Släktinghem inte alltid det bästa

[Erika]

Jag har förstått att många anser att en släktingplacering vore den rimligaste lösningen när ett barn ska placeras någonstans. Men mina erfarenheter säger mig att socialen inte alls gör några särskilt grundliga undersökningar när det gäller släktinghem. Ponera att barnet varit med om något traumatiskt, som exempelvis dödsfall (som i mitt fall) och därefter placeras hos en vuxen, uppriven släkting som själv mår väldigt dåligt av det inträffade. Jag anser att det är helt absurt att "skyffla över" barnet, utan att ha gjort en noggran psykologisk bedömning av den vuxne. Men detta sker ju uppenbarligen, tyvärr. Och kan dessutom få förrödande konsekvenser, som socialen väljer att inte se. Skamligt och fruktansvärt!

[susanna glömde logga in]

Även barnet behöver väl få sörja och det gör man nog bäst tillsammans med en släkting som också sörjer. Det är hemskt om ett barn som förlorat en anhörig även ska förlora sin släkt.

[Anonymous]

Även barnet behöver väl få sörja och det gör man nog bäst tillsammans med en släkting som också sörjer. Det är hemskt om ett barn som förlorat en anhörig även ska förlora sin släkt.

Givetvis behöver barnet sörja, liksom alla andra anhöriga. Men ett barn behöver också trygghet och stabilitet i tillvaron, vilket många vuxna inte är kapabla att ge barnet när de själva är mitt i sorgeprocessen. Alltså, de sociala myndigheterna borde väl självfallet undersöka noggrant om släktinghemmet är redo att ta emot en ny medlem i familjen? Om det finns styrka nog i familjen att ta hand om ett barn som kanske förlorat hela sin värld (dvs föräldrarna)? Det är oerhört viktigt att fortsätta att ha kontakt med sin släkt, men förhoppningsvis har väl en otomstående fosterfamilj inget problem med detta...

[susanna glömde logga in]

Din människosyn får stå för dig jag delar den inte. Menar du att soc ska omhänderta barn ifall den ena föräldern dör pga att den andra sörger. Vi kan faktiskt inte skydda våra barn för livet. Livet består både av sorg och glädje.

Många barn far oerhört illa och mår dåligt om en förälder dör. Jag skulle däremot verkligen undra hur det är fatt med ett barn som inte reagerar på detta sätt om en förälder har dött.

[Birger Hjelm]

Till gäst

När sorg och olycka drabbar ett barn så är det en självklarhet att den behöver vara med sin familj eller närstående släkt och inte med främlingar.Jag vet ju inte vilka speciella omständigheter det var i ditt eget fall och jag brukar inte ta till starka ord i mina inlägg men att göra en allmän tillämpning av dina synpunkter är häpnadsväckande och fullständigt absurt. Tragik och sorg är en del av livet detta hanterar man bäst med sina nära och kära även om dom också sörjer.

Birger Hjelm

[Ruby Harrold-Claesson]

Jag delar Susannas och Birgers uppfattning. Personligen skulle jag finna betydligt större trygghet och tröst att få bo hos mina nära och kära än hos vilt främmande människor om jag hade förlorat mina föräldrar.

Läs gärna den rörande skildringen Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn.

Vad beträffar socialens placering av barn hos släktingar är min erfarenhet den att detta görs då socialen vet att släktingarna och föräldrarna inte är sams. Men i de fall där mor- eller farföräldrarna är en resurs för föräldrarna och barnet, då placerar socialen barnet utanför släkten.

Ruby H-C

[Erika]

Notera att jag skrivit att släktinghemsplacering "inte alltid är det bästa". En bedömning av släktinghemmets egna psykiska hälsotillstånd bör väl göras, liksom när det gäller en ordinär familjehemsplacering? Jag menar, bara för att man råkar vara släkt är det väl inte en självklarhet att det är den bästa lösningen för barnet?? Alla dessa bedömningar görs på helt fel grunder, enligt mig. En total omstruktur från socialens sida är vad som krävs. Det är ju som sagt "barnets bästa" man vill utgå ifrån, inte sant?
Då är det noga att inte ta dessa viktiga punkter för givet.

[Nina Elin Hauge]

Det er vanskelig å forstå denne skepsisen til familier. I sin egen familie vil barnet bli møtt med en kjærlighet som er ubetinget; de hører naturlig til hos sine egne. Denne tilknytningen og tilhørigheten kan ikke urelaterte mennesker tilby. Det betyr at annen omsorg vil være annenrangs i forhold til den omsorgen barnets egen familie kan gi barnet. Mye kan sies om dette. I Norge disputerte Amy Holtan på dette tema. Hun slo fast at slektsfosterhjem var de mest stabile og de som i størst grad evnet å integrere barnet i nærmiljøet. At barn i slektsfosterhjem dessuten følte seg mindre stigmatisert er et viktig element, som vil ha positiv innvirkning på barnets egen utvikling.

Barnevernet velger likevel oftest å se helt bort fra familien når de flytter barn bort fra sin familie. I Norge foretas ca. 15 % av omplasseringer innenfor familien. I den grad omsorgsovertakelser i det hele tatt skal brukes, bør dette forholdstallet øke.