Författare Ämne: behandlande socialarbetare  (läst 2227 gånger)

Lennart

  • Gäst
behandlande socialarbetare
« skrivet: 15 december 2003, 00:23:36 AM »
Det handlar väl om att för att bli en bra behandlare så måste man känna sig själv ordentligt först och man måste acceptera för sig själv att man kanske inte klarar av att relatera till alla människor. Vissa problem har man det svårare för. Men en duktig behandlare eller utredare som visar medmänsklighet och empati behöver aldrig komma i konflikt med sin
klient. Fast det finns jävligt många störda klienter som kräver och kväver och man måste vara tydlig mot dem och mot sig själv. Fixar jag/vi verkligen det här?  En duktig utredare kan vara tuff men ändå försöka att inte utöva sin egen godtycklighet. Skall de leva enligt min dubbelmoral eller sin egen dubbelmoral? Har jag verkligen rätt i detta jag nu påstår? Kan man se problemet från ett annat perspektiv? Är detta vetenskapligt? Har jag bevis för det? Eller så måste man säga att sina bedömningar är antaganden. Men att behandla klienter med godtycklighet är för jävligt. Det finns många socialsekreterare som är falska som alla andra människor i samhället, man brottas med sin egen dubbelmoral. Och om man inte erkänner sin egen dubbelmoral då kan man aldrig göra ett bra jobb som socialarbetare. Det fanns människor på soc som räknade kronor och gjorde livet ohållbart för de som verkligen behövde stöd, de som var så traumatiserade av tortyr att de orkade inte stå och förklara sig och sina rättigheter.  Trots att de ej försökte lura systemet. Sådant är fruktansvärt att se. Rotation är väl bra men jag tror inte att det löser hur individerna är. Man kan skylla mycket på organisationen, människor blir styrda etc etc folk vänder kappan efter vinden. Men det handlar om individerna. Om man skall hjälpa någon måste man ju se upp till den människan och inte ned. Man måste lita på och bli litad till, annars kan man ju baka bröd istället för att förslösa skattepengar. Egentligen är ju systemet hopplöst. Socialarbetare som säger till alkholister att anmäla sig på arbetsförmedlingen för att visa sin motivation. Helt korkade grejer kan soc ass göra. Eller tvinga folk att visa upp sig innan man betalar ut ek bistånd. Skall inte människor som har det svårt kunna få ut sina pengar även om de inte gör som de skall? Systemet är fel. Många arbetsuppgifter skulle kunna läggas ut på kassan, lägre bidragsnivåer så att man inte blev så lat så lätt, lättare att få ut pengar utan prestation, det är en prestation att bara överleva och stå ut i det här jävla samhället. Många som är förtidspensionerade slipper ju visa upp sig. Många fler skulle behöva bli förtidspensionerade av de som går på socialkontoret. Men det är klart det måste finnas några soc arb som arbetar och tror att de gör en insats. Fast många socialarbetares insatser är mera förstörande än uppbyggande.  Man skall arbeta, sköta fru, barn, man, släktingar. På jobbet där alla är utbildade är de överlägsna, kanske frun eller mannen dricker för mycket, två barn där på helgerna, en liten en här hela tiden. Städa. Gå upp tidigt ähh vem orkar? Men man gör väl det för familjens skull. Annars skulle man kanske leva så billigt som möjlig och flytta ut på landet.
Både psykiatrin och socialtjänsten uppvisar alldeles för många misstag. Alldeles för kalla system och för kalla människor. De som arbetar där är inbördes också så jävla kalla och taskiga mot varandra att det är inte konstigt att klienter blir felbehandlade. Om folk vågade visa lite värme och vågade fråga vad är du egentligen rädd för? Vad är det som gör så jävla ont? Att ställa viktiga frågor utan att skrämma iväg folk. Att man inte bara såg till regler, ordning och normer utan vågade närma sig individerna, fast visst det finns jävligt knepiga människor som är otroligt svåra att nå.

Lennart

Ruby Harrold-Claesson

  • Global Moderator
  • Newbie
  • *****
  • Antal inlägg: 690
  • Karma: 1
    • Visa profil
Ett grundläggande systemfel
« Svar #1 skrivet: 15 december 2003, 23:14:16 PM »
Det som du tar upp är mycket viktigt, Lennart.

Alltför många hjälpsökande har vittnat om att de blir illa behandlade av socialarbetarna. Det stora problemet förefaller vara att de tycks tro att de är "herrar" eller "härskare" i stället för tjänare. Jämför gärna det engelska begreppet "civil servants". Socialarbetarna i Sverige tycks ha glömt att de avlönas av skattebetalarnas medel och att det uppdrag som de utför är å skattebetalarnas vägnar. Majoriteten av skattebetalarna vill absolut inte att socialarbetarna ska behandla våra medmänniskor som de gör.

Socialtjänstlagens (1980:620) portalparagraf anger i sina inledande bestämmelser om Socialtjänstens mål att
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Alltså, oavsett hur besvärliga klienterna är, ska de behandlas med respekt för sin person och särart.

Dessvärre förefaller det som att de flesta socialarbetarna inte har läst innantill i lagen som utgör själva basen för deras verksamhet. Dessutom tillåter politikerna i socialnämnderna - med ytterst få undantag - socialarbetarna att förtrycka, förnedra och förfölja de hjälpsökande.

Men det som är mest anmärkningsvärt är den roll som juristerna dvs domarkåren inom förvaltningsdomstolarna som lämnar bifall till socialarbetarnas illgärningar, och åklagarna som inte väcker åtal mot de felande och ofta brottsliga myndighetspersonerna spelar i dessa rättsövergrepp mot de enskilda.

Ruby H-C