Författare Ämne: Socialtjänster, BUP, Polis och andra tjänstemän samarbetar med pedofiler  (läst 6845 gånger)

Alina

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 279
  • Karma: 0
    • Visa profil
1.
2014-06-20
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article19053067.ab
Polisen misshandlar oskyldiga föräldrar framför ögonen på deras barn,hemma hos dem,mitt på natten.

Polisens terrornoja får storstryk av JO

Jurist: "beviskraven i utredningen har sänkts eftersom det handlar om män med muslimsk bakgrund"


Stormade idyllen I oktober 2010 grep tungt beväpnad polis fyra män i Göteborg på misstanken att de skulle spränga köpcentret Nordstan. Men utredningen var undermålig och helt oskyldiga personer pekades ut. Idag kom JO med förödande kritik av polisens arbete. 
   Stormade idyllen  I oktober 2010 grep tungt beväpnad polis fyra män i Göteborg på misstanken att de skulle spränga köpcentret Nordstan. Men utredningen var undermålig och helt oskyldiga personer pekades ut. Idag kom JO med förödande kritik av polisens arbete.

Foto: PRIVAT

På morgonen 30 oktober 2010 slog beväpnade poliser in dörren hemma hos Nizar Khalayli. Han tvingades naken ner på golvet inför sina barn och delgavs senare misstanke om terroristbrott.

Polisen hade några dagar tidigare fått tips om en terroristattack mot köpcentret Nordstan i Göteborg. Efter en kortare utredning grep polisen fyra personer i en synnerligen brutal gryningsräd. De tog ingen hänsyn till att det bodde små barn i lägenheterna som stormades och de behandlade även anhöriga till de gripna brutalt och kränkande.

Men det fanns ingen bomb och alla var helt oskyldiga.

Tog fel på tiden

I dag kom JO:s utlåtande om ingripandet och kritiken mot polisens arbete är förödande.

- Det jag läst låter väldigt positivt, det är viktigt att polisen får kritik när de gör fel, säger Nizar Khalayli till Aftonbladet.

JO går noggrant igenom polisens åtgärder efter att tipset om bomben kom in. Det började med att en kvinna överhört ett telefonsamtal på gatan där en man pratade om att spränga Nordstan. Polisen tömde då närmsta telefonmast och gick igenom trafikdatan över vilka som talat i telefon vid den aktuella tidpunkten. Problemet var att kvinnan uppgett fel tid. De personer som pekades ut hade alltså omöjligen något med saken att göra.

Muslimer särbehandlas

När man läser JO:s genomgång är det uppenbart att tipsarens berättelse inte hänger ihop. Förutom att tidpunkten var fel ändrar hon signalement på den hon hört prata i telefon.

Detta visste polisen redan innan tillslaget, men det genomfördes ändå.

Polisens utredning betonade genomgående det som talade till de misstänktas nackdel, medan det som pekade på deras oskuld förbisågs.

- Det framgår enligt min tolkning ganska tydligt att beviskraven i utredningen har sänkts eftersom det handlar om män med muslimsk bakgrund, säger Robert Hårdh, chef på Civil Rights Defenders som företrädde tre av de fyra felaktigt utpekade männen.

Skadestånd

Polisens övergrepp skedde dessutom för nästan fyra år sedan. De interna utredningar som tidigare gjorts av Riksenheten för polismål har inte klarat att tydligt kritisera polisens arbete. Ingen har heller fått ta ansvar för fiaskot.

De fyra felaktigt gripna, och deras familjer, har inte fått någon upprättelse och inte ens en offentlig ursäkt.

- Vi överväger nu hur vi ska gå vidare, en del kan vara att begära skadestånd från staten, säger Robert Hårdh.

Allvarliga systemfel

JO:s utredning visar på allvarliga systemfel. Efter 11 september är vi alla inte längre lika inför lagen. Om de utpekade hade hetat Svensson i efternamn är det i praktiken helt otänkbart att något liknande skulle kunna hända. Polisens uppträdande 30 oktober 2010 var ovärdigt en rättstat.

Vi kan inte ha ett system där vi tummar på rättsäkerheten vid anklagelser om terrorism, eller där människors bakgrund avgör beviskraven. Förhoppningsvis leder JO:s allvarliga kritik till att polis och åklagare börjar ta dessa frågor på allvar.

