Tack Ruby, för en bra föreläsning

[Gäst]

Hej,

Jag vill bara tacka ordförande Ruby för en mycket intressant och väldigt lärorik föreläsning i tisdags kväll, den 8 april i JMG:s lokal.

Det är fortfarande mycket blandade känslor efter den. Jag tror de flesta av oss i gruppen blev lite upprörda av att det är så illa ställt med socialen och allt, och värre än en del av oss redan visste.

Jag beundrar er för er ork kring allt sådant här.

Hälsningar
En av Ulla B:s studenter

[Ruby Harrold-Claesson]

Hej "En av Ulla B:s studenter",

Tack för dina uppmuntrande ord. Det är alltid lika givande att föreläsa på Göteborgs Universitet och delge mina erfarenheter som jurist i ett komparativrättsligt sammanhang.

Frågan om tvångsomhändertagande av barn presenterades inte som ett problem i fördjupningskursen i förvaltningsrätt när jag läste juridik. Jag tror inte heller att LVU presenteras som ett problem på de juridiska institutionerna i dag. Men, problemen har funnits under lång tid. Se t ex Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem och artiklarna som är länkade till denna artikel.

Tack än en gång och välkommen att besöka vår hemsida och diskussionsforumet även i framtiden.

Vänliga hälsningar

Ruby H-C

[Ulla B:s student Ann]

Hej igen Ruby,

Nu har det faktiskt dykt upp en interkulturell fråga, som jag fick funderingar om.

Jag vet inte om alla anglosaxiska länder har samma rättsstruktur när det kommer till barn och familjer.
De anglosaxiska länderna jag tänker på är NZ, Australien, England och USA. De flesta har väl Common Law som grund kanske.

Frågan är ställd utifrån amerikanskt perspektiv och där tycks detta med gudmor/gudfader till barnen som man väljer ha en annan innebörd än vad det har här.
Och man tycks kunna upprätta ett testamente angående hur man vill att ens barn skall bo, om man som förälder råkar avlida innan de är myndiga.

Många bor ju här i Sverige med svenska partners då, och barnen kanske är födda här med svenskt eller dubbelt medborgarskap.

Jag har aldrig hört det från en svensk familj, att de vill upprätta testamante över detta, och jag är själv gudmor till två barn, men något om att föräldrarna önskar att jag skall ta hand om barnen, om de dör har inte tagits upp.

I USA tycks man kunna upprätta sådana testamenten där man anger vem man vill skall ta hand om ens barn om man som förälder dör, det kan vara vem som helst egentligen, men någon man tycker är bäst lämpad osv och ens önskan går före annat.

Jag tänkte dock att om man upprättar sådana önskemål och bor här i Sverige, så är det väl inget som Sverige tar hänsyn till?

Förstår du vad jag menar?

Jag vet inte hur det är i de andra länderna jag nämnt, angående detta.

Vilken juridisk hållbarhet har en sådan upprättad önskan i Sverige när det väl har hänt och när det väl kommer till kritan?
Och speciellt när barnen har dubbelt medborgskap.

Jag hoppas du förstår vad jag menar.

Man kanske gifter sig med någon från ett annat land, och så blir de alldeles chockade över att helt andra saker gäller här, än vad de är van vid.

Ann

[Ruby Harrold-Claesson]

Hej Ann,

Frågan om gudmor/gudfader som du tar upp är mycket intressant eftersom denna institution är mycket viktig för huvudparten av världens befolkning dvs särskilt i västerländska civilisationer där familjen har en framträdande roll - till skillnad från Sverige och de nordiska länderna. Du kommer säkert ihåg det som jag tog upp på min föreläsning om "familjeprincipen" och "individprincipen".

I huvudparten av världens länder är det självklart att mor- och/eller farföräldrar, mostrar, fastrar och nära släktingar tar hand om barn om något skulle hända med barnets egna föräldrar. I Sverige lyckades Mormorsupproret år 1997, genom stöd av riksdagsmannen Thomas Julin, att få igenom en lagändring i 22 § 4:de stycket Socialtjänstlagen enligt vilken mor- och farföräldrar eller andra släktingar skall utredas på samma sätt som de personer som socialtjänsten utser som fosterhem till omhändertagna barn. Trots lagen fortsätter socialtjänstens personal att diskriminera mot barnens släktnätverk.

