Författare Ämne: Socialtjänstemän hotfullt tvinger en mamma till att abortera friskt barn i v.21  (läst 1679 gånger)

Alina

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 279
  • Karma: 0
    • Visa profil
1.2015-01-28
http://www.friatider.se/k-pte-50-vapen-f-r-kommunens-pengar
Köpte 50 vapen – för kommunens pengar
Publicerad 27 januari 2015 kl 15.42
INRIKES.Fyra män och en kvinna mellan 20 och 30 år åtalas nu misstänkta för bland annat synnerligen grovt vapenbrott. Sammanlagt har polisen beslagtagit 51 vapen som troligen finansierats med felaktigt utbetalade pengar från en kommun.

Gilla artikeln på Facebook

Dela och skriv ut
Share on email Share on print Share on twitter More Sharing Services

2.Anti Juvenile Justice Agency
european multilanguage information agency

Pages
Home What is Juvenile Justice? About Agency Sitemap Anti Juvenile Justice Links  countries
Australia Austria Belarus Bulgaria Canada Czech Denmark Estonia EU Finland France Germany Ireland Israel Italy Kazakhstan Latvia Lithuania Netherlands New Zealand Norway Poland Russia Slovakia Spain Sweden Switzerland UK Ukraine United Nations USA  
Labels
Anti-JuJu Actions Arbitrariness Case Video Viewpoints and Analysis  


Monday, 29 July 2013Att förlora två barn på 72 timmar (sann berättelse )
 
Har ikväll suttit i telefonen men helhärlig tjej vid namn Sandra
Det som skiljer Sandra från många av oss andra är Sandra är bara 19 år i dag,
& med det redan fått erfara det värsta tänkbara man som förälder kan råka ut för
Att höra Sandra prata om allt hon har fått erfara under 2010, hennes resa med sitt underbara barn, Angelica & ängla barnet Saga
När jag hör Sandra berätta så ryser jag, jag funderar på hur lagar funkar emellan åt

Intervjuven med Sandra

Sandra kan inte du berätta lite mer om tiden då Angelica fick lvu på sig?
Eftersom att det skedde i samband med i att jag bröt ihop psykiskt hann jag aldrig reflektera över det, det gick så fort och det var inte förrän i efterhand som jag verkligen förstod vad som faktiskt hade hänt. Att jag sedan inte fick någon information knäckte mig total, rådgjorde med min pappa och kontaktade sedan socialstyrelsen som vägledde mig, kort därefter öppnade de upp en utredning på familjesektionen i haninge kommun. Det begicks fel redan från dag ett.

Kände du att har fått bra stöd när du bodde på utredningsinstutitionen*?
Jag kände mig otroligt utelämnad, livrädd och hade hoppats på att få hjälp att bearbeta det trauma jag bara några veckor tidigare genomlidit, samtidigt som jag skulle få stöd och hjälp i min föräldrar roll just då med tanke på allt som skett. En opartisk utredning där de tog hänsyn till omständigheterna i helhet när de gjorde deras bedömning, men istället för få psykatrisk hjälp som jag hade behövt främst fick jag benzo utskrivet och inga mer insatser än så. Jag var 17år gammal, befann mig i en livskris och skulle plötsligt bli synad och granskad som mamma, det enda jag hade behövt var ett bra vuxen stöd, harmoni, lugn och ro samt någon läkare att tala med.


Hur kände du när det sociala hade bestämt sig för att döma ut dig till en person som skulle vara en fara för ditt/dina barn?
Men tanke på att jag hade goda referenser från både BVC, barnläkare, öppna förskolan samt andra vuxna i min omgivning kände jag mig enorm kränkt. Jag hade aldrig gjort mitt barn illa, missbrukade inte utan hade helt enkelt behövt stöd och hjälp, en omfamnade kram och någon som frågade - Sandra hur mår du, vad kan vi gör för dig/er för att det ska bli så bra som möjligt? istället blev jag indragen i det som skulle visa sig vara min värsta mardröm. I efterhand fick jag aldrig några svar på mina frågor, personen som var chef menade att jag övergivit min dotter i samband som jag hade tvingats till aborten när hon var hemma hos sin mormor i några dagar. Är inte att övergiva sitt barn att lämna det hemma utan mat och tillsyn? skulle jag haft med henne när jag födde fram hennes döda lillasyster? de kunde aldrig svara på det, inte än idag.

