ofta också en betydande psykosocial orsakskomponent, även om såväl enures som
enkopres naturligtvis kan vara rent kroppsligt betingat, på grund av medfödda handikapp
eller sen mognad.

Mementum 23
Många barn i både grupp 1 och 2 har diagnoserna utagerande störning, ADD eller ADHD.
Även om den aktuella debatten om de bakomliggande orsakerna till hela denna diagnosgrupp
pendlat mellan socialt betingade reaktioner och helt biologiska utgångspunkter, så
kan man i denna studie se det som en av flera diagnoser hos barnet, där en oftast mycket
problematisk social situation föreligger, som i sig kan vara tillräcklig förklaring. Bidragande
biologiska orsaksfaktorer kan för den skull naturligtvis inte uteslutas.
De fyra sista diagnosgrupperna i tabell 5 anses mera odiskutabelt huvudsakligen ha biologiska
orsaksfaktorer, och förekommer som synes i alla tre grupperna, om än i något mindre
utsträckning i grupp 1. Det är dock värt att notera att inte ens de rent somatiska diagnoserna
är så entydiga orsaksmässigt, med tanke på att dessa i grupp 1 huvudsakligen utgörs
av Fetalt alkoholsyndrom.
Sammanfattningsvis kan man säga att diagnostiken talar för att barnen i grupp 1 har allvarliga
psykiska störningar i ökad utsträckning jämfört med barnen i de andra grupperna,
och att det vid en diagnostisk jämförelse inte alls framkommer några belägg för att barnen
i grupp 1 skulle ha en större ärftlig eller biologisk belastning, jämfört med de andra barnen
som ingår i studien.
Vad tyckte socialtjänsten?
Som tidigare beskrivits, skickades 17 enkäter ut till handläggare inom socialtjänsten. De
hade alla funnits med som samverkanspart, i något av de 17 ärenden, som från Familjeenhetens
sida utmynnat i rekommendation om familjehemsplacering av ett eller flera barn i
familjen. 16 enkäter återsändes ifyllda, och då den 17:e enligt handläggaren återsänts, men
förkommit i postgången, ifylldes nytt formulär genom telefonintervju.
Fråga 1. Socialtjänstens behov av BUP-utredning?
Figur 2. Handläggarnas skattningar rörande behovet av BUP-utredning.
Ur denna figur kan man utläsa att det stora flertalet av socialtjänstens handläggare bedömde
att behovet av en BUP-utredning utgick från att en sådan utredning skulle ha avgörande
betydelse för deras beslut om familjens och barnens framtid. Någon kommenterar
också vikten av att den genomfördes just på Familjeenheten, som har miljöterapeutisk
dagvårdsform med familjebehandlare, samt egen skolverksamhet, utöver det som BUP:s
öppenvård kan erbjuda. Det är också intressant att notera att de båda skattningarna på
siffran 3, som ligger lägst i både figur 2 och 3 är ärenden där socialtjänsten ej funnits med
Mindre viktigt
komplement till
social utredning
Avgörande
betydelse för familjens
och barnens
framtid
1 2 3 4 5 6
S1
0
2
4
6
8
10