Frågan om att "testamentera" bort sina barn togs upp i en dramadokumentär som SvT sände för några år sedan. Modern, som var sambo med en man som inte var pojkens far, hade upprättat en skriftlig handling enligt vilken hennes mor, barnets mormor, skulle ta hand om pojken om något skulle hända henne. Modern drunknade under en semesterresa och socialen bestämde att pojken skulle bo hos sambon i stället för hos mormor och morfar.

Om nu mor- och farföräldrar och släktingar behandlas så stvymoderligt av socialtjänsten tänk då hur de skulle behandla gudföräldrar i detta sekulariserade samhälle!

Faktum är att barn i Sverige som får problem i sina egna familjer blir statens barn att placeras ut bland vilt främmande människor av socialtjänstens personal. OBS det är allmänt känt att majoriteten av placeringarna hos främmande personer havererar, dvs barnen rymmer eller placeringen avbryts oplanerat.

Vänliga sommarhälsningar

Ruby H-C

[Ann]

Tack för svar, Ruby.

Jag kommer ihåg vem som anses äga vem här i Sverige.

Också den paragrafen du nämner som du sade blev ändrad men som de inte bryr sig om ändå.

Det verkar vara väldigt godtyckligt hur de bestämmer, med tanke på det exempel du nämnde, där önskan frångicks och barnet hamnade hos sambon.

Min chilenska vännina som dog ung, hade en son och de bodde med en sambo som inte var biologisk far.
Sonen fick inte stanna med honom, utan lämnades till hennes syster och dennas man istället.

Så det var omvänt där då.

Om jag förstått det hela rätt, så kommer man inte ifrån socialen här, om man råkar bo i Sverige, utan de skall alltid ge sig in och utreda oavsett vad?

Kan det bli så illa att ett barn med dubbelt medborgskap, och en önskan från föräldrarna att barnet skall få åka till det andra landet och bo med någon där, ifall föräldrarna avlider - att svenska socialen vägrar låta barnet göra det?

Och socialen "säljer" det barnet till någon okänd familj i Sverige istället?

En sak jag aldrig kommer glömma från den föreläsningen var detta med att socialen, även om de har gjort fel, hävdar "ingånget avtal" och "kontraktsbrott" med den de "sålt" barnet till - och att typ sålt är sålt.

Gäller inte den nya Godtro-lagen för detta områden nu?
Bara som ett exempel: - att den som "köpt" barnet inte kan hävda att den gjorde det i god tro att socialen fullgjort sina utredningsansvar.
Bara ett exempel.

Den enda erfarenhet jag har "över gränser" är för många år sedan, och då hjälpte jag den svenska familjesidan att upprätta yttranden på engelska till en amerikansk domstol i en vårdnadstvist, mellan svensk mamma och amerikansk pappa boendes i USA.
Då ville den domstolen ha yttranden från den svenska mammans familjesida här i Sverige.

Inte riktigt samma sak, eftersom det var vårdnadstvist, men man kanske kan föreställa sig att sådant stort besvär skulle inte socialen här bemöda sig med över gränserna, oavsett vilken önskan man lämnat i ett bevittnat "testamente" över vem man vill barnet skall bo hos.

Och som du skriver om det, så kan man ju se att nej - en gudmor/gudfar som inte ens är släkt då, skulle väga väldigt lätt.

Ja, jag har nämnt er till dessa, att de bör ta kontakt med er eller någon annan juris.kunnig om dessa saker, så de förstår innan de skriver något och tror att det kommer följas till punkt och pricka i detta land.
De kanske tar till sig det bättre om de hör det från någon som kan sin sak, så att säga.

Jag förde talan för ett engelskt/pakistanskt par i Hyresnämnden i januari, och även om vi höll på hela hösten och vintern, så var det inte förräns i januari det gick upp för mig, att de aldrig ens varit i närheten av något juridiskt någon gång i hela sitt liv i något av de andra länder de bott.
Vilket förklarade för mig varför jag hade svårt att nå fram ibland över allt som hände, och i synnerhet om processen, sakförhållandena osv. Det är vid högre instans nu, och då blev det inte lättare direkt, för först måste jag förklara vad Hovrätten ens är.

Det är ju inte samma, men däremot är det olika kulturer, system och så språket då - allt som liksom skall "översättas" för dem.
Det är väldigt problematiskt, och speciellt när de blir stressade av att allt är tvärtom här när de börjar förstå det.

