Författare Ämne: Svensk propaganda om att föräldrar borde överlämna autistiska barn till Staten  (läst 2389 gånger)

Alina

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 279
  • Karma: 0
    • Visa profil
1.2014-12-22
http://www.expressen.se/kvallsposten/karins-kamp-for-johan-hoppas-pa-mirakel/
Kampen för Johan: ’Vi hoppas på ett mirakel’

Den mördade Yara.
5/5
När döttrarna kommer in i sjukrummet glittrar det till i Johans ögon.
– Jag tycker att han kan se och uppfatta mig också. Ibland, säger Karin Johansson, 42, i Ronneby.
Det var på midsommarafton 20 juni som livet slogs sönder för familjen.
Johan Johansson försökte köra ihjäl sig med bilen. En följd av den djupa depression han led av efter att ha stängts av från sin rektorstjänst i Karlskrona.
– Jag hoppas på ett mirakel, fortsätter Karin. Efter helgerna ska Johan påbörja en ny behandling i Hässleholm.
Dela
Tweeta
Mejla
Karin är också realistisk. Hon vet att Johan kanske aldrig blir bättre. För alltid förlamad i ett komaliknande tillstånd.
– Jag är ärlig mot flickorna. Tillsammans går vi igenom det här och gör vad vi kan för att hjälpa Johan. Och för att leva som han skulle önska att vi gjorde.
I veckan hölls slutpläderingarna i rättegången mot paret som misstänks ha mördat åttaåriga Yara. Det var på hennes skola Johan Johansson var rektor. Prestigelös, engagerad, omvittnat mycket kompetent och driftig. Omtyckt av kolleger, jättepoppis bland eleverna.
Men av skolchefen och kommunledningen utsågs han snabbt till syndabock bakom de missförhållanden och misstag som ledde fram till tragedin med Yaras död. På en presskonferens meddelades att Johan Johansson stängts av från sin tjänst, fråntagits mobiltelefon och datakommunikation, knuten till uppdraget.
Orättvist behandlad
Johan kände sig orättvist behandlad. Han hade slagit larm, han hade upprepade gånger vänt sig till socialförvaltningen och påtalat att skolan var orolig för Yara, att man såg att flickan inte mådde bra. Nu var det han som fick skulden. Han blev djupt deprimerad.
Men det är först under den utdragna rättegången som hela vidden av Johans och hans familjs öde nått offentligheten. Det var Karin som valde att berätta. Hon har suttit i tv-soffor, ställt upp på åtskilliga intervjuer, deltagit i utredningssamtal och manifestationer. Samtidigt som hon kämpat för att Johan ska få den allra bästa vård, tröstat och varit mamma för döttrarna, återupptagit sitt jobb som lågstadielärare på deltid. Och försökt hantera sina egna känslor av sorg, saknad, förtvivlan, ilska och hopp.
Hur orkar du?
– För Johans skull. För hans upprättelse, för vår kärlek, våra barn och för framtiden, svarar Karin och tonar samtidigt ner sin egen insats:
– Stödet för Johan är enormt. Det väller in sympatiyttringar. Det ger kraft. Jag har ju också en fantastisk hjälp av alla underbara människor i familjens närhet. Grannar, föräldrar, syskon, kolleger till Johan.
– De skänker oss tröst och mod. De ser också till att allt praktiskt går runt.
Hemma en gång
Vi träffas i familjens välskötta villa i Ronneby. En gång under hösten har Johan varit hemma. Det var till en födelsedagsfest och vänner hade ställt i ordning en ramp så att hans specialrullstol skulle kunna köras in i huset.
– Jag vet inte om han var medveten om att han var hemma och vilka som var här. Men det kändes bra. Rampen får vara kvar, säger Karin.
Både hon och Johan är födda i Blekinge. De träffades i 20-årsåldern på diskoteket Rainbow i Ronneby. Johan gjorde militärtjänst i Kallinge och Karin studerade.
– Vi förälskade oss. Vi blev ett par. Men det dröjde innan vi skaffade barn. Det var jag som ville vänta till hans ishockeykarriär var över.
Johan var hängiven hockeyn, och mycket framstående redan i tonåren. Han avslutade den aktiva karriären i moderklubben KRIF (Kallinge Ronneby IF) efter ett par år som lagkapten i Växjö Lakers och sju år som backankare i Tingsryd AIF.
– Det tog väldig mycket tid. Johan var engagerad nästan varje kväll, men hann ändå ta sin lärarexamen. Han är duktig på alla plan, säger Karin.
Fick dotter 2002
Johan kompletterade utbildningen och blev rektor. 2002 föddes deras äldsta dotter.
De flyttade runt en del, men fastnade för Ronneby och det vackra huset på höjden. Flickorna har en egen häst på landet några mil bort. En modern, utåtriktad och samhällsorienterad familj. Med trygg och stimulerande försörjning. Stabil och lycklig gemenskap. Harmonisk och meningsfull framtid...
– Så var det fram till i våras. Då förändrades allt. Johan var hårt belastad på arbetet. Han hade redan året innan larmat om det ansträngda läget på skolan, fortsätter Karin.
– Jag vet att han var bekymrad över måendet hos en del elever och att han hade kontakter med socialtjänsten. Men några namn nämnde han inte då.
Mordet på Yara var en chock för skolans elever och personal.
– Johan jobbade hårt för att informera, trösta och finnas till för alla. Han var förstås själv mycket tagen, säger Karin.