När du kom till sjukhuset när Saga låg i magen kände du att det fanns någon som kunde förklara riktigt för dig om vad som skulle hända & varför?
Jag blev mentalt förberedd av en sjuksköterska om vad som skulle ske. Det skulle bli jobbigt för Saga i magen, sparkarna skulle så småningom avta för att hon inte hade kraft nog och hon skulle kvävas till döds när hon var född... förlossningen skulle vara som vanligt fast på en "abortavdelning" som det kallas. Jag har aldrig känt mig så rädd i hela mitt liv.

Kan du berätta lite hur det va efter att saga va född, va hände efter den första tiden ?
Jag låg inne på södersjukhuset i stockholm med dropp och hög på morfin. Hade åkt på en allvarlig infektion i livmodern och läkarna visste inte om jag skulle behöva akut opereras eller inte. Fick ingen information gällande Angelica trots att jag ringde cheferna utan blev hela tiden hänvisad vidare, kontaktade socialstyrelsen, läste på om socialtjänstlagen, om LVU i lagboken samtidigt som jag fyllde i papper om Sagas begravning som man kallar det. Jag sov inte mer än tre timmar per natt eftersom att jag till början inte hade någon advokat utan fick överklaga till socialnämnden i kommunen helt själv. Mina dagar var en enda stor röra men jag kunde inte sova, jag kunde i sluta, för redan då visste jag att jag inte hade gjort något fel än att agerat helt naturligt genom att bryta ihop som jag tillslut gjorde. Som överläkaren och professor inom psykologi samt anknytning mellan mor och barn sa i rättegången - Hade Sandra agerat på ett annat sätt, hade det varit konstigt.

Men efter nästan 1år framkom det att det begåtts en massa fel i ärendet, vad hände då?
Oj, då gick det fort. Jag lyckades spela in ett samtal via min mobiltelefon när vår handläggare bröt mot både sekretess och kränkte mig rejält. Mina advokater, hade vi det laget två, en som vi själva tillförordnat och en som man blivit tilldelad hade legat på i månader om att det inte gick rätt till men cheferna bara blundade för felen och skyllde ansvaret på varandra - in i det sista. Hade begärt en kontaktperson från ungdomsförvaltning för att ha någon utomstående som kunde bilda sin uppfattning, Namn som hon hette, en fantastisk kvinna i 50års åldern kunde redan från dag ett understryka att det inte stod rätt till, hon var även socionom och hade doktorerat i det. Så min egna handläggare på ungdom pratade med sina chefer som direkt märktte att mitt ärende var rakt åt helvete, bara man nämnde mitt namn på den sektionen så gick de igång, det var varken proffesionelt eller opartiskt längre, det var det aldrig från första stund. Men kan säga så mycket som när allt väl kom upp under ytan om Saga, utredningshem, familjehem etc. fick varenda en lämna mitt ärende DIREKT och några därpå släpptes LVU:t helt. Efter nästan ett år var helvetet över, jag lämnade den kommun och har inte haft med socialen sedan dess.

Här har ni hela inlägget där Sandra berättar en liten del av 2010.

FÖR JAG FÖRLORADE INTE BARA ETT BARN, JAG FÖRLORADE TVÅ INOM LOPPET AV 72 TIMMAR.

