Författare Ämne: Är vi rädda för barnen så att vi struntar i dem?  (läst 2088 gånger)

nessling

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 11
  • Karma: 0
    • Visa profil
Är vi rädda för barnen så att vi struntar i dem?
« skrivet: 26 augusti 2004, 20:18:50 PM »
En äldre utlandssvenska, en vän, besöker Sverige då och då. Hon har den gamla uppfostran som man fick förr i tiden. Den som visade vad som vara socialt accepterat och var gränserna går. Hon tror gott om alla trots att hon bor i ett land där konkurrensen är mycket större än i Sverige. Häromdagen var hon på ett överfullt lunchställe och råkade vrida huvudet åt sidan några sekunder. Hennes väska låg framför henne på bordet. När hon vände huvudet tillbaka var väskan borta! Och med den pengar, nycklar till bostad i två länder, pass, biljetter, sjukkort (procent invaliditet ger vissa ekonomiska förmåner i utlandet), bibliotekskort, adressregister med telefonnummer till läkare (hon har cancer), få bekanta och vänner (vid hög ålder brukar folk dö), myndigheter, vicevärden i huset och andra som kan ordna nya lås. “Ingen hade sett något” och detta undrar jag över. Har alla blivit kollektivt blinda? Hon anmälde stölden till en kvinnlig polis, som berättade, att det numera aldrig var behövande som stal för att överleva. Det var barn och ungdomar som bara ville ha pengar att strö omkring sig för att imponera på kamraterna. De ville ha lattjo och nu på hennes bekostnad.
- Dessutom vet vi idag att polisen aldrig utreder brott begångna av brottsomyndiga individer. Därför låter halvvuxna brottslingar småbarn begå brotten för dessa anhålles inte. Men vi vet att tioåringar mördat. Vi vet att småbarn inte alla alltid är små, när det gäller kriminalitet. Men min åsikt är den att var och en som är vuxen nog att begå vuxna brott är vuxna nog att ta konsekvenserna. Det ska inte vara så att en grupp 11-14 åringar ska halvt slå ihjäl någon och våldtaga och sen bara få sitt namn antecknat hos någon socialtjänsteman. Eller några månader på ungdomsvårdsskola där de betraktas av de andra som ett slags hjälte, “kung”, och personalen fjäskar med saft och bullar, frigång, hempermissioner trots att fattade beslut konsekvent nonchaleras och ensidigt brytes. Jag vet 15-16 åriga flickor som suttit på sådana avdelningar försöker mörda med sax vem som helst som uttalar ordet “polis”. Jag har själv blivit utsatt under tid då jag hospiterade på sådan anstalt. De mördar alla som påstår att de har smittsam syfilis. De motsätter sig vård enligt Lex Veneris. På andra institutioner för narkotikamissbrukare tillhandahåller personalet förbjuden norkotika. Man ställer in sig. Detsamma hände nu när personal hjälpte mördare att fly från rymningssäkra anstalter.
- Förr i tiden lade man sig i. Vuxna som såg barn snatta stoppade dem vid dörren, upplyste personalen, polis kallades till platsen och föräldrarna fick veta. Idag får en vuxen en kniv i magen. Barn och ungdom provocerar våldsamt i tåg och bussar och ingen vuxen vågar säga till för antingen får de stryk eller så reagerar de genom att provocera ytterligare. Ev. slutar det med mord.
- I Danmark ser man mord på öppen gata men vi får lära oss att man skal ikke blande sig. Björnbusar överfaller och slår ner gamla oskyldiga på gatan och polisen gitter inte ens utreda. Vittnen har inte sett något. Unga flickor åtminstone här i Danmark har börjat dricka och knarka lika mycket som pojkar hitintills. Våldsstatistiken när det gäller flickor ökar.
- Kvinna ringer till polisen. Hon sluddrar, behöver hjälp. Polismannen avbryter bryskt: “Ring igen när du nyktrat till.” Kvinnan var inte full, hon förblödde till döds...
- Grannens barn misshandlas till döds.
- Grannens hustru slås ihjäl. Alla hör och stoppar proppar i öronen för att slippa höra, “blande sig“.
- När vietnamveteran flydde från Tyskland till Sverige hörde grannfrun, själv mormor, hur ett barn grät. USA-veteranen och hans tyska flickvän-modern klarade inte av att “klubbpengarna” var slut så lillflickan skulle lära sig disciplin. Hon stod hela natten i skamvrån och grät medan de vuxna sov. Kvinnan hörde, led, men vågade inte lägga sig i. Man hörde barnskrik ute i trappuppgången. Efter mordet kom Barnombudsmannen till i Sverige. Svensk justitieminister förstår inte skillnaden mellan misshandel till döds och kärleksfull uppfostran, som också finns hos djuren (människan är djur, Thomas Bodström!) för att lära dem att överleva. Detta är sjukligt och visar att nya tidens människor har rubbade instinkter. Han vet inte, eller vågar inte veta, att människor som är primitiva nog att slå ihjäl ett barn eller skaka det till döds han/hon vet inte ens om att det skulle finnas några lagar som förbjuder dem att döda. De existerar inte på den nivån.

Jag hänvänder mig här till vuxna och dit räknar jag föräldrarna. Vi måste börja ingripa, lägga oss i. Föräldrar som börjat visa sig i stadsmiljö sena kvällar är ett steg i rätt riktning, men vi måste ha lagligt stöd. Som det nu är kan lärare, vaktmästare och andra bli dragna inför rätta om man hutat åt någon annans barn. I stället för att se det som omsorg om det komnmande släktet tar det dåliga samvetet över och man ser det som kritik mot den egna personen - vilket det ju också är!
- Ansvariga politiker har jag försökt att nå fram till i flera år utan att lyckas. Deras lojalitet är större gentemot kollegerna i EU som förbjudit föräldrar att uppfostra sina barn än mot barnen som ska lära sig att uppträda på ett socialt acceptabelt sätt. Tillståndet närmar sig det som rådde i t.ex. det ockuperade Frankrike efter kriget. Barn hade vuxit upp i en miljö där de lärt sig vem fienden var. Att döda fiender gjorde dem till hjältar. Namnteckningar gjorde slut på kriget, men hur skulle dessa barn veta att dödandet nu inte längre var tillåtet, att mord var kriminellt som man själv kunde dömas för?