Författare Ämne: Samarbete med sjukvården och socialen:läkarna nekar sjukvård(feta barn LVU-as)  (läst 6014 gånger)

Alina

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 279
  • Karma: 0
    • Visa profil
1.
torsdag 11 juli 2013

Brott: Att ha autistiska drag..
Jag satt i personalrummet på skolan. Jag hade inte gjort något dumt. Polisen kom och sa att vi skulle till Göteborg. De satte på mig handbojor och drog ut mig. Jag försökte komma loss, berättar Sara.

De tog mig till ett rum med en madrass på golvet. Det fanns en lampa i taket och tråkig färg på väggarna, vitt eller grått. Och ett sånt där fängelsefönster i dörren som man kan kika in genom. Jag stack ut min arm när de skulle stänga och blev klämd.

Sara vet inte hur länge hon är i rummet. Hon upplever det som ganska länge, kanske en timme. En gång tittar någon in genom minifönstret i dörren. Sara säger ingenting.


http://www.sydsvenskan.se/lund/dottern-sattes-i-isolering/
Upplagd av Faidros kl. 14:21
Tipsa oss om sjukvården!

landstinget.tk@gmail.com
Kanske intressant?

Nyhetsbruset - debatt och nyheter
Läkartidningen
Dagens medicin
Bokmärk mig!

Här kommer regelbundet nu information på den här bloggen!

Bloggarkiv
Brott: Att ha autistiska drag..
Psykakuten för förstoppning?
2.
2013-09-13

http://www.dn.se/debatt/sjukhus-stanger-dorren-for-barn-med-fetma/

”Sjukhus stänger dörren för barn med fetma”

Diskriminering. Bara en bråkdel av alla barn med fetma får hjälp i vården – och flera sjukhus stänger dörren helt. Det tyder på allvarlig brist på empati med en utsatt ­patientgrupp som dessutom behöver få insatser i tidig ålder. Det är dags för en ordentlig satsning mot barnfetma i hela Sverige, skriver läkare och forskare.


Sverige har en väl utbyggd högklassig barnsjukvård. Både barnsjuksköterskor och barnläkare finns tillgängliga i en hög utsträckning för sjuka barn överallt i landet. Det är en självklarhet att sjuka barn och framför allt de med allvarliga kroniska sjukdomar har tillgång till vård, stöd och behandling oavsett var i Sverige man bor. Men det finns ett undantag. Barn med fetma tas inte emot på flera sjukhus i Sverige.

Fetma är en allvarlig sjukdom som leder till ökad sjuklighet, sänkt livskvalitet och risk för för tidig död. Det har ifrågasatts om riskerna med övervikt och fetma har överdrivits för äldre individer. För barn och unga vuxna är dock tveklöst fetma ett allvarligt tillstånd. Det är således farligare att utveckla fetma när man är ung, sannolikt på grund av att de sjukdomar som leder till för tidig död vid fetma – cancer och hjärt-kärlsjukdomar – utvecklas under lång tid. Risken att man ska bli sjuk ökar därför ju längre tid man går med sin fetma. Och man behöver inte ha en uttalad fetma för att bli sjuk. Barn med måttlig övervikt har redan före puberteten påverkan på riskmarkörer för framtida sjuklighet.
      
Vi har också i en nyligen publicerad artikel visat att vart sjätte barn med fetma i Sverige har förhöjda sockervärden i blodet, något som är kopplat till ökad risk för framtida typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom. Denna typ av förhöjda sockervärden är betydligt vanligare bland svenska barn med fetma än i andra länder, vi har exempelvis tre gånger högre förekomst av förhöjt blodsocker bland barn med fetma i Sverige jämfört med Tyskland.

I det nationella kvalitetsregistret för behandling av barnfetma, BORIS, har vi följt utvecklingen under flera år. Hela 29 procent (10 av 35) av svenska barnkliniker tar inte emot remisser för behandling av fetma. Till och med ett av Sveriges universitetssjukhus, Norrlands universitetssjukhus i Umeå, stänger dörren helt för barn med fetma. I vissa landsting tar barnmottagningar emot barn med fetma men i tre landsting, Gävleborg, Jämtland och Västerbotten, saknas i stort sett helt behandling av barnfetma.

Men även i övriga delar av landet är situationen långt ifrån optimal. Endast en bråkdel av alla barn med fetma erbjuds stöd av sjukvården. Barn med fetma kommer också generellt till behandling för sent. Behandlingen är betydligt mer framgångsrik om den inleds vid 6–9 års ålder jämfört med senare. Men genomsnittsåldern när barn kommer till behandling är fortfarande över 10 år i Sverige, vilket innebär att de som trots allt kommer till sjukvården alltför ofta gör det först då de redan hunnit utveckla en allvarlig, svårbehandlad fetma.

