Författare Ämne: Saknar socialutredarna/psykologerna oftast egna barn?  (läst 5459 gånger)

BIA.

  • Gäst
Saknar socialutredarna/psykologerna oftast egna barn?
« skrivet: 26 januari 2003, 17:30:02 PM »
Det skulle vara intressant att få veta om det gjorts någon utredning om utredarna.
Det borde vara  stor skillnad på ett LVU-ärende, som utretts av en person med 3-4 egna biologiska barn i åldrarna 5 -15 år t.ex. och en ung
socialsekreterare som kommer direkt från högskolan.
Läste om ett utredningshem som håller på med kvalitetssäkring. Inte gent-
emot klienterna, de hade tydligen ingen talan, utan det var socialsekreterarna som var målgruppen. Det som var viktigt för hemmet var att socialsekreterarna kunde rekommendera hemmet ifråga till andra
utredare.
Ägaren var psykolog och hans sambo stod som föreståndare för hemmet.
Lönsamheten ökar naturligtvis med antalet utredningsfall.
Jobbas det på provisionsbasis? En elak tanke dök upp.

svenab

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 68
  • Karma: 0
    • Visa profil
Saknar socialutredarna/psykologerna oftast egna barn?
« Svar #1 skrivet: 26 januari 2003, 18:21:10 PM »
"En elak tanke dök upp."

Det är sunt!

Här tänks det elakt hela tiden :-)

Du har rätt att det vore intressant att få veta skillnader mellan utredarna med avseende på vilka egna familjeförhållanden de har.

En rimlig hypotes är att de som har barn ocksä har större förståelse för en del utav de problem som föräldrar ställs inför.

Vårdhemmen och deras sätt att marknadsföra sig gentemot socialsekreterare är kanske inte så underlig med tanke på att de är deras enda "kund". Socialsekreterarna har för övrigt också ett intresse i att verkställa ett antal omhändertaganden per år för att rättfärdiga existensen av deras egna tjänster.

Med tanke på att det finns omhändertaganden som är värda så mycket som 10 000 kr per dag så vore det konstigt om det inte förekom att somliga blir "belönade" för att sända barn till speciella ställen.

Anne-Lee Wilson

  • Gäst
Blir soc någonsin tillfredställda & ger tillbaka mitt ba
« Svar #2 skrivet: 11 mars 2003, 07:04:45 AM »
Till alla medmänniskor:

Det hela började med att min make misshandlade mig inför vårt barn (detta har ENBART hänt EN gång)och jag polisanmälde honom men utredningen lades ned i brist på bevis sen startade hela karusellen.

Socialen tog ett LVU och jag och min son hamnade på ett utredningshem 37 mil hemifrån,helt isolerade i en liten ort.
Jag satt 3 månader på utredningshem för att socialen skulle se vad för hjälp familjen behöver.

I länsrätten sa socialen uttryckligen att de inte var ute efter att ta vår son,bara se vad för hjälp och stöd familjen behöver.
Den 28 februari kom de med två fullastade polisbilar och tog vår son och satte honom i jourhem i väntan på permanent familjehem.

Inga stödåtgärder i hemmet eller annan hjälp har erbjudits/givits till familjen.
Jag är inte missbrukare av något slag,har ingen psykisk sjukdom,är inte våldsbenägen eller kriminell.
Jag är en bra mamma som älskar min son och han går före allt annat.  
Jag skulle behöva stöd i hemmet (som ensamstående mamma) under ett tag och också jobba med att bli starkare i min mammaroll men hur kan man bli stärkt i sin mammaroll när man inte har sitt barn hos sig??

Jag och min son,Balthazar,står väldigt nära varandra,vi har väldigt starka band,men jag är rädd att allt det försvinner i och med separationen.
Balthazar är bara 21 månader gammal.

~Jag och min make ska separera (Han har problem med alkohol och  
  aggressivitet och socialen anser att han är det stora problemet).
~Jag ska gå i terapi för misshandlade kvinnor
~Jag ska gå och tala med en kurator
~Jag och min make ska gå i familjerådgivning

Utredningshemmet sa att JAG har en chans att få tillbaka Balthazar om jag separerar från min make och att det inte behöver ta så lång tid.
Jag har svårt att lita på både min kontaktperson på utredningshemmet och på socialsekreterarna som har hand om fallet.

Vad mer begär socialen från mig för att jag ska få tillbaka min älskade lilla son??
Kommer de inte att ge honom tillbaka till mig VAD JAG ÄN GÖR??
HUR GÖR MAN FÖR ATT FÅ TILLBAKA SITT ÄLSKADE BARN!?

Jag är förtvivlad av saknad efter min son.
Jag är besviken på socialen för alla lögner de har kommit med.
Jag känner inte att jag lever längre,jag bara finns,gråter och lider.  

Idag får jag träffa Balthazar för första gången efter omhändertagandet.
Det blir 2 timmar på socialens kontor med övervakning.
Jag får träffa honom 1 gång var 14:e dag.
Är det standard eller kan man begära mer tid?

Fallet ska upp i Kammarrätten 6 maj men våra advokater ska försöka få ett tidigare datum.

Detta blev en väldigt lång insändare men jag har så mycket känslor och tankar som måste ut.
Jag lider med alla föräldrar/syskon/mor-och farföräldrar etc. som har fått ett barn "kidnappat" från staten.


                                             Anne-Lee Wilson.

