Författare Ämne: Dubbelmoral  (läst 5382 gånger)

Lennart

  • Gäst
Dubbelmoral
« skrivet: 16 december 2003, 22:49:48 PM »
Dubbelmoral finns hos allt och alla. Beroende på biologiska orsaker samt individens uppväxt och miljö.

I det svenska samhället finns ju godartade människor som i alla andra länder. Man ville väl skapa ett paradis. Men att bygga upp ett paradis på att alla skall se likadana ut eller att alla människor är likadana. Varför finns det så mycket missbrukande människor i Sverige? Människor som har otroligt mycket brains bara man vågar närma sig dem. Vissa människor missbrukar faktiskt som en räddningsplanka att inte begå självmord. Att våga gå ut. För har du i det här landet hamnat i skiten en gång finns du för alltid i registrena. Folk tittar ned på dig. Du är bara värd något beroende på hur mycket du äger. Visst det är kul att ha det bra ekonomiskt och köpa den där goose jackan tonåringen vill ha, men om det är verkligen det hon uppskattar hos dig, då får man nog som uppfostrare börja se upp. När jag var liten kände jag mig alltid ensammen, det var ingen som frågade hur det egentligen var fatt, jag fick lära mig att klara mig själv, sedan när man växte upp så så klart klarade man aldrig av chefer. Den enda gången jag känt att jag tagit riktigt bra ansvar är när jag började driva ett hem för missbrukande psykiskt sjuka. Okej om de levt till en röra för mig, men kolla bara myndighetsfolket hur de agerat. När de ej lyckats ta min firma så tog de barnet , sjutton månader. På misstanke nivån och som hämnd.
Att detta går igenom i alla instanser är för mig någonting så otroligt fel, att man vaknar mera död än levande. Hur ett samhälle kan tracka ned på ganska hyggliga, ansvarsfulla medborgare som blir hatiska är för mig något otroligt fel och otroligt svårt att acceptera.
Min advokat säger att man skall arbeta ihjäl dem. De leder med 3-0 när man för första gången träffar soc. Man borde be länsstyrelsen att närvara i varenda jävla omhändertagande. För när man väl kontaktat länsstyrelsen då har de redan tagit ditt lilla barn som endast är sjutton månader. Fullkomligt fasansfullt att på misstankenivån kunna genomföra detta. Sedan anmäler de en för olaga hot hit och dit. Om de beslutar att mannen ej får umgänge med sitt barn kan de efter två månader besluta att han får träffa barnet utan någon som helst grund eller motivering för varken det ena eller det andra beslutet. Helt absurt, det borde fan vara höga straff för sådant! Alla som har barn vet att en sjuttonmånaders flicka är det finaste som finns. Det går inte att vakna till något finare och underbarare. Den finaste tiden som finns för en familj. Att myndigheter får lov att göra sådana övergrepp, för varje dag som går får man slå undan självmordstankar, inte ens orka känna efter hur barnet lider. Man måste säga till sig själv att hon är stark, hon tror att det är så här det skall vara, men man vet ju att det sätter känslomässiga spår i hennes själ. När hon tittar ner i backen när pappan äntligen får lov att träffa henne, visar ju tydligt att hon känner något i själen, hon undrar om det är fel på henne eller vad fan är det för fel. Så tittar hon undrande på pappan. Så bedrövligt att det är som självaste Gulag systemet finns i Sverige. Skall ni ha det bra ekonomiskt så får ni också stå ut med myndighetsutövandet. Såsmåningom om inte vi medborgare tar tillbaka våra rättigheter så kommer det bli sådana otroliga terrorattacker just mot dessa så fina myndigheter som kan begrava levande döda. För just så känns det, de har förnedrat, trampat på och svikit så otröstligt den lilla sjuttonmånaders flickan att det finns inte ord. Vi tittar på fotografier då och nu, i somras då var det en lycklig liten flicka viftande med ett sugrör och nu en flicka som är alldeles känslomässigt instängd och undrande. Får man verkligen göra så här mot barn? Bara för att de har fått för sig någonting? På vilka jävla grunder? Inte en blåmärke, inte något annat fel. Utan ett lyckligt litet barn, var det det som stack i ögonen på dem? Hur en och samma myndighetsperson får hålla i barnet vid umgängesmötena är som våldtäkt. Det är våldtäkt, när någon kryper i på din integritet så på det sättet. Jag tror att de flesta människor står ut med att visa och erkänna sina misstag bara man inte misstänkliggörs, att omhänderta barn på så lösa grunder är ett makabert och det är ett dött samhälle. Vi försökte ta makten i egna händer men det är det sista man skall låta de sociala myndigheterna känna, att man klarar sig själv.

