Jag har en god vän, en man som lever frånskild och har vuxna barn. Sonen hade ett mycket gott förhållande till sin far men även till sin syster, ända tills han en dag mötte sin kvinna.
Samtliga var på midsommarfest för ett par år sedan. Där skar det sig efter en flyktig kommentar om två unga personers dåliga matvanor, angående "hamburgare" och inte bara en.
Kvinnan fick ett utbrott och stormskällde. Efter det avbröt sonen all kontakt med sin far. Sa upp bekantskapen helt enkelt, likaväl som han gjorde med sin syster. Genom att helt enkelt tystna.
Nästföljande vår
Kom en landstingspolitiker, bekant till den äldre mannen och sa "grattis att du skall bli farfar". (Han hade väl sett dem på sjukhuset).
Det unga paret fick en dotter. Men farfar fick reda på det via omvägar och inte från sonen (som inte heller talade om det minsta för sin syster. Även där hade han av någon okänd anledning tvärt brytit kontakten. Bägge två arbetade i samma företag, lett av sonen).
Barn växer upp, lär sig gå och tala
Förr eller senare kommer frågan om farfar och faster att dyka upp. Vad kommer då det unga paret att svara sin dotter? Att ljuga är ett slags övergrepp mot barnet. - Hur förhåller man sig till sådan slags problematik?
Ett barn har enligt min mening även rätt till sina mor- och farföräldrar. Att mata barnen med livslögner redan från tidigaste ålder, är inget att rekommendera.
Den äldre mannen, pappan och systern känner sig kränkta och stoppar in alla födelsedagspresenter, o.dyl i ett bankfack.
-Är det någon som har en bra idé om vad att rekommendera dessa människor?
Mvh, Leif