Jag vet dock ett barn i Sverige, född av svensk mamma men i Danmark, med dansk pappa. Mamman med barn bor i Sverige nu, och pappan kvar i Danmark.
Om mamman här avlider kan jag tänka mig att den danska pappan, och hans mamma och pappa (farmor/farfar) får ta en strid med den svenska socialen, för att han skall få pojken till sig i Danmark då.

Det är ju bedrövligt allting.
Allting du hade på föreläsningen är ju bedrövligt.

Jag skall verkligen tänka på detta om jag skaffar en "interkulturell" partner och barn ihop med honom då.
Får lusläsa hans livs-record, plånbok och allt, så det inte finns något som socialen skulle kunna göra sak av om jag avled då, och de vill ta barnen från honom och "sälja" till någon annan, för att hans kanske inte anses "lämplig" av den svenska socialen.

Tack för svaret och jag önskar alla allt det bästa.

Hälsningar
Ann - Ulla B:s student, GU

[Ruby Harrold-Claesson]

Hej Ann,

Exemplet med din chilenska väninna vars son vid hennes död lämnades till hennes syster och måg är tämligen unikt för Sverige. Detta visar att socialtjänstens agerande i dessa fall är i högsta grad godtyckligt.

Jag vill påminna dig om ett fall som redovisades i Birgitte Søndergaards TV-program "Spårlöst Försvunnen" 2001-05-05. Det handlade om en ung kvinna, Elisabet Cederqvist, som sökte sina "rötter". Hennes mor var svenska och hennes far var från Turkiet. Modern dog plötsligt när hon var ca 5 år gammal och hon placerades i fosterhem trots att både hennes far och hennes moster, som var gift, barnlös och bodde i USA ville ta hand om henne. Mostern kom till Sverige på sin systers begravning men socialen bestämde att flickan inte fick lämna Sverige. Under tidiga tonåren bröt hon med fosterfamiljen och i 20-årsåldern bestämde hon sig för att använda sig av TV-programmet för att finna sin släkt som hon hade isolerats ifrån av fosterfamiljen och socialtjänsten. Och tack vare TV-program "Spårlöst Försvunnen" kunde hon återförenas med sin far, halvsyskon och släktingar i Turkiet och sin kära moster i USA! Det är på detta inhumana sätt som de sociala myndigheterna i Sverige tillvaratar barns "bästa".

Det finns åtskilliga andra fall där utländska barn förvägras rätten att lämna Sverige. Sommaren 2001 rapporterade medierna om Kadidja Kalekola-fallet där en afrikansk kvinna efter avtjänat fängelsestraff skulle deporteras från Sverige. Hon ville ta sin dotter med sig men strax före hennes frigivning beslutade socialtjänstens personal - med välvilligt bistånd av socialnämnden - att ansöka om överflyttning av vårdnaden (Föräldrabalken) av hennes dotter som också var medborgare i Tanzania på de svenska fosterföräldrarna. Solna tingsrätt biföll socialens framställan och Svea Hovrätt ändrade inte domen.

I ett annat fall som vandrade genom länsrätten och kammarrätten i Göteborg samt regeringsrätten och Europadomstolen vägrade ett socialkontor i Göteborg ett tvångsomhändertagit brittiskt barn att besöka sin brittiska mor i deras gemensamma hemland trots att enträgna framställningar om umgänge gjordes under de dryga tre åren som modern bodde i England. Hon var tvungen att återkomma till Sverige för att få träffa sin egen dotter.

Utländska föräldrar som vill avlasta svenska skattebetalarna bördan att försörja deras tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn hindras effektivt. Hösten 2001 stoppade tullen i Malmö en kvinna som försökte fly från Sverige och återvända till sitt hemland i Latinamerika. Modern var efterlyst och hon häktades och barnen skickades tillbaka till fosterhemmet i Stockholm. I februari i år hade vi fallet med Martina Sinahan som försökte rädda sin dotter undan ett tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering. Hon lyckades fly till New York men pga. internationell efterlysning slutade flykten på Kennedy-flygplatsen. Barnet som är av adopterad mor och utländsk far är nu placerat i ett svenskt fosterhem och modern hålls inspärrad.

Det förekommer också att flykting familjer som föder barn i de nordiska länderna tvingas lämna sina barn om de inte får permanent uppehållstillstånd. Detta ger kusliga associationer till ett f.d. land i Östeuropa, eller hur?