Ruby Harrold-Claesson

  • Global Moderator
  • Newbie
  • *****
  • Antal inlägg: 690
  • Karma: 1
    • Visa profil
Socionomer = sociopater
« Svar #1 skrivet: 17 december 2003, 08:46:53 AM »
Hej Lennart,

Ditt inlägg återger den oerhörda smärtan som du och ditt barn blev utsatta för när hon vid 17-månaders ålder tvångsomhändertogs och er familj splittrades genom en s k myndighetspersons åtgärder. Jag känner med dig. Jag lider med er. Det som socialarbetarna gör mot barn och deras föräldrar - med stöd av lag, den politiska nämnden och förvaltningsdomstolarna - är inte acceptabelt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle. Inte att undra på att Sverige blev fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen i Strasbourg. Men, något har hänt i Europadomstolen under senare tid. Allt står inte rätt till därnere. Läs Prof. Jacob Sundbergs artikel Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?
 
Du beskriver hur din lilla dotter förvandlades från ett lyckligt barn till ett barn som lider. Det är ohyggligt vilka skador socialarbetarna verkställer på barn och deras familjer. Titta gärna på bilderna på lilla Anne Edner i The Edner Case före och efter det att SDN-Lundby hade tvångsomhändertagit henne.

Kanhända att det är som du skriver att "dubbelmoral finns hos allt och alla. Beroende på biologiska orsaker samt individens uppväxt och miljö." Personligen vill jag snarare ansluta mig till Maciej Zarembas inledande kommentar i Den obarmhärtige samariten. Jag citerar "Sociologerna brukar anse att andelen skitstövlar är konstant, men att de beroende på omständigheterna söker sig till olika verksamheter. Numera söker de sig till den offentliga omsorgen, där kan medmänsklighet vara ett brott."

Det stora problemet med socialtjänsten är att socionomerna är sociopater dvs det enda lidande som de kan känna är när de själva blir utsatta för något. Ett annat stort problem är att socialtjänstens personal pga mandat från socialstaten njuter praktiskt taget en total immunitet. Anmälningar till JO, länsstyrelser och/eller polis leder inte till att de blir underkastade ett personligt ansvar för sina göranden och låtanden. Att stämma kommunen inför domstol är dessutom förenat med ekonomisk ödeläggelse för den som vågar hävda sin rätt mot överheten. Fallet Daniel Sigström är ett talande exempel. Se Uppsala kommun friad för pojkes död

Som du mycket rätt skriver, det är inte så underligt att självmordsfrekvensen är så hög i Sverige. Självmordsfrekvensen bland tvångsomhändertagna barn är hög. Detsamma gäller för deras föräldrar. I sin förtvivlan vänder de drabbade vreden mot sig själva och låter terroristerna gå vidare och angripa andra. Angriparna lär sig ju från sina tidigare erfarenheter. Gick det bra med det första tvångsomhändertagandet, då kan det gå bra med det andra. Men jag tror att det blir som du skriver "Såsmåningom om inte vi medborgare tar tillbaka våra rättigheter så kommer det bli sådana otroliga terrorattacker just mot dessa så fina myndigheter som kan begrava levande döda." Det talas vitt och brett om terrorister, men de värsta terroristerna är faktiskt statsapparaterna själva!

Tvångsomhändertagande av ett barn är en självuppfyllande profetia. En missbrukande förälder blir inte bättre av att socialen tar barnet. I stället innebär socialens åtgärd att föräldern sjunker ännu djupare i sitt missbruk. Inte heller blir en psykiskt sjuk förälder bättre av att socialen tar barnet. Resultatet blir det motsatta. Även en fullt frisk människa kan bli psykiskt sjuk om hans eller hennes barn blir konfiskerat av myndigheterna. Alltså, som mentalsköterskan sa till (Jack Nicholson) Randle Patrick McMurphy i Gökboet "Är du inte galen, kan vi göra dig galen."

Socialtjänsten ska ge hjälp och stöd, men i stället för att hjälpa, stjälper de!

