Det är svårt att diskutera med någon som har inte har någon namn. Jag för väl vända mig till Den Anonyme Gästen.
Alltså, Du påstår att ”flera samhällsinstanser, däribland BRÅ gör gällande att endast en bråkdel av alla sexuella övergrepp mot barn anmäls”. Det verkar som om Du inte alls läste vad jag skrev! Du behöver, givetvis, inte hålla med mig. Men i en diskussion borde man bemöta varandras argument. Jag har ifrågasatt metoden då man samlar information. Det Du gör är att åberopa information som är samlad på just på det tvivelaktiga sättet!
-Goddag!
-Yxskaft!
Jag föreslår att Du verkligen läser ordentligt det jag skrev så kan vi eventuellt föra någon dialog.
Innan dess får jag försöka ge några synpunkter på det Du skrev.
I Ditt exempel skrev Du att mannen blev inte dömd ”trots att bilder av barnet iförd endast underkläder hittades i mannens bostad.”. Jag blev jag faktiskt rädd. I våra album finns det, utöver vanliga, påklädda, också mängder foto på barn endast i underkläder, och värre, en del nakna barn. Både våra egna och grannarnas. Ingen någonsin har på något sätt förgripit sig på någon. Barn lekte, badade, sprang under vattenspriddare, spelade olika roller. Vi dokumenterade deras uppväxt. Skulle vi idag kunna bli anklagade p.g.a. dessa bilder??? I den beskrivna exempel borde man ta hänsyn till situation som fotona tagits, inte bara till bilderna. Kanske de var lika oskyldiga som våra?! Jag vet inte det. Jag bara undrar.
Jag tror att många är övertygade att de blev sexuellt utnyttjade fast i verkligheten var det inte så. Mekanismen bakom detta beteende är mycket enkel. Man hör nånstans eller läser om någons svårigheter. Personen berättar om sina depressioner, neuroser eller vilka som helst problem hon/han har för att avsluta med att konstatera att alla dessa symptom berör på ett övergrepp i barndomen. Lyssnaren identifierar sig med alla dessa symptom. Visst, jag är också deprimerad! Visst, jag är rädd i liknande situationer! Visst, jag känner likadant alltså jag blev också utsatt för övergrepp! Jag måste ha förträngt det! Varför skulle jag må så dåligt annars? Man börjar leta efter ”minnena”. Den här gången, när pappa kramade om mig, han andades nog jätte konstigt osv osv. Skulle man gå i terapi, som i Sverige är baserad på psykodynamisk förklarings model, får man stor hjälp att ”minnas” och tolka andras beteende. ”Var pappa med dig när du badade? Tyckte du inte att det var konstigt att pappa torkade dig efter badet? Osv, osv… Självklart, pappa var med - han skulle ju hjälpa att tvätta håret! Det skrivs ju överallt att pappor ska vara delaktiga i allt. Självklart, torkade han genom att rulla sitt barn i det stora badlakan… de hade ju så roligt tillsammans med allt skratt.
Jag vet att min beskrivning är mycket förenklad. Men den visar tillvägagångssätt. Man tolkar in i vanliga beteende brottsliga avsikter. Sen är det mycket lätt att plantera in sådan som inte fanns i verkligheten.
Felet med den procedur är att man tänker bakåt. Alltså man bestämmer a priori att det finns sexuellt övergrepp i bakgrunden. Med denna utgångspunkt börjar man leta efter ”bevis”; man börjar tolka och omtolka allt utifrån denna perspektiv. Om man verkligen ville komma åt den verkliga orsaken till eventuella problem, borde man göra precis tvärtom. Undersöka utan några förutfattade meningar.
Fast det finns värre än det jag beskrev. Jag föreslår att Du läser bl.a. Annas med fms historia. Jag tror på varenda ord som flickan skrev; jag tror faktiskt att det kunde vara värre än så! Av olika skäl har jag haft lång kontakt med barnpsykiatri (inklusive privat bekantskap) och kan deras metoder utantill!
Många mår dåligt. Det är nog obestridligt faktum. Det är inte alls konstigt att man försöker hitta orsaken till det. I visa fall kan det vara sexuella övergrepp, i de flesta är de inte det. Lite om detta skrev jag i mitt förra inlägg.