Som motsats vill jag åberopa fallet med den lille pojken vars föräldrar hade skjutits ihjäl i USA. Pojken fick komma till sin moster och hennes man i Sverige.

Beträffande den nya godtroslagen kommer den aldrig att tillämpas på barnkonfiskationsfallen. Godtroslagen gäller "saker" där man kan tala om stöld och häleri, men i fall av barnkonfiskationer hävdas det att barn inte är saker trots att de behandlas som sådana. Då tar man fram mantrat "barnets bästa". Se t ex Aftonbladets artikel "Kommunen skänkte bort vårt barnbarn" i NKMR:s Artikelarkiv Liv och förhållanden i den egna familjen. Se även Legaliserade barnarov, en artikel som skrevs redan 1957 av den mycket framsynta journalisten Lillemor Holmberg.

Hälsningar

Ruby H-C

[Marianne Haslev Skånland]

Bergen 27 juli 2003

Kjære Ann.

Du tenker konstruktivt og ser ut til å være en av de få som hører faresignalene når sånne som Ruby forteller hvordan realitetene er.

Kanskje gjør jeg deg nå enda mer dyster når jeg sier:

1) Også i England, USA og andre land driver sosial-vesenet og retts-vesenet med samme type aksjoner mot barn og deres foreldre. "Diagnosene" skifter litt, men mangelen på skikkelige bevis, myndighetenes løgn mot familien i retten, fiendtligheten mot slekten, handel med barn til fosterhjem og fremmede adoptivfamilier, pågår for fullt. Bare se på en del av nettstedene vi har på våre lenkesider (både den skandinaviske og den engelske). Sverige er nok kanskje det aller verste landet og temmelig langt inne i Sovjet-tilstander, men andre er på god vei i samme forferdelige retning.

2) Dessverre hjelper det ikke om du og din partner er helt uskyldige og ikke har noe som helst reelt som sosial-etaten kan kritisere dere for. De finner på hva som helst for å få sin vilje. En god del av de sakene (fall) jeg har sett, angår familier hvor der overhode ikke er noe galt eller unormalt med familien. Og de sakene er ofte de aller farligste, ganske enkelt fordi befolkningen ikke vil tro at familien ikke skjuler alvorlige forbrytelser. Hemmeligholdelsen (sekretessen) under rettergangene hindrer effektivt at familien får hjelp fordi de ikke får mulighet til å vise for almenheten hvor falske og absurde sosial-etatens anklager mot dem er.

Hilsen Marianne

[Anonymous]

Tack både två.

Jag träffade en person i dag, och som får socialens agerande i min bortgågna kompis sons fall, att verka ännu mer godtyckligt.

Det var han som är den biologiska pappan jag träffade. Då, medan hon levde, hade hon vårdnaden och han hade umgängesrätt, och träffade pojken. Socialen gav inte honom sonen och det enda han gav samtycke till var att det var ok för pojken att bo med mammans syster och man, så länge han gick i skolan. Han betalar fortfarande underhåll för pojken faktiskt, och då kanske systern och hennes man får dels de pengarna och pengar från socialen för pojken?

Strax efter begravningen och att pojken flyttat till mammans syster och den mannen, försvann de från Sverige. Och inget talade om detta för den biologiska pappan. Han har inte fått ett livstecken från sin son på 5 år och vet inte vart i världen de försvunnit med honom.
Socialen talar inte om något för honom.

Så varken sambon min kompis hade då, eller ens den biologiska pappan som hade umgängesrätt har fått ett enda livstecken från pojken, för systern och hennes man tog honom utanför Sverige.

Det måste ju socialen ha godkänt på något sätt. Att de fick lämna Sverige med pojken och inte ens meddela hans biologiska pappa.?

Vi som var kompisens vänner har ju heller inte sett pojken sedan själva begravningsdagen. Pojken kanske är 15 år idag. Ingen förvägrar ju honom hans mammas släkt, jag kände dem också, och han har nog fått ett bra liv kan man bara hoppas, för vi har ju ändå känt varandra sedan vi var små nästan.

Men jag blev förvånad att de fick lämna landet med pojken och ingen ens talat om vart de är för ens den biologiska pappan som ändå hade umgängesrätt.