Ruby H-C

Ann

  • Gäst
snälla
« Svar #2 skrivet: 17 december 2003, 19:59:21 PM »
Jag vill bara be er att inte generalisera så som ni gör. Socionomer är sociopater...?! Ruby jag anser det inte anständigt att någon i din befattning gör sådana grova generaliseringar. Det finns inga som helst vetenskapliga bevis på att socionomer är sociopater. Vissa kanske är det vad vet jag, men långt ifrån alla, väldigt långt ifrån alla. Att häva ur sig en sådan sak tyder på låg intelligens och det är väldigt kränkande för dem som är socionomer och verkligen lägger ner mycket arbete för att få barn och föräldrar att integrera med varandra på ett bra sätt så att  man kan undvika att tvångsomhänderta barn.

Hälsn en socionom som inte är sociopat!

gäst

  • Gäst
Dubbelmoral
« Svar #3 skrivet: 17 december 2003, 20:45:01 PM »
Liksom personer som usama bin laden och saddam hussein ger islam dåligt rykte och får en del människor att bli fientligt inställda till muslimer, ger de socionomer som använder sina tjänster till att förtrycka människor denna yrkeskår dåligt rykte. Visst är det fel att generalisera och dra alla i en grupp över en kam, men det är faktiskt så vi människor fungerar vare sig vi vill det eller ej. Många människor är rädda för ormar. När det gäller giftormar är denna rädsla befogad, men däremot kan det minsta spädbarn kela med mina majsormar utan att ta skada.

Har man dålig erfarenhet av något så blir man misstänksam mot detta, många av besökarna på denna sida har mycket dålig erfarenhet av socionomer därav den i bland kanske alltför bittska kritiken.

Ruby Harrold-Claesson

  • Global Moderator
  • Newbie
  • *****
  • Antal inlägg: 690
  • Karma: 1
    • Visa profil
Socionomer = sociopater?
« Svar #4 skrivet: 17 december 2003, 23:07:26 PM »
Gästen Ann reagerar mot att jag generaliserar och kallar socionomer för sociopater. Du har alldeles rätt. Jag borde ha skrivit frågetecken efter rubriken. Det gör jag nu.

Alla socionomer är inte sociopater. Lika lite som att alla ungdomar är besvärliga, att alla psykologer är galna och att alla jurister är lagvrängare och tjuvar. Det finns alltid några undantag från regeln. Men, faktum är att rötäggen - och de är tillsynes i majoritet inom din yrkeskår - ger inte enbart yrkeskåren utan också Sverige - internationellt negativ renommé.

Ytterligare ett faktum är att de socionomer som är "normala" människor mobbas snabbt ut ur yrket. Redan under 1970-talet förekom det åtskilliga fall - och stora tidningsrubriker, JO- och JK-anmälningar - angående mobbning av studenter, studenter som hoppat av utbildningen eller som hade begått självmord.

Vad det gäller avhoppen kan jag påminna dig om att SVT Dokument Inifrån visade Marianne Spanners dokumentärserie "Vad är det för fel på socialen?" så sent som i början av  oktober 2003. I det andra programmet i serien (8/10) fick vi se en socionom som hade hoppat av och arbetade på ICA i stället. Hon stod inte ut. För några dagar sedan skrev en socionom som kallar sig "Gogo" ett inlägg i det här diskussionsforumet. Hennes kollegor hade tvångsomhändertagit hennes barn. Läs gärna hennes inlägg med rubrik "Tvångsomhändertagande".

Som privatpraktiserande jurist och föräldraombud måste jag tyvärr vidhålla att jag har inget förtroende för socialarbetarna. Jag är inte alls ensam om att inte hysa förtroende för denna yrkeskår. Huvudparten av juristerna i Sverige, Norge, Danmark och Finland som arbetar ur ett människorättsligt perspektiv har inget förtroende för socialarbetarna i gemen. Paul Boateng, Storbritanniens familjeminister, en man som själv är gift med en socialarbetare, dundrade i en intervju "I have no faith in social workers". Artikeln finns i NKMR:s engelska Article Archives.

För tillfället finns det ett antal människor i min bekantskapskrets som utbildar sig till socionomer - till min stora besvikelse. Men jag hoppas att dessa personer kanske kan göra en insats inifrån systemet. För en tid sedan hade vi en socionom, Johnny, som diskuterade i detta diskussionsforum Han avslutade alltid sina inlägg med "att välta systemet går bara innifrån...."

Hoppas att han kommer att medverka till att välta systemet!