POSTED BY SANDRA LINDER 2012-08-12 / 19:25:21

I flera år har många ställt mig frågan vad som egentligen hände våren 2010 när jag väntade Angelicas lilla syster, Saga. Det många inte vet var att socialtjänsten gick in och gav mig ett ultimatum - gör abort annars så omhändetar vi Angelica med LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) utan någon grund alls, annat än att min mamma ringt in och talat om att hon var orolig över hur jag mådde och bad om hjälp, men det ingen visste då att det bara skulle vara början på helvete så småning om skulle dra igång med tjänstefel, maktmissbruk, sekretssbrott och inte på tal om - En kamp för sitt barn.
Jag spendare timmar i utredningslägenheter där de skulle kolla på mitt och Angelicas samspel, undertiden fick jag bo i något som liknade en friggebod på 15kvm, kokvrå och inte ens en spjälsäng fick plats. Jag ville inte göra abort, i flera veckor gick jag till en kurator på sös och grät varenda gång, - jag kan inte, jag vill inte, vad finns det för andra möjligheter? Adoption fick jag höra och lättnade la sig, för kunde jag överväga det, fanns det en möjlighet att saker runt om kring skulle lugna ned sig och jag faktiskt kunde visa att det skulle gå, däremot slogs mina drömmar snabbts i spillror när jag blev kallad på nästa möte - Gör abort, annars så omhändertar vi Angelica och det var ett faktum. Jag bröt ihop, det sista jag ville var att förlora min lilla dotter, trots att jag mitt i allt inte alls mådde bra, var lättstressad och skör, knappt kapabel till att vara känslomässigt närvarande, förhållande med killen blev allt mer destruktivt och han började att ge ut slag mot mig. Jag var nästan i v 21, väntade en liten flicka som redan börjat sparka, jag var lycklig men samtidigt helt förkrossad och ett brev till socialstyrelsen skulle göra att tiden var klar.

Fredagen den 21 maj åkte vi in till södersjukhuset i Stockholm där vi träffade en sjuksköterska som detaljerat gick in på vad som skulle hända när tabletterna var tagna, jag minns hur jag velade, hur tårarna rann okontrollerat och hur hela jag skrek - Neeej!!!! Jag var panikslagen och sköterskan gick ut en stund för att ge oss lite tid innan hon sedan kom tillbaka och jag i ren impulsivitet slängde i mig tabletterna som låg bredvid, att jag efteråt skulle få total panikångest, gråta hysteriskt och falla ihop ut i korridorerna hade jag misstänkt, men det blev värre än väntat - för alla...

Jag låg hemma den kvällen och kände hur sparkarna succesivt började avta, jag grät, smekte min mage och sa hela tiden förlåt, försökte för klara för henne där inne i hopp om att det skulle hjälpa. Hela den helgen gick och jag bara väntade på att det skulle sättas igång, vara över så jag fick glömma och gå vidare men det dröjde enda tills på måndag morgon innan jag fick åka in och bli igångsatt, en förlossning som skulle innebära en hel del komplikationer och ytterligare flera dagar på sjukhus - ensam.

Jag gallskrek och det gick rakt in i själen, jag grät hysteriskt däremellan för det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. En smärta som var tusen gånger värre än när Angelica föddes trots morfin som inte hjälpte, jag ville bara att det skulle vara över. Jag låg i ett kalt rum på södersjukhuset, livrädd och ensam tillsamamans med min pojkvän när jag födde fram våran döda dotter måndag den 24 maj 2010 kl 15.35. Kort därefter kvävdes hon tills döds.

Jag förstod nog inte riktigt vad som hade hänt, inte förrän de några minuter senare kom in med henne.... hon... gråter något ofattbart och kan knappt skriva... Hon låg nedbäddad fint i en vit liten korg, fullt utvecklad men liten som en docka, vacker som få och lik sin pappa. Den synen skulle ge mig men och sorg för livet, få mig att bryta ihop och reagera på ett sätt som ingen trodde var möjligt och det skulle ta lång tid innan jag skulle komma tillbaka. Några veckor därpå kom brevet - Barnet Linder har blivit begravd på skogskyrkogården.

Mamma hörde inte av sig den kvällen, vi pratade snabbt innan men hon var fruktansvärt känslokall - se till att få "det där" avklarat nu var det sista hon sa. I efterhand har jag förstått att det var lika jobbigt för henne att se min smärta så det enda sättet för henne var att stänga av, jag själv lämnade sjukhuset samma kväll, jag klarade inte av vetskapen av att min dotter låg i ett kylrum - död, jag ville försvinna, glömma, jag ville bara bort från allt som fick mig att påminnas.