Helkonstigt verkar det vara. Men kanske vanligt då, och här var det väldigt många personer inblandande, bortgången mor med vårdnaden, sambo som inte var biologisk pappa, biologisk pappa som hade umgängesrätt och betalar underhåll och så syster och hennes man som fick pojken och försvann utomlands med honom.

Till Marianne,
Realiteter har jag haft gott om själv de senaste 10 åren av mitt liv. Jag var ung, 25 år, och råkade ut för en olycka, och tyvärr lärt mig mer om Sveriges skuggsidor än jag någonsin ville veta i hela mitt liv, tror jag.  

Jag vet inte ens om jag skulle våga bli gravid, eftersom det numera finns medicinska komplikationer jag måste be om specialistmödravård för, och efter allt jag nu har läst om på denna sidan om omhändertagande av barn, är jag övertygad om att de skulle ta barnet från mig redan så fort det kommit ut.

I mitt olycksfall, så har en psykiatri"expert" här i Sverige skrivit utlåtanden om mig att jag 4 år innan olyckan var patalogiskt psykiskt sjuk, för jag hade då av en annan läkare karaktäriserats som "asteno-hysteriod". Därefter har han fortsatt att yttra sig om mina föräldrar - att jag har ett patologisk förhållande till dem, att jag hade ett patologiskt förhållande till en sambo och till och med till en av mina katter som dog akut.
Han har aldrig träffat mig, vet inget om mitt liv eller så, utan bara gjort sin "bedömning" sittandes någon helt annanstans i Sverige, än där jag är och jag har aldrig själv ens sett honom på bild.

Det finns myvket mer kring mitt, men när det kommer till realiteter så har jag upplevt fler än jag någonsin ville stöta på.

Det finns en handläggare med i det hela sedan förra hösten, som tydligen också har för vana att ringa runt till alla möjliga, och även om de säger bra saker om mig, skriver hon sina PM på ett helt annat sätt och ger en helt annan bild tagen ur luften.

Det går knappt att försvara sig mot sådant. Och i synnerhet inte om man står där ensam och inte fattar någonting av någonting.

Hela mitt liv de gångna 10 åren som skulle handla om ett "normalt" liv för en som bara är 25, är 10 helt förlorade år på väg mot det 11:e.

Jag drog mitt strå till stacken om hemskheter som får pågå i Sverige i Efter 12 i P4 2001, och DN i maj 2002.

Gör man det, blir man bestraffad upptäckte jag.

I bästa fall hoppas jag att något från mitt når Finansdepartementet i ett remissyttrande i slutet på augusti, för myndigheten som är satt att hålla ordning på området, hoppade över allt helt och hållet.

På kursen som Ruby hade föreläsning med oss i våras, så pratade andra även om detta med "värdegrunden"  - den nationella värdegrund som skall prägla svenska skolan. (jag ler ett skevt leende).

Jag citerar från en artikel av en studentpräst (Johanna Almer) som var ute i tidningen den 25 juli:

"Den nationella värdegrunden som skall prägla svenska skolan. Den rymmer goda värderingar som handlar om demokrati, respekt för människovärdet, jämställdhet mellan könen och solidaritet med utsatta.
......
Men begreppet sanning finns inte med bland grundvärderingarna.
Ett samhälle som inte värnar gränsen mellan sanning och lögn blir otryggt att leva i. Har sanningen inte ett värde som god i sig längre?
Att ljuga inför en annan människa, är inte det en kränkning av hennes ansvar och värde?"
......
Lögn hör samman med ofrihet och tvång och tystnad.
.....
Och hur ska man kunna reparera den tillit som lögnen skadat om man inte ens kan erkänna att man ljugit?"


Socialchefer ljuger, personal ljuger, handläggare ljuger, läkarexperter ljuger, försäkringskassor ljuger, privatpersoner ljuger, politiker ljuger - ja, alla ljuger helt enkelt och skyller allt på en stackars person, den som drabbas.

Men det var intressant i perspektiv på Sverige som alla mänskliga rättigheters första försvarare - och som skaffat en nationell värdegrund - inte ansåg ordet "sanning" som en grundvärdering.

Alla ljuger, och lögnen är normen?

Själv vet jag inte längre vem i detta land man längre kan lita på. Ingen tror jag, och då är man ju ännu mer utlämnad.

Ursäkta att det blev långt.

Men kontentan blir i alla fall stulna år av personers liv.

Hälsningar
Ann