Terrornojan måste få ett slut.
Anders Lindberg

2. 2013-09-21

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article17290853.ab

Samhället har svikit mig under 45 års tid

Debattören: Då lät man övergreppen pågå - nu vill man ta min assistans

I behov av assistans. Jeanettes morfar förgrep sig på henne under elva år utan att myndigheterna grep in. Nu vill Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning i Stockholm ta ifrån henne assistansen.    I behov av assistans. Jeanettes morfar förgrep sig på henne under elva år utan att myndigheterna grep in. Nu vill Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning i Stockholm ta ifrån henne assistansen.


Jeanette Eriksson, 52, Stockholm.

Har skrivit boken ”När jag blir stor” (Natur & Kultur) om sin uppväxt.

 Aftonbladet har tidigare berättat om Jeanette Eriksson, som under hela uppväxten våldtogs av sin morfar – vilket myndigheterna visste om men lät pågå. Övergreppen ledde till skador som i dag gör henne beroende av assistans. Men nu ska hennes assistans dras in.


När jag kom hem från dagis kunde jag redan i hallen märka om det var snälla eller dumma morfar i dag. Det syntes på hur han ställt skorna och lagt mössan.

Från att jag var fyra år gammal låste min morfar regelbundet fast mina händer i handbojor, la en kudde över mitt huvud och våldförde sig på mig. Trycket, kallade jag det då.

Två år senare blev jag lam. Benen spretade värkande och krampande rakt ut åt varsitt håll, fastlåsta i samlagsställning. Jag lades in på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, där läkare från hela världen kom och klämde på mig. Mitt fall var tydligen unikt. Jävlar vad dåligt jag mådde, när jag i bara trosorna låg på den kalla plåtsängen. Det spelades in en utbildningsfilm för läkare och psykiater, jag har en kopia hemma. Glad musik och en speakerröst som säger ”Is her grandfather her father?”. I barnpsykologens journaler finns anteckningar om hur jag binder fast händerna på en docka och lägger tyg över ansiktet. Psykologen skriver hur jag visar stort intresse för en leksaksapa som är röd i stjärten. I andra journaler skriver de rakt ut att ”flickan är utsatt för någon slags incest av morfadern”.

 

Sjukvården och barnavårdsnämnden valde att blunda. Ett halvår senare hade jag lärt mig att gå själv igen och skickades ensam i en taxi tillbaka hem till min morfar. Då var jag sex år gammal. Där och då blev samhället medskyldigt till övergreppen på mig.

Jag bor än i dag kvar i samma område i Stockholm. Mina ben krampar fortfarande kraftigt efter alla år av incest. När jag var 31 år gammal bedömdes jag vara handikappad. I handikappfacket har de aldrig tidigare haft någon som varit utsatt för incest, sa enhetschefen på stadsdelförvaltningen. Men det var aldrig mitt beslut att klassificeras på det viset. Något som går att åtgärda är inte ett handikapp. Jag har alltid varit tvärsäker på att jag skulle ha kunnat lära mig att gå, med rätt hjälpmedel, rätt behand­ling och stöd. Stadsdelsförvaltningen har förvägrat mig detta.

Den 15 september förlorar jag min personliga assistans. I stället får jag besök sex gånger om dagen av någon som hjälper mig att gå på toaletten och ger mig mat. Jag kommer att vara inlåst i min lägenhet utan möjlighet att ta mig ut.

Hur ska jag kunna behålla min assistanshund Cennja om jag inte får hjälp att rasta henne? Cennja är min levande rullator, hon gör att mina ben inte stelnar. Läkare har sagt att våra promenader är anledningen till att jag inte är rullstolsburen i dag. Ändå påstår utredningens handläggare att jag inte har någon önskan att komma utanför bostaden. Det är en lögn. Tvärtom är mitt så kallade liv över utan assistans. Jag blir sittande i lägenheten och blir helt beroende av mina söner för att komma ut. De vet vad det innebär att ständigt hjälpa sin mamma, de är uppväxta med det. De måste få ha sina egna liv nu.

 

Man väljer inte sina föräldrar, mina söner lika lite som jag. Man skulle tro att Hägersten-Lilje­holmens stadsdelsförvaltning skulle visa förståelse för min situation. Att de skulle visa en vilja att gottgöra de oförrätter som begåtts mot mig. I stället säger tjänstemännen att de blir obekväma när jag berättar. Det känns som att jag ständigt måste försvara mig för att jag varit utsatt för incest. Varför är det så? Myndigheterna förstår inte att barn blir stora, men att problemen inte växer bort bara för det. Morfars övergrepp på mig pågick under elva år. Han dog 1986. Myndigheternas övergrepp har pågått i 45 år. Det måste få ett slut. Låt mig behålla assistansen.
Jeanette Eriksson