Johan grubblade på om något kunde gjorts annorlunda för att rädda Yara. Han fick stöd för sina vidtagna åtgärder och sitt ansvarstagande av lärarvänner och av rektorskollegiet. Men sorgen släppte inte.
Blev avstängd
Den tilltog när kommunens skolchef Maria Persson gav besked att han var avstängd från sin tjänst under utredningen. Hon förklarade på en presskonferens att det fanns brister i rektorns agerande. Någon anmälan om de missförhållanden som Yara levde under hade inte gjorts.
Det visade sig senare vara helt felaktigt. Johan Johansson hade följt exakt de rutiner som gäller för att slå larm till sociala myndigheter.
Maria Persson urskuldade sig med att hon formulerat sig felaktigt. För det bad hon om ursäkt. Än en gång genom ett pressmeddelande.
– Jag fick ett sms dagen efter. Men en ursäkt för en felformulering betraktar jag inte som att kommunen ger Johan den upprättelse han förtjänar efter deras felaktiga anklagelser och påhopp, säger Karin.
Vid det laget var Johan sedan flera månader borta från medvetande efter att länge ha svävat mellan liv och död. Någon ursäkt fick han aldrig före självmordsförsöket på midsommarafton.
– Efter avstängningen tilltog hans depression. Han kände sig förföljd och uppträdde helt irrationellt. Han gick in i ett psykosliknande tillstånd, men var medveten om att han behövde hjälp, psykiatrisk hjälp, fortsätter Karin.
Genom vårdcentralen fick han en remiss till psykmottagningen, men den återvisades. Företagshälsan tog inte initiativ till några uppföljande samtal efter avstängningen. Han sökte på nytt till vuxenpsykiatrin, men hänvisades till primärvården.
Med stöd av Karin sökte han sig till psykiatriska akutavdelningen i Karlskrona.
– Jag ville få honom inlagd. Han var förvirrad, hade ångest. Han var då i mycket dåligt skick, säger Karin.
”Måttlig risk”
Men läkaren bedömde "suicidrisken som måttlig". Han hänvisades på nytt till primärvården.Detta var dagen före midsommarafton.
– Han hade då ältat sin egen värdelöshet, omgivningens förföljelse av honom vecka ut och vecka in. Den här midsommarmorgonen kände han inte igen mig. "Du är inte min fru", sa han och frågade vem jag var. Samma med döttrarna.
– Han hyperventilerade och skrek -"Det är inte mitt fel".
De befann sig vid hästgården när Karin bestämde sig för att få hjälp av Johans föräldrar så att han kunde köras in till psykakuten. Han måste tas om hand. När hon ska ringa på mobilen snappar Johan åt sig bilnycklarna, rusar iväg och hinner sätta sig bakom ratten innan de andra kommer fram. Han är stark och knuffar bort dem. Motorn är i gång och han kört fort därifrån.
Larmar SOS
Karin larmar omedelbart SOS. En granne tar sin bil och kör efter Johan. Ett par kilometer därifrån hittas han.
– Det var länge osäkert om han skulle överleva. Han hade svåra frakturskador i vänster fotled, punkterade lungor, skär- och skrubbsår över hela kroppen. Men det mest kritiska och livshotande var förstås de omfattande skallskadorna, berättar Karin.
Johan har vårdats i Karlskrona, på neurointensiven i Lund och som en second opinion på Danderyds sjukhus i Stockholm.
Han är infektionskänslig, men läget är stabilt. Hela vänstra kroppssidan är förlamad. Han kan inte reglera några andra funktioner eller rörelser än andningen. Han ger en del ljud ifrån sig, men de går inte att tolka som tal.
– Det kan glimma till i hans ögon. Särskilt när döttrarna kommer, säger Karin.
Vännen och grannen Bengt-Åke Claesson tycker sig ha sett klara reaktioner när han pratat om ishockey till Johan.
Det är Bengt-Åke som har letat upp en internationell världsledande forskare på den typ av hjärnskador som Johan har.
– Han heter Esteban Fridman och är för närvarande verksam i New York. Hans behandling med det dopaminhämmande ämnet apomorfin har visat sensationella resultat på patienter med ytterst låg medvetandegrad, säger Bengt-Åke, som sedan en tid tillbaka har daglig mejlkontakt med den argentinskfödde läkaren och hjärnforskaren.
Mött stor förståelse
Karin tycker att hon genomgående mött stor förståelse och hög kompetens hos den vårdpersonal som behandlat Johan sedan olyckan.
– Preparatet är godkänt och jag är glad att teamet på sjukhuset i Karlskrona tillåter att det används till Johan. Han har fått en remiss till Hässleholm där det finns en läkare som har satt sig in i Fridmans metod och är villig att pröva apomorfin på Johan.
Karin vägrar se sin man fastna i ett vegetativt tillstånd.
– Jag vill kämpa för att alla möjligheter som kan göra Johan friskare, kanske helt frisk ska prövas. Han ger inte upp i första taget själv. Det gjorde han aldrig på rinken, inte i skolan och inte i privatlivet.
– Jag och tjejerna handlar i hans anda. Och längtar efter att få se honom vinka när han tar sig upp för rampen här hemma.
– Går det inte i den riktningen ska vi i alla fall kunna säga att vi gjort allt som står i vår makt för att få Johan tillbaka.
Av Lars Klint
Publicerad 21 dec 2014 13:02
Dela
2320
T
23 nov 26 nov 27 nov 01 dec 21 dec
Yaras rektor får offentlig ursäkt