Dagen därefter får jag ett samtal från Namn och Namn som var mina dåvarande handläggare på familjesektionen i haninge kommun, de ifrågasrsätter genast om vart Angelica är och varför jag inte är med henne trots vetskapen om vad dom precis tvingat mig genomgå, de beskriver situationen som väldigt allvarlig och oroande och vill att jag ska ha möte med de redan några dagar därpå kring min situation trots att jag gått med på deras krav. Mamma har tydligen ringt och menar på att jag totalt struntar i Angelica, mer eller mindre övergivit henne och där brister det igen. Jag skriker att jag hädanefter inte kommer att ha ett enda möte tillsammans med de UTAN ADVOKAT, ifrågarsätter deras påståenden och vräker ut mig en massa annat. Idag undrar jag hur man kan vara så fruktansvärt okänslig som myndighetsperson, som vuxen kvinna och som mamma till egna barn, hur man kan sakna all form av empati och framförallt utsätta en annan människa, en tonårstjej för det som de gjort. Jag hade precis fyllt 17år. Jag slänger på luren och kort därefter kommer ett sms.
Jag citerar följande från uppgifter i rättegången:

Namn 25 maj 2010 kl 18.59

"Hej Sandra!

Det här är viktigt! Vad vi ville säga som vi inte fick möjlighet till är att situationen Nu är såpass oroande att vi omgående behöver veta mer om hur Angelica har det och om hur du kan ta hand om henne. För det krävs det placering på utredningsinstution. Om du inte samtycker till utredningsplaceringen för dig och Angelica kommer vi att ansöka om LVU för Angelica."

Det kommer som en chock, jag blir alldeles ställd innan tårarna brister och sorgen omvandlas till ilska, hat och matthet. Det har inte ens gått ett dygn sedan jag sa hejdå till min döda dotter, ett beslut som jag stred om till sista stund, jag har inte ens hunnit sörja och så kommer det här. DE TVINGADE MIG DÖDA SAGA och jag faller ihop i sängen, kan inte andas, får panikångest, ställer mig vid balkongen och funderar på att slänga mig ut, jag är psykiskt instabil, befinner mig i ett trauma och vet inte vad jag ska ta mig till, jag gallskriker, jag gråter och jag bryter ihop...

- JAG HATAR DIG, FATTAR DU DET, JAG HATAR DIG DIN JÄVLA HORA!!! skriker jag när jag ringer upp min mamma. - DET VAR DU SOM RINGDE SOC!!!! Och hon ber mig lugna ner mig, men jag fortsätter och fortsätter, - det är DITT FEL, DITT FEL och tårarna forsar mellan allt hat innan hon blir förbannad och slänger på - Du är sjuk Sandra.

Jag vaknar upp på onsdagsmorgonen med en dålig magkänsla, känner mig febrig och har en stor klump i magen, rädslan och ovissheten om vad ska hända efter gårdagens samtal. Jag vill inte se någon utav dom, varken mamma eller soc, ALDRIG MER!!! Men ringer ändå mamma direkt för att höra vart hon är, vill bara ha hem Angelica. - MÖT MIG I FARSTA, säger jag irriterat för jag ska aldrig sätta min fot i haninge igen. Mamma vägrar vilket tyder på att något är fel. jag börjar skrika på henne men sätter mig snart på tunnelbanan på väg ändå. Kort därpå kommer nästa samtal av (Angelicas pappa) i brommplan som talar om att han ska hämta Angelica, då förstår jag verkligen att något är riktigt fel, jag hoppar jag av och tar en taxi - mot HANINGE NU! och taxiföraren kör som om han aldrig gjort något annat. 30 minuter senare så är vi framme.

- Soc är här! hör jag mammas röst säga och det kommer som en chock. Tappar nästan telefonen och känner hur jag börja skaka, letar efter mina cigg för att lugna ner mig själv i väskan utan resultat och jag börjar går fram och tillbaka i cirklar precis som jag vore psykiskt sjuk. Alla timmar i utredningslägenheten med Angelica, all press, förlossningen med Saga och bilden av henne död i min famn spelas på några sekunder upp i mitt huvud. Jag springer till friggeboden i ren panik, jag ser en köks kniv och där blir svart!