Det finns i vår kultur en tendens att skuldbelägga föräldrarna. Ta t.ex. autism. Vi vet att det är ett biologisk orsakat handikapp. Det var inte så länge sen som man ansåg att det var mammorna det är fel på. Man kallade de t.o.m. ”kylskåpsmödrar” eftersom man gjorde gällande att det var deras oförmåga att visa känslor som orsakade barnens sjukdom! Eller ätstörningar. Idag vet man att orsaken till dessa är multifaktoriell och mycket sammansatt (där genetiska, psykiatriska och sociala faktorer spelar in). Men under lång tid lade man skulden på mödrarna - de var antingen överbeskydande eller avståndstagande… för känslosamma eller för kalla m.m. eller så var det fäderna som förgrepp sig på sina döttrar. Återigen – jag känner barnpsykiatrer som påstår att ätstörningar orsakas uteslutande av sexuella övergrepp! Vid den s.k. behandling gör man inget annat än letar efter täcken på dessa. Man börjar långsam, mycket långsamt ta in andra synsätt, men fortfarande håller man på det invanda mönster och lägger skulden på föräldrarna. Jag är helt övertygad att det kommer en tid då man inser att det finns inte några ”återvunna” minnen och att människor mår dåligt p.g.a. många skilda orsaker, inte nödvändigtvis av övergrepp som för det mesta inte inträffade.
Du kanske vet att barn och ungdomar berättar ofta saker som de tror är allmänförekommande. Ofta gör de det för att vara med, inte visa sig ”sämre” än andra. Allt det måste vägas in. Gör man inte det, blir snart varannan människa anklagad för sexuella brott. Det medför risken att pendel slår om, och ingen kommer att ta på allvar de som verkligen blev utsatta. Det vore lika tragiskt som det är idag med alla oskyldigt dömda. För att inte glömma alla barn som lider fruktansvärt av den här proceduren.
Jag måste ställa faktiskt en fråga. Tror Du att det finns överhuvudtaget barn som inte blev sexuellt utnyttjade? Tror Du att det finns några vuxna som blev inte utsatta för sexuella övergrepp under sin barndom? Det tycks vara omöjligt med tanke på de enorma siffror som uppges och att ”flera samhällsinstanser, däribland BRÅ gör gällande att endast en bråkdel av alla sexuella övergrepp mot barn anmäls”.
Avslutningsvis:
”Att det är fruktansvärt vanligt med sexuella övergrepp mot barn däremot, ja, ursäkta men det VET jag.”
Ja, ursäkta, men hur kan Du VETA det? För att verkligen veta måste man bevittna, vara med om, se…
Inte ens då kan man vara säker. Som Du säkerligen vet, saker är inte alltid som de ser ut att vara…
Förresten, med tanke på den enorma antal påstådda övergrepp, vill Du förklara hur kunde Du bevittna allt detta? Ingrepp Du inte? Skyddade Du inte alla värnlösa?
Om Du däremot baserar Din vetskap på statistik från Brå och liknande samhällsinstanser så talar vi om tro, övertygelse, antagande, gissningar… Allt utom vetskap!
Jag ber om ursäkt om jag låter något aggressivt. Tyvärr, jag själv personligen har varit om en hel del (fast det handlade om något annat än övergrepp). Dessutom har jag sett mycket. Och jag menar verkligen sett! Inte tolkat på det ”korrekta” sättet. En del kunskap om mekanismer bakom, kan jag också räkna till mina meriter.
Vi kan föra diskussionen vidare, men då måste vi ta ställning till innehållet i varandras inlägg. Annars är det ingen mening.
P.S.
Jag har även tittat på några av dessa länkar som Du hänvisar till; åberopar som argument. Det mesta är inte relevant i diskussion om förekomsten eftersom det är enskilda fall som jag tror handlar i grunden om orsaker som jag talade i min förra inlägg. LÄS DEN OCH BESVARA INNEHÅLLET I DEN!
Förresten, varför skulle någon tro på Dig? Du kommer inte med forsknings resultat baserat på objektiv metodik!