 Ruby H-C

Lennart

  • Gäst
Dubbelmoral
« Svar #5 skrivet: 18 december 2003, 00:37:49 AM »
Socionomer/sociopater?

Det som är svårt att arbeta som socialarbetare är att det finns en konflikt i empatin/bemötandet och lagen. Som socialarbetare styrs man av lagar. Så personligen är man inte riktigt med själv. När jag arbetade som socialarbetare så kände jag mig alltid dum. Jag kunde inte lika mycket som de som var stenhårda, det tog många år innan jag fattade att de där järnhårda gjorde det för att få chefens uppskattning och chefen själv var alltid järnhård för att få ekonomin att gå ihop är det konstigt att man blir en sociopat? På det sista jobbet så fick jag höra ovationer om att jag var en sådan bra behandlare, när jag frågade mig själv senare varför de tyckte att jag var en sådan bra behandlare, jag kom aldrig med i A-laget det för att jag just i mötet med den här enskilda individen, visade lite uppmärksamhet och empati. Förståelse. Så lite. Det var också en händelse där jag blev förälskad i en klient, efter något år tog vi kontakt och inledde ett förhållande, jag var noga med gränserna, att jag ej längre var assistenten. På den nya arbetsplatsen godtog de förhållandet, på den gamla så ville de omhändertaga min partner. Det är ju klart! Jag hade inte pratat med dem. Så de fick fritt utlopp för sina fantasier. De kanske trodde att vi gjorde det på kontorstid eller något liknande. Jag fick höra en del fördomar om att de skulle känna sig överlägsna eller att de skulle ej våga höra andra tro att de tryckte ned partnern bara för att den var "klient". Mötet och kärleken med människor handlar nog om annat. Visst alla har fördomar, man tror, ibland tror man ingenting, man blir förskräckt över hur man själv tänkt i en viss situation och sedan upptäcker att jaha var det så och så. Självklart är det ju en ständig diskussion om var gränsen går i förhållanden.

En annan sak som jag undrar över egentligen kring den här socialarbetargrejen är att det finns så jävla få chanser till att växa och ta ansvar, att göra karriär.

Jag vet inte om det var därför jag tyckte att jag hade lite att tillföra men just den där känslan att man inte kom vidare. Förräns i en annan bransch och slapp chefer, fan vilken röta jag hade, men då när man satt där då undrade man verkligen. Och att komma ihåg allt ovetenskapligt som slank förbi, det vill man helst glömma. Allt vetenskapligt kom när man blev kär i klienten när man äntligen fattade hur fan det förhåller sig.
Hur jävla rädda människor är. Hur jävligt många människor har farit fruktansvärt illa och saknar total förtroende. Men att ha en socialstat där folk riskerar att bli ännu mera kränkta, det är fan oförlåtligt!!!

Systemet och de rädda enskilda handläggarna. Nej, man måste ändra på mycket. För tre år sedan när jag undrade om det här var början och inser att man är mitt uppe inne i helvetet, en total ovetenskaplig förföljelse av enskilda chefer inom socialtjänsten både gällande företaget och mitt barn och som ingen jävla JO eller länsstyrelse kommer att mera än på sin höjd beklaga, då undrar man var paradiset Sverige tog vägen. Helt befängt. Att sådana chefer och politiker får gå fria, det är skam. Den största skammen jag någonsin upplevt. Jag skiter väl i företaget, några hemlösa och anställda som man fan brytt sig mitt i nätterna om. Men barnet, att se hur identiten börjar luckras upp hos barnet och ingen griper in. Precis hur ingen jävel griper in. Då blir man nära till att begå mord, hämnd. Helst skulle man vilja bli så jävla sjuk att man slapp tänka. Sådan människa var jag inte förut. Visst jag köpte inte allt, men att tänka i termer gällande mord på socialtjänstekollegor, nej inte ens i min vildaste fantasi. Hellre skulle jag gå fattig på gatorna, prostituera mig för att föda min familj, än en sådan förnedring, där man godtycka mig hit och godtycka mig dit, de gör nästan i princip vad enskilda tjänstemän faller dem in och när man talar med politikerna svarar de att de inväntar vad JO/länsstyrelse säger om de begått fel. Då är det ju för sent, det är redan nu för sent. För de har skadat mig så mycket att jag egentligen hellre skulle vilja vara död. Men ingen jävel kommer någonsin att se till så jag får upprättelse. Precis ingen jävel kommer att bry sig, och jag frågar mig, gjorde jag någonsin något sådant mot någon medmänniska?  Att hota att utsätta någon för dennes existens under så lång tid? Under flera års tid?
Men den som skrev, att ingen bryr sig förräns förföljelser inte drabbar en själv har nog lite rätt. Helt plötsligt vaknar man upp och känner hur det är att vara ett mobboffer. Men identiten tar stryk, jag vet inte om det är hämnd, vill jag se dem gråta en dag? Hjälper det mig? Vill jag hata någro/några? Jag vill bara få upprättelse, att de för alltid, låter mig vara ifred, jag vill vara en fri människa. Inte ha dem hack i hälarna. Och hur fan skall det gå till? Då är jag ju först tvungen om jag inte överger allt och varför skulle jag tvingas till att göra det? Jag måste ju besegra dem så de aldrig mer försöker sticka kniven i ryggen på mig! Och då får det väl bli så att de gråter. Snacka om civiliserat samhälle. De försökte ta min frihet och jag är ju tvungen att försvara min frihet för mina barns skull. Jag är en fri människa annars är jag hellre död. Visst beroende av andra är fint att vara men på ett fritt och trevligt sätt genom samarbete, inte genom att andra vill härska och pådyvla sin vetenskaplighet på en.