24 Mementum
som uppdragsgivare, utan blivit engagerade i ärendet på grund av § 71 anmälan från Familjeenhetens
team under pågående utredning.
Fråga 2. Behovet av BUP-utredning på BUP:s Familjeenhet jämfört med BUP:s öppenvård?
Figur 3. Handläggarnas skattningar angående behovet av utredning på BUP:s Familjeenhet.
Bland bifogade kommentarer till ovanstående fråga har det stora flertalet handläggare
dessutom gett förklaringar och argument varför utredning på Familjeenheten är mycket
viktigt. Bland annat omnämns att utredningen får bättre kontinuitet och blir mer koncentrerad,
vilket blir viktigt då flera av familjerna har mycket låg egen motivation. Det som
betonas allra mest, (9 enkätsvar), är möjligheten att se mor-barnrelationen, eller hela familjen
tillsammans, över tid.
Fråga 3 - 7. Dessa 5 frågor handlar om Familjeenhetens utredning fokuserat för lite eller för
mycket på olika delmoment i utredningsarbetet. De fem uppräknade delmomenten är
barnet/barnen, relationerna i familjen, föräldraförmågan, rekommendationer eller åtgärdsförslag
till socialtjänsten och rekommendationer eller åtgärdsförslag inom BUP.
Skattningarna fördelar sig här mycket jämnt kring mittpunkten på alla fem frågorna, det
vill säga varken för mycket eller för lite. Endast en svag tendens kan skönjas, att några
handläggare tycker att det ibland fokuseras lite för mycket på barnet och socialtjänstens
åtgärder, och lite för lite på BUP-åtgärder.
Fråga 8 – 12. Dessa 5 frågor handlar om hur Familjeenhetens personal bemötte föräldrarna.
Var det tillräckligt respektfullt? Var det för lite eller för mycket samgående respektive konfrontation?
Fokuserades det för lite eller för mycket på svårigheter respektive tillgångar?
Bemötandet skattades genomgående som respektfullt. Övriga skattningar balanserar oftast
runt mittpunkten på skalan, även om det finns enstaka ärenden där det tycks ha varit för
mycket samgående och för lite konfrontation med föräldrarna om deras svårigheter, och
tvärtom. Det som möjligen sticker ut är att Familjeenhetens personal i några ärenden bedöms
ha fokuserat för lite på föräldrarnas tillgångar, enligt handläggarna.
Fråga 13 -17. Samtliga frågor berör olika aspekter av hur personalen på Familjeenheten
bemötte och fokuserade på barnet/barnen; Var bemötandet respektfullt? Var det för lite
eller för mycket samgående med barnet? Informerades barnet för lite eller för mycket om
Ingen större
skillnad
Mycket viktigt att utredning
genomfördes
på Familjeenheten
1 2 3 4 5 6
S1
0
2
4
6
8
10

Mementum 25
sina egna och familjens svårigheter? Fokuserade Familjeenheten för lite eller för mycket på
barnets svårigheter respektive tillgångar?
Dessa frågor hade lite lägre svarsfrekvens än övriga frågor, vilket återkommer i kommentarer
om att det är svåra frågor att svara på. Särskilt svår var frågan om barnet informerades
tillräckligt om sina egna och familjens svårigheter. Samtidigt framhålls att detta är en
viktig fråga, som socialtjänsten och barnpsykiatrin bör diskutera mera tillsammans.
Sammantaget har bemötandet av barnet nästan överlag skattats som respektfullt, och övriga
skattningar har återigen samlats kring mittpunkten på skalan. En tendens kan utläsas
om att barnet informerats för lite om sina egna och familjens svårigheter, och enstaka
skattningar markerar att personalen i något ärende bedömdes ha fokuserat för mycket på
svårigheterna och för lite på tillgångarna hos barnet.
Fråga 18 – 20. Tre frågor som fokuserar på Familjeenhetens samarbete med socialtjänsten.
Var det svårt eller lätt att samarbeta? Var det bristfällig eller tillräcklig respekt från Familjeenhetens
sida? Hade Familjeenheten orealistiska eller realistiska förväntningar på socialtjänsten?
Dessa frågor besvarades av samtliga handläggare. Med få undantag förmedlades i skattningarna
att det varit lätt att samarbeta och att det varit tillräcklig respekt från Familjeenhetens
sida. En klar majoritet skattade också Familjeenhetens förväntningar på socialtjänsten
som realistiska. Men det fanns också skattningar som skilde sig från mängden och var
kritiska. Vid analysering av vilka 2-3 ärenden som medfört svårigheter i samarbetet, framkom
att det i just dessa ärenden inte funnits med någon utredande enhet inom socialtjänsten,
när uppdraget till Familjeenheten formulerades, utan de blev engagerade först när
Familjeenheten gjorde en anmälan till socialtjänsten, under pågående utredning. Enstaka
kommentar på fråga 20 lyfter fram att ”det finns något bristfällig kunskap om lagstiftningen
som styr socialtjänstens möjligheter till handlande”!
Fråga 21 – 23. Dessa frågor syftade till att få respons på hur de muntliga återföringsmöten
uppfattas, då Familjeenhetens personal försöker återge den slutliga bedömningen till både
föräldrar och utredningens uppdragsgivare, i dessa fall bland annat socialtjänsten. På
grund av ett tryckfel i enkäten kom tyvärr ordet ”skriftlig” med i frågan om tydlighet, varför
fråga 22 utgår.
Problemanalysen skattas i några enstaka ärenden som alltför ytlig, men får i övriga ärenden
godkänt, det vill säga varken för ytlig eller för djupgående. Enstaka handläggare skattar
också den muntliga återföringen som språkligt svårförståelig, vilket ingalunda är förvånande,
med tanke på att detta ofta är stora möten, där svåra spörsmål skall avhandlas,
samtidigt som det naturligtvis ofta blir starka känsloyttringar från föräldrar, när även det
svåra måste benämnas.
Fråga 24 – 26. Dessa frågor handlar om skriftliga intyg till socialtjänsten, avseende samma
aspekter som i fråga 21 – 23, nämligen ytlig eller djupgående, tydlighet och språklig begriplighet.

