Författare Ämne: I Sverige vuxna får avreagera sig/traumatisera främmande barn i offentlighet.  (läst 957 gånger)

Alina

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 279
  • Karma: 0
    • Visa profil
2013-08-16

http://www.dn.se/insidan/tank-efter-innan-du-sager-till-andras-barn/

Tänk efter innan du säger till andras barn”

Publicerad i dag 09:11

Egna barn och andras ungar

Mer om
Är det ok att blanda sig i andras barnuppfostran?
Psykologen: Att få kritik kan kännas som att bli underkänd
”Folk är bra på att trycka ned andra föräldrar”

Allt om:Egna barn och andras ungar

Krävs det en by för att uppfostra ett barn? I teorin verkar de flesta föräldrar tycka att det är okej att tillrättavisa andras barn. Men när den egna ögonstenen får en åthutning, så blir föräldrar både irriterade och arga.


Föräldraskap är en komplicerad sak som dryftas överallt och hela tiden; i medierna, på nätforum och inte minst föräldrar emellan. En fråga som tycks ytterligt känslig är huruvida man har lov att lägga sig i hur andras ungar beter sig. Får man tillrättavisa kompisarnas barn eller okända ungar i parken? Vid en första anblick tycks svaret entydigt: ja.

Men lyssnar man vidare bland föräldrar så visar det sig snart att det vimlar av vittnesmål från indignerade föräldrar vars barn dragit på sig ovett från andra vuxna. Psykologen Jenny Klefbom möter föräldrar och barn i sitt arbete. Varför är vi föräldrar så kluvna till det här?

 
– Det finns ett väldigt starkt förnuftsideal i vårt samhälle. I det ingår att vi ska kunna lösa konflikter genom att tala med varandra på ett rationellt sätt. Att vi bör kunna ­skilja på sak och person. Men när något verkligen sker i praktiken, som när vi upplever oss angripna, då reagerar vi istället med ryggmärgen. Då kan vi inte skilja på sak och person.

Jenny Klefbom berättar att många människor uppfostrar sina barn som de själva blivit uppfostrade. Kanske bär de med sig beteenden eller sätt att vara mot sina barn som de inte är helt nöjda med, men som de har svårt att bryta eftersom de själva är uppvuxna så.

– När det då kommer någon utifrån och kritiserar ens barn så upplevs det som en indirekt kritik av hela ens föräldraskap, och i förlängningen av hela ens person. Man kanske är medveten om att man inte lyckas i alla lägen, och att få kritik för det är som att få en kniv i hjärtat som vrids om. Det kan vara en av orsakerna till att en del blir så arga.

Många gånger när vuxna tillrättavisar andras barn så kanske det handlar om saker som är direkt farliga för barnet eller för omgivningen.

Men ibland gör vuxna försök att pådyvla andra barn sina egna värderingar, och det är extra känsligt.

–  Det kan ju röra sig om sådant som att man inte springer efter duvor eller plockar blommor i rabatten, eller att man tycker att föräldrarna tillåter barnet att göra saker som man själv tycker är farliga.

Det viktiga, tycker Jenny Klefbom, är att inse att människor är och tänker olika. Detta är en social förmåga som både barn och vuxna ofta har svårt med. Men när barn möter eller interagerar med andra vuxna som beter sig på olika sätt så tränar de sig också socialt.

–  Alla människor är inte snälla och trevliga. Föräldrarna kommer inte att kunna finnas där som ett filter mellan barnet och resten av världen för alltid.

Är du trots allt en sådan person som vill säga till, som kanske tycker att någon annans barn röjer för mycket bland blommorna i den offentliga rabatten, så ska du först fundera på vad du vill få ut av att säga till.

–  Vill du att barnet ska lära sig något och kanske låta bli att förstöra rabatter i framtiden eller vill du kanske bara avreagera dig?

Ja, det förekommer faktiskt att vuxna gör så; avreagerar sig på barn. Visst kan det kännas skönt att få ryta åt andra ibland, men som regel mår man inte så bra efteråt, påpekar Jenny Klefbom.

– Om du har tänkt igenom det hela och vill få ut något bra av situationen, resonera då vänligt med barnet och var tillmötesgående. Tänk ett varv innan du säger till så att det blir rätt, föreslår hon.

Kim Larsson jobbar med föräldrakurser för blivande föräldrar, arbetar med ensamkommande flyktingbarn och är dessutom fotograf. Han har funderat en hel del på detta med att tillrättavisa andras barn.

– Visst är barnuppfostran ett känsligt ämne, säger Kim Larsson. I dag är barn ett stort projekt för många föräldrar. Innan man skaffar barn har man hunnit tänka till och planera för hur man vill att det ska bli. Det är allt färre barn som bara blir till och där man sedan gör så gott man kan. Det är nog därför det blir en så laddad fråga.

Att tillrättavisa ett barn som gör något dumt mot någon eller som håller på med något farligt tycker Kim är en självklarhet. Men en del föräldrar blir både kränkta och förbannade, säger han.

– Många ser det som sitt livsprojekt att se till att deras barn aldrig ska stöta på några svårigheter, de fungerar hela tiden som en sköld mellan sina barn och resten av världen och de är så oerhört rädda för att barnet ska känna sig sårat eller kränkt. Barnen ska växa upp curlade och fina. Aldrig få sig en näsbränna. Därför blir de sura när någon säger till deras barn.

Han förstår att förstagångsföräldrar kan vara lite överbeskyddande, för att de är osäkra.

– Men har man flera barn kan man inte hålla på och skydda dem mot allt. Och vad skulle det bli för ett liv om man aldrig mötte några motgångar?

Ibland, tycker Kim, är det kanske till och med mer effektivt om det är just grannen eller någon annan utomstående som påpekar för ­barnet att man inte får slåss eller kasta sten.
Många av de konflikter som uppstår när man tillrättavisar andras barn har att göra med att tillrättavisandet blir en indirekt kritik av föräldern och av hur han eller hon uppfostrat barnet.

– Jag vet att det bästa är att vara tyst och inte lägga sig i, även om det är ohyggligt svårt ibland. Jag tänker att om man vill curla sitt barn så får man väl det då. Men jag säger givetvis till om något farligt håller på att hända.

Men Kim Larsson tycker att vi har ett lite skevt förhållande till våra barn i dagens samhälle. Till skillnad från i många andra kulturer, som exempelvis i Mellanöstern, så finns det i Sverige inget riktigt utrymme för barn i det "vanliga samhället", menar han.

Här håller vi på att skapa barnfria platser för att barnen inte ska störa den övriga befolkningen. När barn är som barn är, så tycker folk att de tar för mycket utrymme.

–  Det provocerar mig oerhört. Och här kan jag gå in och bli väldigt beskyddande. Jag minns när jag var i affären med min dotter som är fyra.

– Hon hoppade upp och ner och dansade, på det sätt som barn gör. När vi kom fram till kassorna såg jag att det var en man som var mycket irriterad. Och då tänkte jag att om han säger något nu så blir jag förbannad! Men han sa aldrig något. Nej, tillrättavisa barn gör man bara när de gör något dumt eller farligt.