Civilkurrage

  • Gäst
TACK LENNART !
« Svar #6 skrivet: 21 december 2003, 15:58:52 PM »
Tack Lennart för din berättelse, den belyser det som har pågått och fortfarande pågår i vårt land. Jag är säker på att fler Socialarbetare kommer att inse vad som är rätt och fel. Jag önskar dig och din familj en GOD JUL.

Birger Hjelm

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 13
  • Karma: 0
    • Visa profil
Socialarbetarnas roll
« Svar #7 skrivet: 22 december 2003, 23:44:42 PM »
Socialtjänstlagen är en ramlagsstiftning, dessutom finns det, efter förvaltningsreformen i mitten på sjuttiotalet, inget reellt ämbetsmannaansvar i vårt land. Denna kombination är ur rättsäkerhetssynpunkt livsfarlig. Om en socialförvaltning driver en felaktig och osaklig utredning så finns det få, eller inga, inneboende mekanismer i systemet som korrigerar en godtycklig och tendensiös myndighetsutövning. Detta leder otvivelaktigt till övergrepp i myndighetsutövning.

Socialförvaltningar kan med nuvarande system fortsätta att begå myndighetsövergrepp det finns nämligen mycket liten risk att någon tjänsteman behöver ta ansvar för dylika tilltag. Socialtjänsten säger sig diffust utgå ifrån ”barnets bästa”. Denna fras upprepas som ett mantra på socialförvaltningarna runt om i landet. Det räcker för en socialtjänsteman att bara påstå och åberopa slagordet ”barnets bästa” så är det fritt fram för olika åtgärder de påstår behövs såsom t.ex. tvångsomhändertagande av barnet ifråga, utan att i sak och grund behöva bevisa att åtgärden är nödvändig. Frasen ”Barnets bästa” blir endast en tom floskel utan egentligt innehåll.

Jag tror inte att alla socialtjänstemän är sociopater eller sadister, men för de som är, finns det goda möjligheter att verka inom systemet. Även för normala empatiska människor kan det vara svårt att agera empatiskt och medkännande då man verkar inom ett sjukt system. Man talar om patologiska organisationer, sådana organisationer kännetecknas bl.a. av oförmåga och/eller ovilja att lära av sina misstag, ingen koppling mellan retorik- intentioner och konkreta resultat & praktisk verklighet. Socialtjänsten är i många fall exempel på en sådan patologisk organisation. Anledningen till att en organisation blir patologisk till sin karaktär varierar. Det kan bero på att man aldrig eller ytterst sällan utvärderar verksamheten eller genomför konsekvensanalyser. En organisation som förhindras att verka flexibelt och förutsättningslöst riskerar också att få en patologisk karaktär. Detta kan inträffa när ideologi och doktriner står över den påstådda verksamhetsinriktningen. (vanligt i de tidigare socialistiska öststaterna). D.v.s. det finns två agenda, en officiell och en  informell agenda, den senare är den egentliga och viktiga, och  innebär upprätthållande och bevarande av ideologi och doktrin. I diskussionen om socialtjänsten blir den officiella skenbara verksamhetsinriktningen att hjälpa och bistå medborgarna med social service medan den egentliga inriktningen är att bevara doktrinen, d.v.s. föreställningen om den svenska sociala välfärdsmodellens förträfflighet. Jag hävdar att socialbyråkraterna idag har drag av politruker i den mening att en av deras viktigaste uppgifter är att upprätthålla doktrinen om systemets förträfflighet. En föreställning som för länge sedan har genomskådats av de som har gått bakom fasaderna och som nu börjar genomskådas i de breda folklagren.