2.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15627492.ab

Jeanette våldtogs hela sin uppväxt

 Morfaderns våldsamma övergrepp fick hennes ben att fastna i kramp  Myndigheterna förstod – men ingrep aldrig

”Myndigheternas fel” När Jeanette Eriksson var sex år fastnade benen i kramp. Trots att alla misstänkte att morfadern våldtog henne skickades hon hem igen. ”Jag anser att det är myndigheternas fel att ytterligare tio år av incest fick fortsätta”, säger Jeanette. ”Myndigheternas fel”  När Jeanette Eriksson var sex år fastnade benen i kramp. Trots att alla misstänkte att morfadern våldtog henne skickades hon hem igen. ”Jag anser att det är myndigheternas fel att ytterligare tio år av incest fick fortsätta”, säger Jeanette. Foto: LOTTE FERNVALL


 Under hela sin uppväxt våldtogs Jeanette Eriksson, 51, av sin morfar.

 Hennes journaler avslöjar att myndigheterna förstod – men ingen ingrep.

– Det är ett jävla svek från samhället. De har suttit på första parkett och bara tittat på, säger hon.



INCEST OCH SEXUELLA ÖVERGREPP

 Inget är så svårt att prata om som sexuella övergrepp – särskilt om förövaren är en förälder eller nära släkting.

 De allra flesta sexuella övergrepp mot barn polis­anmäls aldrig. Trots att kunskap­en är större i dag och trots att de myndigheter och vuxna som arbetar med barn är skyldiga att anmäla om de misstänker övergrepp mot barn finns stora brister.

– Många professionella har väldigt stora skygglappar. Skolan har blivit bättre men sjukvården är fortfarande jättedålig på att anmäla, säger Åsa Landberg, psykolog på Rädda barnen.

 Det är än i dag så att utsatta barn upplever att de har visat eller gjort allt för att de vuxna ska förstå eller fråga om övergreppen, utan att någon reagerat.

 Alla barn visar inte symtom men det är vanligt med depression och posttraumatisk stress hos barn som utsatts för allvarliga övergrepp. Många barn reagerar med att behandla sig själva på samma sätt som förövaren, de trycker undan sina egna behov och känner inget värde för sin egen kropp.

– För de barn som är svårt traumatiserade handlar det om att hjälpa dem att kunna stå ut med minnena, säger Åsa Landberg.

 HYPNOS

 I klinisk psykologi används hypnos för att fördjupa patientens kontakt med sitt inre.

 Det vanligaste är att terapeuten talar lugnande med patienten så att tankarna far i väg, sedan guidas personen ner i ett avspänt djupare tillstånd.

 Olika personer kan vara olika mottagliga för hypnos. Personer som upplevt svåra trauman har ofta lättare för att komma i trans.

 Enligt Michael Rundblad, psykolog och psykoterapeut inom Dalarnas vuxenpsykiatri och ordförande för hypnosföreningen, är en av de vanligaste patientgrupperna personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn.

– Det är tydligt att de kan få hjälp att få kontakt med sådant som de stängt av med hjälp av hypnos, säger han.

 Enligt Socialstyrelsen är hypnos ingen evidensbaserad metod och hypnos finns inte med i myndighetens riktlinjer. Men det betyder inte att metoden inte fungerar eller att den är skadlig.

 Svenska hypnosföreningen har runt 400 medlemmar, de allra flesta är psykologer och psykoterapeuter.

Källor: Socialstyrelsen och Svenska föreningen för klinisk hypnos.


Benen står krampaktigt rakt ut, fötterna är krökta. På den repiga filmen syns hur en sköterska lyfter den sexåriga flickan. Ben­en fortsätter att spreta, stela som pinnar.

Den engelskspråkiga speaker­rösten berättar om flickan i den korta 60-talsklänningen. Hennes fall beskrivs som ett mysterium, retoriska frågor radas på varandra:

”Hade flickan blivit utsatt för en snuskgubbe?”

”Var hon homosexuell?”

Sexåringen på filmen är Jeanette Eriksson. ”A case of conversion hysteria” spelades in i utbildningssyfte, avsändare var den docent i barnpsykiatri som behandlade Jeanette på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus i Stockholm. Dit kom hon efter att benen fastnat i kramp. I ”samlagsställning”, som hon säger.

Då hade morfaderns våld­täkter pågått sedan hon var en liten bebis.

– Från att jag var fyra år var det regelrätta samlag, innan dess oralsex, säger Jeanette.

Hon lades in och utreddes under flera månader utan att någon riktig diagnos kunde ställas.

– Bara du säger vad som har hänt kommer du få den hjälp du behöver, fick Jeanette höra gång på gång.