BIA

  • Gäst
LVU = kidnappning
« Svar #3 skrivet: 11 mars 2003, 17:24:29 PM »
Kära Vän!
Av din berättelse kan man nästan dra slutsatsen att när de de sociala myndigheterna så livligt uppmanar kvinnor att anmäla hustrumisshandel
så är det med baktanken att ta barnen. Rätta mej om jag har fel!
När jag berättar  för släkt och vänner om NKMR och  hur jag har blickat in i ett ruttet samhälle och hur skrämmande människor blir behandlade - blir jag inte trodd. "Nej, det måste vara något mer." "Nej, så kan det inte gå till" etc.
Själv har jag klarat mig, men jag känner verkligen för alla som drabbats
och jag tvivlar INTE på era berättelser.
Hoppas, hoppas att du har kraft att kämpa med näbbar och klor.
Detta med polishämtning av  barn är STOR SKAM. Polisen klagar ju på
små resurser, men vid dylika ärenden finns det bemanning.
Fortsätt och skriv, vi är många som vill stödja dej med både ord och tankar.

leif

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 39
  • Karma: 0
    • Visa profil
Saknar socialutredarna/psykologerna oftast egna barn?
« Svar #4 skrivet: 11 mars 2003, 18:20:35 PM »
Jag har precis kollat på en kassett med den omtalade filmen "Living with Michael Jackson" av ITV's Martin Bashir.

Det lilla barnet, sonen hålls av "Jacko" utanför hotellfönstret på femte våningen. (Incidenten i Berlin). Jacksons förhållande till de barn som han tar till Neverland verkar minst sagt oroväckande, men han bor i USA och är ganska rik "where money talks".

Filmen är intressant och sevärd. (Gärna ihop med Jacksons egna film som följde när han blev urförbannad).

Här i forumet beskrivs det ena mer märkliga svenska händelsen efter varandra. Förut trodde jag att det inte förekom, men det var före jag av en händelse kom att läsa den tragiska berättelsen om Daniel Sigström. Jag läste halva natten och kunde sen inte sova. Visste bara "att det finns ännu fler därute" som ständigt råkar ut för oliak former av beskäftiga myndighetsövergrepp.

Mycket riktigt så förstod jag att det är fundamentala samhällsproblem man dagligt inte talar om, varav endast fåtalet drabbade blir uppmärksammade.

Därför undrar jag varför inte någon av Sveriges duktiga dokumentärfilmare kan ge sig på problematiken..?

Bakgrundsmaterial och nätverk finns. Men sen kom jag att läsa hur mycket staten/SVT har skurit ned på alla pengar som går till just dessa filmare. Numera köper TV-folket hellre såpor och olika "äventyr" än dokumentärer om vårt samhälle.

Jag tror att debatten i samhället skulle må bra av flera avslöjanden. Alla kan förvisso inte vara "JJ i Uppdrag Granskning", tack och lov finns det många duktiga svenska filmare värda att uppmärksamma. En film kan sätta igång debatter och föredrag i skolorna, dvs skapa förändringar i samhället.

Mvh, Leif



Mvh, Leif

anissan55@hotmail.com

  • Gäst
övriga frågor gällande socialtjsänsten
« Svar #5 skrivet: 19 december 2003, 17:41:03 PM »
anissan55@hotmail.com vill komma i kontakt med dig.

Oscar

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 8
  • Karma: 0
    • Visa profil
Saknar barn????
« Svar #6 skrivet: 10 maj 2004, 15:17:02 PM »
Ja du, i vissa kommuner är det så att omsättningen på personal är extremt hög vilket ofta leder till att socialsekr. är unga och utan barn. Dock är det så att i andra kommuner så har nästan allihop barn pga. ålder och anställningstryggheten i kommunen. Vad som säger att beslut kring barn blir rättsäkrare el. bättre bara för att soc.sekr. har barn, det vet jag inte. Utifrån ett barnperspektiv spelar det nog ingen roll men som  förälder kan man antagligen känna sig "tryggare" om soc.sekr. har barn. Erfarenhet och kunskap bör vara det du fokuserar på istället menar jag.

Min teori är att oavsett om man har barn så ska man bygga sina beslut om insatser kring barn på lagar, inkommna uppgifter sunt bondförnuft och ett barnperspektiv. Tydligt förmedlat och motiverat.

Felicity

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 35
  • Karma: 0
    • Visa profil
Vari ligger rättssäkerheten?
« Svar #7 skrivet: 04 april 2006, 09:17:07 AM »
Citat från: "svenab"

Du har rätt att det vore intressant att få veta skillnader mellan utredarna med avseende på vilka egna familjeförhållanden de har.

En rimlig hypotes är att de som har barn ocksä har större förståelse för en del utav de problem som föräldrar ställs inför.


Jag som socionom håller med om att det verkar finnas hög risk för mycket godtycklighet i bedömningarna. Mer i vissa områden än andra, ekonomiskt bistånd har t.ex. rätt tydliga riktlinjer att gå efter. Men jag frågar mig om utredarnas personliga förhållanden har relevans i diskussionen? Att mena att utredare måste ha egna barn för att utreda barnfamiljer är som att efterlysa skilsmässoadvokater som själv genomgår skilsmässa. Hur är rättsäkert är det på en skala? ska det inte i en rättvis stat vara så att oavsett om utredaren är ogift/gift/änka/barnlös/ensamförälder/flerbarnsföräldrer etc så är bedömningen densamma?

Dessutom är familjer såpass olika, att mena att ha barn är ett obligatoriskt krav för att kunna bedöma familjer är snarare motsatsen till rättssäkerhet.
Socialsekretare, Nya Socionomprogrammet - Göteborgs Universitet