Socialbyråkraterna borde ta en allvarlig funderare på varför deras yrkeskår är bland de mest kritiserade och ifrågasatta i vårt land när det i själva verket borde vara tvärtom. Men självkritik eller självrannsakan sker bara undantagsvis på socialförvaltningarna, istället förhåller man sig till kritik som gåsen förhåller sig till vatten. Kritiken får överhuvudtaget inget fäste utan man slår tillbaka och skyller på förtalskampanjer och att medborgarna har missförstått och feltolkat övergreppen etc, etc. Den senaste given är att socialförvaltningarna skaffat sig ett nytt förhållningssätt gentemot media (uppbackat från centrala fackförbundet SSR).  Tjänstemännen skall inte låta sig konfronteras med obekväma journalister såsom t.ex. Janne Josefsson på SVT:s Uppdrag granskning. Nyligen blev psykologen bakom det osakliga utlåtandet i Oskarshamnsfallet starkt kritiserad och prickad av socialstyrelsen. Detta hade troligtvis inte hänt om inte Janne Josefsson granskat kommunens undermåliga utredning. Med detta sagt är det både skrämmande och beklämmande att inte låta sig konfronteras av orädda journalister och visar på bristande respekt för demokratiska friheter.

Mvh Birger Hjelm

bhu73

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 6
  • Karma: 0
    • Visa profil
re sociopathic socionoms
« Svar #8 skrivet: 19 februari 2004, 19:27:24 PM »
Well, as a mathematician I always like to throw a few numbers around.

Socionoms I have met :  8
Socionoms I would classify as sociopaths : 5

eek!  the figures don't look good.   Interestingly enough, two of the three who weren't clearly deranged managed to find reasons to drop out of
our case.
We fought the Soc......
             ........  and we won !

Marianne Skånland

  • Gäst
Anstendig ? Krenkende ?
« Svar #9 skrivet: 20 februari 2004, 18:51:46 PM »
Det er ganske utrolig at "Ann" kan  hevde at sosialarbeidere har grunn til å føle seg krenket, og at det ikke er anstendig å karakterisere dem og deres virksomhet generelt.

Vi har et Forbrukerråd i Norge (sikkert tilsvarende i Sverige). Vi har også  forbruker-programmer på tv. Rådet, og tv-programmene, tar opp saker hvor forretninger narrer eller snyter sine kunder eller gir dem annen dårlig behandling. De går direkte på de dårlige firmaene, forlanger at de skal rette opp sin uhederlige handlemåte i angjeldende sak, og på tv eksponeres disse firmaene klart ved navn.

INGEN faller på å si at det må man ikke gjøre fordi det er krenkende for forretningsstanden generelt.

I sosialvesenet rettes ALDRI sosialarbeideres skadeverk opp, de eksponeres NESTEN ALDRI ved navn, de og deres etat FORTSETTER med akkurat samme type skadeverk overfor nye familier. De beskyttes, beskyttes og beskyttes. De familier de mishandler, går for lut og kaldt vann.

Hvis sosiale etater og sosialarbeidere og deres sjefer og overordnede myndigheter ble stilt både kollektivt og individuelt til ansvar for hver eneste sak hvor de har handlet galt og skadelig, og hvis hver eneste mishandlede familie ble respektfullt behandlet av overordnet instans som så sørget for at de fikk erstatning og at det ble gjort kjent for alle i deres miljø at det var sosialtjenesten, ikke familiene, det hadde vært noe galt med – hvis dette, som er NORMALT i alle normale miljøer i en rettsstat,  skjedde,  - -

så ville ingen falle på å karakterisere sosialarbeidere på annen måte enn vi karakteriserer andre mennesker rundt oss: nemlig på individuelt grunnlag.

Den nåværende sosial"tjeneste" som er påtvunget oss i våre land, er IKKE normal. Dens forsvarere virker heller ikke særlig normale: De er evig og alltid opptatt av  å beskytte sosialarbeiderne  og vender det døve øret til alle ofre som kan berette om hvordan de og deres familier ødelegges.

Marianne Skånland