Rektorns fru rörd av fackeltåget: "Tack alla"

Yaras rektor sökte hjälp – innan olyckan

Avstängningen av Yaras rektor får kritik

Hanteringen av Yaras rektor utreds

Karins kamp för Johan: ”Hoppas på mirakel”

MEST LÄST PÅ KVP

Kampen för Johan: ’Vi hoppas på ett mirakel’
Karin Johanssons man blev syndabock när Yara mördades

2.2014-12-06
"Feminism driver svenskar till självmord"
Publicerad 5 december 2014 kl 16.45
UTRIKES.Anledningen till att så många begår självmord i Skandinavien är den feministiska politik som förs av ländernas regeringar. Det hävdar Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu.

Gilla artikeln på Facebook

Dela och skriv ut
Share on email Share on print Share on twitter More Sharing Services
10
– Hur kan det komma sig att bruttonationalprodukten i de skandinaviska länderna och i många andra länder är på den högsta nivån, samtidigt som också självmordsfrekvensen är som högst där. Varför? frågade sig premiärministern under ett tal inför AKP-partiets kvinnoförbund enligt Sputnik.

Han konstaterade därefter att en jämställdhetspolitik av skandinavisk modell saboterar könens "kompletterande livsrelation". Davutoglu påpekade att kvinnor har ett särskilt "gudomligt uppdrag" i och med moderskapet.