”Allt fanns ju där”

Men sexåriga Jeanette kunde inte sätta ord på vad hon hade varit med om. För sin psykolog berättade hon i lek och teckningar. I journaler beskrivs dockor med fastbundna ben, som får en kudde eller tygbit över ansiktet, om bilder med rött blod i stjärten.

”OBS!” antecknade psykologen i marginalen flera gånger.

– Allt fanns ju där, säger Jeanette.

Men ändå: Efter ett halvår på sjukhuset lärde Jeanette sig att gå igen med egen viljekraft. Hon skrevs ut från sjukhuset och sattes i en taxi hem till mamma, lillebror, mormor – och morfar.

– Jag glömmer det aldrig, säger hon om avskedet från psykologen hon litat på.

Myndighetskontakterna upphörde inte där. Den 26 november 1968 antecknade barnavårdsmannen (på den tiden ett obligatoriskt stöd för barn födda utom äktenskapet):

”... det är nödvändigt att flickan kommer från morfar. Ingen vet, men av flickans uppträdande befarar man något slags incest från morfars sida mot flickan.”

Samtidigt pågick en utredning om faderskapet. Hennes mamma hade uppgett ett namn på en man men faderskapstestet visade att det inte stämde.

Testade hypnos

Barnavårdsnämnden ingrep aldrig, Jeanettes mamma och barnen fick en lägenhet men de hann bara bo där i några timmar.

– Sen kom morfar och hämtade oss.

För Jeanettes del fortsatte morfaderns våldtäkter tills hon flyttade hemifrån som 15-åring, berättar hon.

1986 när Jeanette var 25 år och mamma till två små barn kom krampen i benen tillbaka med full kraft.

– Jag bestämde mig för att pröva hypnos, jag hade alltid velat göra det men jag fick höra att det skulle vara livsfarligt för mig.

Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt.

Letat bevis

Sedan dess har hon samlat bevisen som bit för bit har bekräftat att hon har rätt. Under årens lopp har hon fått fram journaler, hittat filmen och konfronterat läkare.

– Jag ringde och sa: ”Nu kan jag berätta”. Jag hade orden, jag ville höra hennes version.

”Jag är säker på att din morfar utsatte dig för incest”, svarade den ansvariga barnpsykiatern som spelade in filmen och som sedan hade följt henne under hela uppväxten.

Kan inte gå själv

Jeanette åkte hem till sin mormor och morfar och sa som det var: ”Jag vet vad du har gjort, jag vet vad du har utsatt mig för.”

Morfar började skratta. Mormor grät. En vecka senare var han död.

Jeanette hade växt upp i tron att om hon bara satte ord på det hon varit utsatt för skulle kramperna i kroppen släppa. Ingen hade förberett henne på det helvete som väntade. Sedan minnena kom tillbaka har hon inte kunnat gå själv. Över­greppen gör sig ständigt påminda.

Hon har svårt att stoppa saker i munnen, kan varken äta eller borsta tänderna som vi andra.

Assistanshunden Cennja fungerar som hennes levande rullator. Men den behandling som hjälpt henne att minska spänningarna i kroppen vägrar kommunen att betala för och Jeanette har inte råd.

– Det enda jag vill är att få ut den här skiten ur kroppen. Den har inte hajat att faran är över, den tror fortfarande att den är utsatt.

I början av 1990-talet förtidspensionerades Jeanette. Intyg efter intyg vittnar om hennes omfattande problem, om incesten som visar sig i form av kramp och förlamning. Under några år på 1990-talet föreläste hon på Karolinska institutet om sina upplevelser för personer som arbetar med sexuella övergrepp mot barn.

Ändå upplever Jeanette att hon ständigt måste slåss för sin sak, för rätten till assistanstimmar eller rätt behandling. För upprättelse.

”Mitt liv är redan förstört”

Att hennes funktionsnedsättning inte självklart syns utåt gör att hon blir ifrågasatt, av färdtjänsten eller av personer hon möter i mataffären.

Barndomens övergrepp förföljer henne.

– Jag berättar inte om det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag gör det för att folk ska veta hur verkligheten ser ut och för att andra barn inte ska drabbas. Mitt liv är redan förstört, säger Jeanette.
.


 Kristina Edblom  
 


”Man kommer aldrig över det”

 Läsarna chattade med Jeanette

Hör Jeanette berätta i P1-dokumentären Inferno

 Lyssna på Bengt Boks dokumentär här.



 

« Senast ändrad: 20 juni 2014, 10:42:39 AM av Alina »