Många faktorer samverkar till att barn med fetma diskrimineras i den svenska sjukvården. Läkare tycker ofta att fetma är en besvärlig sjukdom, där man har bristfällig kompetens. I en situation när man upplever att sjukvården har bristande resurser är det frestande att kräva mer pengar för att ta hand om ett nytt problem. Vi anser dock att det är ett djupt oansvarigt förhållningssätt att utestänga en patientgrupp från vården i stället för att fördela de resurser som står till buds på bästa sätt för alla patienter. Politiker och tjänstemän som styr sjukvården tar inte heller sitt ansvar. Vårdprogram upprättas i parti och minut men då de inte resurssätts är de inte värda så mycket.

En bidragande orsak till att så många aktörer blundar är att barnfetma är en klassfråga. Det är främst barn till familjer med låg utbildning och låg inkomst, inte sällan med utländsk bakgrund, som utvecklar fetma. I den svenska sjukvården är det den som skriker högst som får mest och de stora patientföreningarna har makt i Sjukvårds-Sverige. Men när en sjukdom som fetma drabbar barn i resurssvaga familjer som inte har någon patientförening i ryggen, så saknas den opinionsbildning som sätter press på vårdens beslutsfattare. Samtidigt kostar fetma redan i dag 25–35 miljarder kronor per år i Sverige, så det finns även ekonomiska skäl att sätta in behandling när den är som mest effektiv, det vill säga tidigt i barndomen.

På flera håll i landet görs bra satsningar från landstingens sida med ökade riktade satsningar på barnfetma. Södertälje barnklinik har sedan tio år tillbaka visat att man inom en befintlig ekonomisk ram kan bygga upp en stor välfunge­rande verksamhet. Det finns också eldsjälar på många håll som verkligen kämpar för att barn med fetma ska få hjälp, men det är orimligt att vården av just barnfetma ska stå och falla med enskilda vårdgivares engagemang. Samtidigt visar de goda exempel som trots allt finns att det faktiskt går att göra något åt problemet. Att det då inte sker i hela landet är därför ett uttryck för en allvarlig brist på empati med en utsatt patientgrupp och en bristfällig styrning av vården.

Det finns således all anledning att satsa på behandling av barnfetma i hela Sverige. Nu.



Medlemmar av BORIS styrgrupp:
Claude Marcus, Stockholm, leg läk, professor, registerhållare för det nationella kvalitetsregistret för barnfetmabehandling, BORIS
Jovanna Dahlgren, Göteborg, leg läk, docent
Pernilla Danielsson, Stockholm, barnsjuksköterska, med dr
Anders Ekbom, Stockholm, leg läk, professor
Carl-Eric Flodmark, Malmö, leg läk, docent
Eva Gronowitz, Göteborg, barnsjuksköterska, med dr
Sven Klaesson, Södertälje, leg läk, med dr, verksamhetschef
Jan Kowalski, Jönköping, biostatistiker
John Ryberg, Örebro, leg läk
Viktoria Svensson, Stockholm, dietist
3.

2014-11-03
http://megafonen.com/riv-upp-lvu-lagen-och-stang-paragraf-12-hemmen/
Riv upp LVU-lagen och stäng paragraf 12-hemmen!
2011-11-02
Av Jennifer Hill
Rubriken låter möjligtvis drastiskt, men varje år placeras runt 20 000 barn och ungdomar utanför sina hem av Socialtjänsten och ett par tusen av dem på slutna hem.  De har fråntagits sin frihet och dragits upp med rötterna från familj och vänner. Målet i vårt samhälle måste väl ändå vara att unga ska få växa upp i frihet? Idag går snarare utvecklingen åt fel håll med hårdare straff, mer inlåsningar och det bedrivs en vinstdrivande verksamhet från privata aktörer på de ökande ekonomiska klassklyftorna som drabbar barn och unga. Det tycker jag är helt fel!

LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, är en tvångslag. Tillsammans med socialtjänstlagen ger den socialtjänsten, via förvaltningsdomstolen, makten att tvångsomhänderta barn och ungdomar. Lagen lämnar stort utrymme till den enskilde handläggaren på socialtjänsten att tolka ungdomens behov och problematik.  Den kan tolkas godtyckligt och lämnar stort utrymme för maktmissbruk och moralism. Socialtjänsten beskyller den enskilde ungdomen för misstag som begåtts, som i ett större perspektiv handlar om en klassproblematik och om hur resursstarkt området är som du kommer ifrån. Visst finns det de ungdomar som själva väljer att flyttas ett tag, som behöver andrum och en paus, men ska det då ske inom slutenvård och privata vårdaktörers händer? Privata aktörer vars hela vinst går ut på att de unga blir inlåsta.