– Våra kvinnor uppfyller detta gudomliga uppdrag att hålla mänskligheten vid liv. De har därför rätt till vila före och efter att de har blivit mödrar och till fritid för att umgås med sina barn, sade Ahmet Davutoglu.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan väckte i slutet av november internationell uppmärksamhet efter att ha sagt att kvinnors främsta uppdrag är att föda barn, och att det vore "mot naturen" att försöka "jämställa kvinnor och män".

3.
2014-10-09
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article19668352.ab
En av tre unga har skadat sig själv
STOCKHOLM. En av tre unga uppger i en studie att de skadat sig själva någon gång det senaste året. Sju procent av dem har skadat sig upprepade gånger.
Studien omfattar 3 000 ungdomar i Östergötland mellan 15 och 17 år. På frågan om de avsiktligt skadat sig själva utan att vilja dö svarade 17 procent ja. Men när frågan vidgades med en checklista uppgav 35 procent att de hade haft någon typ av självskadebeteende under det senaste året.
De vanligaste metoderna var att avsiktligt bita eller slå sig själv, sudda på huden och att skära sig.
Studien är bland de första där självskadebeteende tas upp som en egen diagnos.
TT
9 oktober 2014  10:01

4.
2014-05-23
http://mobil.dn.se/sthlm/en-av-tio-unga-soker-hjalp-hos-psykiatrin/
En av tio unga söker hjälp hos psykiatrin

Publicerad i dag 06:33

Var tionde tonåring i Stockholm går till BUP.

Unga som söker psykiatrisk vård har fördubblats på bara tio år.

– Det är självklart att det måste finnas psykiatrisk kompetens på vårdcentraler, säger Christina Dalman, docent på Karolinska Institutet.

Annons:
 
Var tionde stockholmare mellan 13 och 17 år sökte psykiatrisk vård förra året. Bland unga vuxna mellan 18 och 24 behövde sju procent psykiatrisk hjälp.

– De unga har gjort sitt eget race inom psykiatrin. I slutet av 90-talet var unga mellan 18 och 24 år den minsta gruppen men sedan mitten av 2000 talet är de den största gruppen och ökar, säger Christina Dalman, docent vid KI och enhetschef på landstingets Centrum för Epidemiologi och Samhällsmedicin.

Unga som söker psykiatrisk vård har fördubblats på bara ett decennium.

– Vad ökningen beror på är oklart men tre möjliga förklaringar kan övervägas. En sänkt tröskel att söka hjälp, en verklig ökning av psykisk ohälsa eller att unga inte söker till vårdcentralerna.

Besöksstatistiken visar att unga sällan söker sig till vårdcentralen för psykiska problem utan går direkt till psykiatrin. Där ökar köerna trots en intensiv satsning att ge unga behandling snabbt. Förra året fick bara tre av fyra unga påbörja en fördjupad psykiatribehandling inom 30 dagar i Stockholm enligt landstinget.

– Psykisk ohälsa är vårt största folkhälsoproblem, mycket vanligare än diabetes. Ändå är vårdcentralen inte första anhalt att söka hjälp för vare sig unga eller medelålders. I stället söker man specialpsykiatri, det är helt fel och bidrar till stigmatiseringen, säger Christina Dalman.

Hon menar att primärvården måste rustas ytterligare inför anstormningen av psykiatripatienter, vilket också flera partier både lovar och kräver inför valet.

– Man måste stärka upp primärvården så att det finns både resurser och kompetens. Dels behövs psykologer, kuratorer och terapeuter. Dels psykiatriker som hjälper till med svårare patienter, säger hon.

Primärvårdens ersättningssystem är inte heller anpassat för psykiatri.

– Primärvården måste få betalt för de psykiatriska patienterna. Nu lönar det sig att ha patienter som tar tio minuter. En psykiatrisk patient som tar 30 minuter uppmuntras inte av systemet. Psykiatri är enormt resurskrävande, det är inte alls som en infektion.

