Tack både två.
Jag träffade en person i dag, och som får socialens agerande i min bortgågna kompis sons fall, att verka ännu mer godtyckligt.
Det var han som är den biologiska pappan jag träffade. Då, medan hon levde, hade hon vårdnaden och han hade umgängesrätt, och träffade pojken. Socialen gav inte honom sonen och det enda han gav samtycke till var att det var ok för pojken att bo med mammans syster och man, så länge han gick i skolan. Han betalar fortfarande underhåll för pojken faktiskt, och då kanske systern och hennes man får dels de pengarna och pengar från socialen för pojken?
Strax efter begravningen och att pojken flyttat till mammans syster och den mannen, försvann de från Sverige. Och inget talade om detta för den biologiska pappan. Han har inte fått ett livstecken från sin son på 5 år och vet inte vart i världen de försvunnit med honom.
Socialen talar inte om något för honom.
Så varken sambon min kompis hade då, eller ens den biologiska pappan som hade umgängesrätt har fått ett enda livstecken från pojken, för systern och hennes man tog honom utanför Sverige.
Det måste ju socialen ha godkänt på något sätt. Att de fick lämna Sverige med pojken och inte ens meddela hans biologiska pappa.?
Vi som var kompisens vänner har ju heller inte sett pojken sedan själva begravningsdagen. Pojken kanske är 15 år idag. Ingen förvägrar ju honom hans mammas släkt, jag kände dem också, och han har nog fått ett bra liv kan man bara hoppas, för vi har ju ändå känt varandra sedan vi var små nästan.
Men jag blev förvånad att de fick lämna landet med pojken och ingen ens talat om vart de är för ens den biologiska pappan som ändå hade umgängesrätt.
Helkonstigt verkar det vara. Men kanske vanligt då, och här var det väldigt många personer inblandande, bortgången mor med vårdnaden, sambo som inte var biologisk pappa, biologisk pappa som hade umgängesrätt och betalar underhåll och så syster och hennes man som fick pojken och försvann utomlands med honom.
Till Marianne,
Realiteter har jag haft gott om själv de senaste 10 åren av mitt liv. Jag var ung, 25 år, och råkade ut för en olycka, och tyvärr lärt mig mer om Sveriges skuggsidor än jag någonsin ville veta i hela mitt liv, tror jag.
Jag vet inte ens om jag skulle våga bli gravid, eftersom det numera finns medicinska komplikationer jag måste be om specialistmödravård för, och efter allt jag nu har läst om på denna sidan om omhändertagande av barn, är jag övertygad om att de skulle ta barnet från mig redan så fort det kommit ut.
I mitt olycksfall, så har en psykiatri"expert" här i Sverige skrivit utlåtanden om mig att jag 4 år innan olyckan var patalogiskt psykiskt sjuk, för jag hade då av en annan läkare karaktäriserats som "asteno-hysteriod". Därefter har han fortsatt att yttra sig om mina föräldrar - att jag har ett patologisk förhållande till dem, att jag hade ett patologiskt förhållande till en sambo och till och med till en av mina katter som dog akut.
Han har aldrig träffat mig, vet inget om mitt liv eller så, utan bara gjort sin "bedömning" sittandes någon helt annanstans i Sverige, än där jag är och jag har aldrig själv ens sett honom på bild.
Det finns myvket mer kring mitt, men när det kommer till realiteter så har jag upplevt fler än jag någonsin ville stöta på.
Det finns en handläggare med i det hela sedan förra hösten, som tydligen också har för vana att ringa runt till alla möjliga, och även om de säger bra saker om mig, skriver hon sina PM på ett helt annat sätt och ger en helt annan bild tagen ur luften.
Det går knappt att försvara sig mot sådant. Och i synnerhet inte om man står där ensam och inte fattar någonting av någonting.
Hela mitt liv de gångna 10 åren som skulle handla om ett "normalt" liv för en som bara är 25, är 10 helt förlorade år på väg mot det 11:e.
Jag drog mitt strå till stacken om hemskheter som får pågå i Sverige i Efter 12 i P4 2001, och DN i maj 2002.
Gör man det, blir man bestraffad upptäckte jag.
I bästa fall hoppas jag att något från mitt når Finansdepartementet i ett remissyttrande i slutet på augusti, för myndigheten som är satt att hålla ordning på området, hoppade över allt helt och hållet.
På kursen som Ruby hade föreläsning med oss i våras, så pratade andra även om detta med "värdegrunden" - den nationella värdegrund som skall prägla svenska skolan. (jag ler ett skevt leende).
Jag citerar från en artikel av en studentpräst (Johanna Almer) som var ute i tidningen den 25 juli:
"Den nationella värdegrunden som skall prägla svenska skolan. Den rymmer goda värderingar som handlar om demokrati, respekt för människovärdet, jämställdhet mellan könen och solidaritet med utsatta.
......
Men begreppet sanning finns inte med bland grundvärderingarna.
Ett samhälle som inte värnar gränsen mellan sanning och lögn blir otryggt att leva i. Har sanningen inte ett värde som god i sig längre?
Att ljuga inför en annan människa, är inte det en kränkning av hennes ansvar och värde?"
......
Lögn hör samman med ofrihet och tvång och tystnad.
.....
Och hur ska man kunna reparera den tillit som lögnen skadat om man inte ens kan erkänna att man ljugit?"
Socialchefer ljuger, personal ljuger, handläggare ljuger, läkarexperter ljuger, försäkringskassor ljuger, privatpersoner ljuger, politiker ljuger - ja, alla ljuger helt enkelt och skyller allt på en stackars person, den som drabbas.
Men det var intressant i perspektiv på Sverige som alla mänskliga rättigheters första försvarare - och som skaffat en nationell värdegrund - inte ansåg ordet "sanning" som en grundvärdering.
Alla ljuger, och lögnen är normen?
Själv vet jag inte längre vem i detta land man längre kan lita på. Ingen tror jag, och då är man ju ännu mer utlämnad.
Ursäkta att det blev långt.
Men kontentan blir i alla fall stulna år av personers liv.
Hälsningar
Ann