Jag blir så frustrerad av att läsa alla inlägg och har själv gått igenom mycket sista åren, när det gäller socialen och mitt LVU-ade barn.
Det började med min depression, vilket ledde till att jag inte hade ork med att ta hand om de vardagliga sakerna, men hade alltid mat på bordet, gick upp på morgonen och såg till mina barn hade rena kläder, såg till att de var hemma i tid, kom i säng i tid osv.. när det gällde mina barn tog jag hand om dom trots min depression. Vissa saker kom bort, så som att kämpa mer på morgonen att få sonen iväg till skolan, han är envis, har en stolthet, och vill få igenom sin vilja enda sedan han var liten. Saker som träning och så vidare, orkade jag inte ta dom på mm. Men annars var jag väldigt trött, grät mkt och sov mkt. Hade ingen livslust.
Min depression tillkom, efter att min man varit otrogen ett antal ggr, sista gången under min gravidited, vad jag vet om. Men det är inte enda orsaken till detta, under många år fick jag även ta hand om honom och hans saker, inte bara barnen, sov 4 - 5 timmar per natt under många år, jobbade, tog hand om 3 barn och en man som inte brydde sig mer än om sig själv å sitt. Hade 2 svåra förlossningar, med blodförlust och nära döden bägge ggrna. JA depressionen smög sig på med åren, sen gick jag rakt in i väggen och fick läggas in.
Socialen blev inkopplat efter jag kommit hem och inte fick sonen till skolan om dagarna, han mådde dåligt oxå av allt som skett under dessa år såklart. Det är här allt började och det slutade inte... mer och mer blev min son besvärlig och jag var på hans sida, och gav upp med viss kontakt med socialen, för jag tyckte de behandlade oss fel. De lyssnade inte på mig eller honom, vad vi hade att säga, de tyckte de skulle följa vad de är utbildade till och vad de lärt sig.
Jag gav upp vid flera tillfällen och flydde ifrån saker, orkade bara inte ta emot mera.
En vacker dag när jag fått jobb i ett annat land, åker jag och min son dit för att starta på nytt (då hade han inget LVU) men efter ett par månader beslöt han sig för att åka hem till Sverige igen för att gå färdigt skolan och sedan komma tillbaka till mig igen. Det var då när han var tillbaka i Sverige som socialen satt stopp för vår framtid...
De satte LVU på honom, han fick bo i ett annat hem, ett HVB hem, och har bott där nu sedan ett par år.. Han blev bara sämre och sämre iom detta LVU, där han inte fick komma till mig och där han kände sig hjälplös och allt han ville var att vara hos mig. (ensam vårdnad, pappan inte så mkt i bild)
Sedan dess har inte socialsekr gjort sitt jobb som hon ska, hon gjorde inte omprövningar, vilket jag inte visste att jag kunde ha använt mig av emot dom, men försent nu.. Hon går på sin egen uppfattning utan att lyssna på mig eller min son vad vi säger och önskar. Hur kan hon veta hur hon ska behandla min son om hon inte känner hur han fungerar?
Alla barn är olika, man kan behandla alla barn på samma sätt, de fungerar olika..
Min son visade tydligt att han mådde sämre när LVU sattes in och de tog honom ifrån mig på det sätt att han inte kunde återvända till mig eller bo hos mig. Han började med narkotika och kriminalitet .. Idag är han drogfri och sköter sig mkt bra, men fortfarande boende på HVB hem, och de ger inte upp, jag måste visa att jag sköter mig minst ett år, bla jobb, lght osv.. att jag är "stabil" mm vad de nu menar med allt. Saken är, jag har ALDRIG misshandlat psykiskt eller fysiskt min son, jag har ALLTID tagit hand om honom och varit där i alla lägen för honom, jag hade BARA en depression...
Det är hemskt att se sin son må som han gör just nu, i kämpan och längtan att få bo tillsammans en dag igen, jag orkar inte se hans ledsna ögon, där han tycker att alla bara övergivit honom och att den enda person som är hans närmaste han får inte bo hos, det är bara det att jag har inte övergivit honom, jag orkar inte höra längre heller "mamma jag vill bo hos dig", " när ska allt sluta", "vad har jag gjort för fel" mm.
Min största önskan är att få vara nära min son igen, som en familj!
Jag undrar om denna socialsekr har egen familj, om hon vet hur det är att vara ifrån sina barn, och hur det känns att någon annan bestämmer över hur ens barn ska ha det, utan att de inte ens lyssnar på en??
Hur kan man vara så kall som kvinna/mamma och inte ha känslor och förståelser för andra?
Denna socialsekr jobbar efter vad hon lärt sig och tänker bara på de materiella sakerna, men tänker hon på vad min son och vad jag känner? Hur vi mår? och vad finns det för möjligheter att vi kan bo tillsammans och få den hjälp vi behöver på samma gång?
Varför ska det gå så lång att mitt barn hamnar i droger och kriminalitet? Om de nu vet hur de ska behandla min son, varför satte dom inte stopp för detta innan det hände? Efter att låsa in honom på ett 12§ hem, pga droger å kriminalitet i 7 veckor, får han återkomma till HVB hemmet och inte har de förberett honom med hjälpmedel hur han ska tackla vissa saker, verktyg till att säga nej till olika frestelser osv. Jo, vad händer efter ngn vecka, han hamnar på låsta hemmet igen i ett par veckor för drogmissbruk.. Varför inte sätta honom på ett beroendehem från första början??! Jag blir så arg och besviken och ledsen att se hur min son behandlas av oproff personer, som inte tänker på själva individen..
Oj jag har skrivit väldigt mkt nu.. jag får avsluta och besvara om frågor kring vad jag skrivit..
Tack för att du läser