Konsekvenserna blir tydliga i valet av behandling. På vårdcentralen får unga mellan 18 och 24 år i snitt två läkarbesök, mot fem i snitt inom psykiatrin. Vårdcentralerna skriver också ut avsevärt mer antidepressiv medicin, framför allt till äldre.

– Antidepressiva har bra effekt, lika bra som kognitiv beteende­terapi. Det kan vara så att man är för restriktiv med mediciner till unga. Däremot vill patienterna själva ha samtalsterapi, inte medicin.

Just nu förbereds ett forskningsprojekt för att ta reda på varför unga i Stockholm mår så dåligt. Forskarna på Karolinska Institutet ska ut på mottagningarna och fråga vad patienterna söker för.

– Vi tror att unga söker för andra problem än äldre och kanske borde tas om hand på en annan nivå. Av socialtjänst, skola eller studenthälsa eller med förebyggande samhällsinsatser. De har problem att bli vuxna och att få jobb och bostad snarare än psykiatriska sjukdomar.

Mår Stockholms unga sämre än i övriga landet?

– Vi vet att storstadsmiljön ger sämre hälsa. I den nationella hälso­enkäten mår Stockholms unga sämre. Kanske är det inte lika stigmatiserande att ha psykisk ohälsa i deras värld. De kanske faktiskt är föregångare och gör något bra som söker vård, säger Christina Dalman.

Jessica Ritzén

jessica.ritzen@dn.se

 Väntetider för unga.

5.

2013-09

http://www.dn.se/ledare/signerat/barn-som-lever-i-sin-egen-varld/

Barn som lever i sin egen värld

Publicerad i dag 00:05

Det var något som inte stämde. Helena tyckte att hon inte fick kontakt med sin nyfödda bebis. Det kändes inte alls som med hennes första barn. Och det fortsatte att kännas fel. Varför började inte Mimmi prata?

På onsdag kväll visades den första delen av serien ”Liv med autism” på SVT 1. I åtta avsnitt får vi möta åtta barn med olika typer av diagnoser längs autismspekt­rumet. Och inte minst deras familjer.

Efter många utredningar och ett antal sidospår fick Mimmi äntligen en diagnos. Men då var familjen slutkörd. Mimmi betedde sig som ett övertrött barn – som aldrig somnar. I den vanliga förskolan fick hon ingen hjälp att bryta sina mönster, ingen hade haft kunskap eller tid nog att leta sig in i hennes labyrinter och skapa kommunikation och kontakt.

 
När Mimmis mamma till slut kontaktade en biståndshandläggare hade hon försökt allt för att få vardagen att fungera, kände att hon hade misslyckats och var rädd att hon skulle komma att slå sitt barn. Ganska kort därefter fick fyraåringen flytta till ett så kallat barnboende. Men föräldrarnas initiala lättnad övergick snart i svårare känslor. ”Har jag övergett mitt barn?” frågar sig Mimmis pappa Jocke i programmet.

Mycket har blivit lättare. Kunskapen är så mycket större i dag än för bara några decennier sedan. Vi vet mer om autism och om hur psykisk utvecklingsstörning, talsvårigheter och epilepsi samverkar med de autistiska symtomen. Barn kan diagnosticeras tidigare och slipper genomleva halva barndomen i inre och yttre kaos. Det finns hjälp och stöd att få. Specialpedagogerna som tar hand om Mimmi är hjältar. De använder leken för att nå fram till henne och ser hennes helt individuella förutsättningar – som dessutom skiftar från dag till dag.

Samtidigt sväller vår tids perfektionsnorm över alla gränser, den västerländs­ka medelklassmänniskans tillvaro blir i allt högre grad ett självförverkligandeprojekt. Att få ett barn med en svår neuropsykiatrisk störning raserar lätt allt sådant. ”Liv med autism” påminner om människovärdet bortom prestationen. Om varför det är värt att lägga stora samhälleliga resurser på att få en liten flicka som lever i sin egen värld att uppleva gemenskap.

 Susanna Birgersson

 susanna.birgersson@dn.se
« Senast ändrad: 22 december 2014, 10:14:17 AM av Alina »