26 Mementum
Skattningarna visar att problemanalysen ibland kan uppfattas som lite för ytlig eller lite
för djupgående, men oftast på lagom nivå. Tydligheten är oftast god och språket är
genomgående helt begripligt.
Fråga 27. Överensstämde Familjeenhetens rekommendationer eller åtgärdsförslag med de
tidigare eller pågående stödåtgärderna från socialtjänstens sida?
Figur 4. Visar hur skattningarna av socialtjänstens handläggare fördelar sig angående
överensstämmelse mellan FE:s rekommendationer och socialtjänstens tidigare eller pågående
stödåtgärder.
När skattningarna analyseras framkommer att lägsta skattningar är kopplade till vitt skilda
problemområden. I något ärende handlar det om att socialtjänsten länge arbetat med
behandlingsarbete, och inte alls haft några tankar på familjehemsplacering av barnet. I ett
annat ärende hade socialtjänsten i samarbete med BUP:s öppenvård varit inriktad på att
hjälpa barn och familjehemsföräldrar var för sig och ej i samspelsbehandling, enligt handläggaren.
Man har dock ej varit oense med Familjeenheten om behovet av familjehemsplacering.
Ytterligare någon handläggare nämner svårigheter att få förståelse hos kommundelspolitiker,
när familjer behöver viss typ av hjälp. Dessutom har handläggare i ett par
ärenden utelämnat denna fråga, på grund av att de ej haft tidigare kännedom i ärendet.
Sammanfattningsvis blir det tydligt att man från socialtjänstens sida tycker att de egna
tidigare och pågående stödåtgärderna, överensstämmer ganska väl med Familjeenhetens
rekommendationer, i dessa svåra ärenden.
Överensstämde
inte alls
Överensstämde
helt
1 2 3 4 5 6
0
1
2
3
4
5

Mementum 27
Fråga 28. Överensstämde Familjeenhetens rekommendationer eller åtgärdsförslag med
socialtjänstens planerade stödinsatser i familjen?
Figur 5. Visar hur skattningarna av socialtjänstens handläggare fördelar sig angående
överensstämmelse mellan Familjeenhetens rekommendationer och socialtjänstens planerade
stödinsatser till familjen.
De flesta handläggare skattar lika på denna och föregående fråga, vilket eventuellt talar
för att det inte är några större skillnader mellan pågående och planerade stödåtgärder, ur
handläggarens synvinkel, i detta skede av ett svårt ärende. Man har gjort vad man kan
från socialtjänstens sida och svårigheterna att nå ända fram finns också med i planeringen.
Alternativt beror likheterna på att frågorna varit för snarlikt formulerade. Skillnader framkommer
endast i 4 ärenden, där handläggare markerar att Familjeenhetens rekommendationer
varit mer lika socialtjänstens planerade än deras pågående åtgärder.
Fråga 29. Kunde socialtjänsten arbeta vidare på och slutligen genomdriva de rekommendationer
eller åtgärdsförslag som Familjeenheten lämnat?
Figur 6. Visar hur skattningarna av socialtjänstens handläggare fördelar sig, angående
möjligheterna att arbeta vidare på och genomdriva Familjeenhetens rekommendationer.
I denna avslutande fråga kan man i diagrammet ovan utläsa att handläggarnas skattningar
nu skiljs upp i tre grupperingar. Längst till vänster 5 ärenden där Familjeenhetens rekommendationer
knappast eller inte alls kunde arbetas vidare på, längst till höger 10 ärenden
där de fullt ut kunde arbetas vidare på och genomdrivas, samt i mitten 2 ärenden där rekommendationerna
delvis kunde arbetas vidare på.
Ur handläggarnas skrivna kommentarer kan man utläsa varför rekommendationerna ej
kunnat arbetas vidare på; I två av dessa ärenden fanns inte socialtjänstens utredande enhet
med som uppdragsgivare till Familjeenheten, utan engagerades av FE-teamet under pågående
utredning. I det ena av dessa uppges att socialtjänsten kom fram till en annan bedömning
och slutsatser som skilde sig från Familjeenhetens. I det andra ärendet frångicks
rekommendation om familjehemsplacering och istället lyckades man få föräldrarna delaktiga
i en placering av barnet på en behandlingshemsliknande enhet under veckorna, där
Överensstämde
inte alls
Överensstämde
helt
Kunde ej arbetas
vidare på
Kunde arbetas
vidare på
1 2 3 4 5 6
S1
0
1
2
3
4
5
6
7
1 2 3 4 5 6
S1
0
2
4
6
8
10