Jag vill att den unge tillfrågas vad den vill och behöver, innan den låses in och tas bort från familj och vänner.  Om en ungdoms vårdnadshavare missbrukar eller begår övergrepp, varför ska då ungdomen byta bostadsort och på så viss bestraffas för en förälders beteende? Jag ser behovet av att instifta en ny lag som tvingar socialtjänsten att först pröva alla de lösningar som finns tillhanda för att ungdomen ska få stanna kvar i det man kallar hem. Finns möjligtvis en jourfamilj eller kontaktperson i området?

Idag pågår ett omfattande maktmissbruk bakom stängda dörrar, det kan organisationen för omhändertagna barn och ungdomar ”Agera Med Flera” vittna om. De skriver på sin hemsida om att flera av de slutna vårdhemmen använder sig av olagliga ”pausrum” där man sätter barn och ungdomar i total isolering från flera dygn upp till veckor ibland. Något som är olagligt i Sverige. Denna organisation sätter press på Socialstyrelsen att agera men arbetet går mycket långsamt.

Jag har själv som ungdomsledare inom öppen behandling och som kontaktperson via socialtjänsten mött ungdomar som berättar om hur de i åratal slussats runt mellan olika slutna vårdhem, paragraf12-hem och jourfamiljer. Aldrig finner de en trygghet eller kan de slå sig till ro och berättar om förlorat framtidshopp, en obefintlig tillit till vuxna eller det etablerade samhället. I min egen uppväxt i Botkyrka kommun kom socialtjänsten och hämtade mina skolkompisar utan förvarning för att köra iväg dem till så kallade Hassela- hem på Gotland eller i Norrland. Slutna vårdhem som präglas av en pedagogik som innefattar förändring genom hårt arbete och en beskyllning av den egna ungdomens individuella fel. Man ska bryta ner för att bygga upp en ny ”bättre” människa. Luktar det fascism någon?

Inom socialtjänst, behandling och skola pågår även en diagnoshysteri. Vuxna är mer benägna att sätta en diagnos för att problematisera ungdomens beteende, än att se till ungdomens faktiska behov här och nu. Diagnoser sätts godtycklig efter bara en-timmas möten med psykologer och läkare. Numera är det även vanligt att tillsätta bedömningen att ungdomen har en ”trotsdiagnos” . Jag tycker det är sunt och visar på intelligens att som tonåring frigöra sig och ifrågasätta maktstrukturer i ens vardag. I slutändan handlar det om att skapa demokratiska och engagerade medborgare, inte fogliga zombies. Forskning visar på att de ungdomar som tvångsplaceras fortsätter att återfalla i brottslighet och drogmissbruk. De så kallade paragraf-12 hemmen befäster och cementerar bara ungdomens kriminella identitet. De vuxna beslutar över ditt huvud när du anses vara ”frisk”. Är det rätt miljö att förändras i fångenskap?

Jag vill se lösningar i det egna området, ingen ungdom ska behöva slitas från familj, vänner och skola i ung ålder. I Tensta provar man nu projekt med att anställa unga vuxna från området som blir som en stödperson åt ungdomen. Det är ju trots allt hemma man ska finna sin plats i livet och samhället. Jag vill se att LVU-lagen används i ytterst begränsad omfattning, till exempel vid missbruk i familjen eller vid övergrepp såsom misshandel eller sexuella övergrepp. Jag vill riva upp LVU-lagen och begränsa socialtjänsten möjlighet till tvångsomhändertagande.

De som skulle kritisera mig skulle säga att vi alla är ansvariga för våra egna handlingar. Så är självklart fallet, men om barn och ungdomar inte ges rättvisa förutsättningar att klara sig bra i livet i balansen mellan skola och fritid så kan vem som helst i en utsatt situation hamna snett. I slutändan är frågan en klassfråga och handlar om hur stark välfärden är i Sverige. Om politiker skulle förstå att man måste satsa på ett främjande och inte förebyggande ungdomsarbete skulle vi kunna lyfta våra områden. Det måste satsas miljoner och åter miljoner på jobb för vuxna och unga, utbildningar, kreativ verksamhet såsom musik och kultur samt mer och åter mer personal i förskola, skola och i öppen ungdomsverksamhet. När får vi se dessa satsningar? Jag orkar inte vänta längre!

Jag vill avsluta med att säga att om alla vuxna såg andras barn som sina egna, så skulle solidariteten och empatin tillslut vinna.

« Senast ändrad: 03 november 2014, 18:19:22 PM av Alina »