I skattemål (pengar), i fastighetstaxeringsmål (pengar), samt i mål om LVU, LVM, och LPT behövs inget prövningstillstånd hos Kammarrätten. LVU, LVM, och LPT är så kallade "tvångsmål".
När kommunerna tvingar arbetssökande (helt oavsett den sökandes bakgrundsuppgifter i sammanhanget), att skriva under så kallade "samtycken", d.v.s. ställningsfullmakter, med hot om indragna pengar, i strid med Avtalslagen SFS 1915:218, 3 kap 28 §, är detta då inte ett TVÅNG, d.v.s. ett tvångsmål?
I tvångsmål beviljas ju som sagt prövningstillstånd hos Kammarrätten, OCH ett offentligt biträde (en jurist eller en advokat), vilken betalas av staten.
Kommunerna tvingar arbetssökande till kommunala aktiviteter / åtgärder, parallellt med tvånget till en fullmakt (SekrL 14:4, eller OSL 12:2), både med paragraferna SoL 4:1 och SoL 4:4.
Kommunerna avslår sedan medel både med paragraferna SoL 4:1 och SoL 4:5.
Hur kan det komma sig att Kammarrätten ständigt hänvisar den typen av mål till Regeringsrätten, som sedan i sin tur inte lämnar prövningstillstånd ?
För att öka på tvånget kan sedan arbetsförmedlingen tvinga sökande till en lika i sammanhanget olämplig åtgärd parallellt, OCH/ELLER kategorikoda/avanmäla den sökande med koden 14, så att AMSFS 2005:4, 11 §, andra stycket, då går igång. Denna paragraf blev överklagbar först from den 7 april år 2009 via Europadomstolen (Mendel vs. Sweden).
Då har stat och kommun tillsammans effektuerat ett dubbelt tvång parallellt, med svält för en arbetssökande, inmålad i ett hörn i samhället, med dörren stängd åt alla håll, även mot Rättsväsendet.
Se även blogginlägg ang. Prövningstillstånd:
http://fattiglappen.bloggplatsen.se/2010/07/28/3309064-regeringsratten-kammarratten-och-provningstillstand/