28 Mementum
även föräldrarna kunde delta i samtal. I handläggarens kommentar poängteras särskilt att
man i och med detta inte behövde ge avkall på vare sig socialtjänstens eller Familjeenhetens
primära målsättning. De övriga tre ärenden där handläggarna skattat lågt inrymmer
dels en berättelse om hur det varit svårt att hitta ett passande familjehem, och hur familjesituationen
under tiden sakta men säkert förbättrats, samtidigt som barnet fått en mera
välfungerande skolgång när det funnits plats på ett skoldaghem.
I ett annat ärende hänvisas till att barnet hamnade i en svår lojalitetskonflikt och tog stark
ställning för biologföräldern, varför en fortsatt tvist mellan socialtjänsten och biologföräldern,
bedömdes förvärra situationen och skada barnet.
Slutligen har handläggaren skattat lågt i ett ärende, där Familjeenheten både varit strikt
neutral i konflikten mellan biologförälder och familjehemsföräldrar, och samtidigt visat
full respekt för biologförälderns beslutsrätt gällande det fortsatta boendet. Då detta medfört
att barnets egen vilja i ökad utsträckning respekterats, kan man kanske också se det
som ett exempel på att rekommendationerna gick att arbeta vidare på.
Bland de 10 ärenden där handläggarna genom skattningen på den sista frågan förmedlat
att Familjeenhetens rekommendationer gick att arbeta vidare på, finns också flera skrivna
kommentarer; Någon handläggare uppger att delar av åtgärdsförslaget kunde genomföras,
och att det fanns andra familjeskäl som medförde att
Mamma med lvuade barn 02.Hon slåss för dom mänskliga rättigheterna & föräldrarnas barnens till att leva som en familj.Skänker speciellt tankar till dom barn/föräldrar som är bara ett minne blott idagsom inte klarade av splitringen.Må ni vila i frid.

susanna svensson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 280
  • Karma: 0
    • Visa profil
Bup överläkaren som förbannar Svenska domstolarna?
« Svar #1 skrivet: 25 december 2004, 22:52:51 PM »
Stefan berger och claes risberg har varit inblandad i ett fall som jag har haft inblick i.
1. två barn placeras tillfälligt i stödfamilj/familjehem pga bioföräldrarnas sjukdom.
2. Barnen misshandlas grovt i familjehemmet
3. barnen omplaceras till annat familjehem och bioföräldrarna får besöksförbud. I samma veva får de gå på samma BUP klinik för att bearbeta misshandeln. BUP informeras ej om att det är familjehemsföräldrar som har misshandlat barnen. BUP tar förgivet att det är bioföräldrarna. Barnen drabbas av falska minnen och börjar anklaga sina bioföräldrar.
4. Stefan berger skriver utlåtanden som går ut på att det är bäst för barnen att fortsätta tro på att det är de biologiska föräldrarna som har misshandlat dem trots att det går att bevisa utom rimligt tvivel att det är familjehemsföräldrar som är skyldiga. Det finns domar mot dem.