- GE MIG MINA BARN, GE MIG MINA BARN! Hör man en röst av sorg, rädsla och förtvivlad skrika samtidigt som man hör ljudet av en bebis gråta dämpad i bakrunden." Så beskrev vittnen. Proffessor i barnpsykatri specialiserad på anknytning mellan mor och barn hävdade enligt sina 50år av kunskap att socialtjänsten försatt mig i en livskris och att deras agerande i sammanhanget fått att bli tillfälligt pskyskigt sjuk - det hade varit konstigt om hon agerat på ett annat sätt förklarade han i rätten.
Jag blev slängd till marken av två poliser, satt med handbojor i en bil innan jag bryter ihop och förstår att jag faktiskt knivhotat namn. Jag hulkar fram vad som hänt innan, om Saga, om alla månader innan och polismännen blir verkligen berörda, kramar om mig, köper glass och kör mig sedan till barnpsyket. Samma stund förlorade jag Angelica.

Tre veckor tog det innan jag fick se henne igen, sex veckor innan jag fick vara med henne. Och där började helvetet som vi aldrig trodde skulle ta slut.

Samma natt vaknade jag av brutala smärtor och feber samtidigt som jag var iskall men svettades. Jag hade blött igenom hela sängen men blundade för det mitt i all sorg. Dagen därpå blev jag inlagd för jättehögt infektionsvärde, blev satt med dropp och var på väg att få akutoperaras pågrund av en allvarlig infektion i livmodern. Min pojkvän hängde på krogen, Angelica var placerad hos mamma som fick instruktioner om att under inga omständigheter som helst höra av sig till mig. - Jag var ensam, tillbaka på södersjukhuset och jag hade förlorat två barn innan loppet av 72timmar.

Att jag några dagar senare skulle fylla i papper kring Sagas begravning gjorde allt ännu jobbigare. Skulle hon ligga ensam eller tillsammans med andra änglabarn, kremeras eller inte, minnesstund, kista? Hon fick det finaste man kunde få, en vit liten kista, med en vacker röd ros. Hon fick sedan vila med de andra små barnen. Vi bad en bön för henne - Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är... och fick hennes ljus som jag än idag har kvar. Mitt i allt det, i den sorgen kämpade jag för att få tillbaka Angelica, jag läste på om LVU i lagboken, jag läste igenom socialtjänstlagen och så småningom BBIC. Jag kontaktade socialstyrelsen som upprättade en utredning, begärde möte med cheferna som la över ansvaret på varandra och aldrig var tillgängliga, mitt liv var ett enda kaos, det enda som höll mig uppe var längtan efter Angelica, hon blev räddningen när jag ville ta mitt liv. Jag skrev till och med avskedsbrev som hon skulle få vid vuxen ålder, men jag gav aldrig upp. Jag kunde aldrig lämna henne....

Och det här är bara början.... På en vecka från att mina advokater hade bevismaterial efter alla månader som sedan passerade FICK VARENDA HANDLÄGGARE SOM VARIT DELAKTIG I MITT ÄRENDE LÄMNA SIN TJÄNST, INKLUSIVE FAMILJERÄTTEN SOM ÅKTE DIREKT. NÅGRA DAGAR SENARE VAR LVU:T BORTA!

Så ni som snackat massa skit, spridit rykten baserat på vad andra har sagt, kom och säg framför mig att jag gjorde abort för att jag inte ORKADE vara gravid som bara är ETT påstående som jag har hört av all skit. Här har ni den riktiga SANNINGEN! Trots att det här är psykiskt påfrestande att skriva så gör jag det ihopp om att fortsättningsvis slippa höra - vad hände med Saga för det gör ont att påminnas, jag gråter och det här är inte ens allt. Så innan ni dömmer mig, sätt på mig mina skor, genomlid den smärta som jag gjort och stå där jag står idag. Det har varit en kamp, ett helvete, en sorg och en lång väg att komma tillbaka tills där jag är nu. Jag tycker inte synd om mig, jag söker inget medlidande för jag tog igenom mig det och jag gjorde det HELT ENSAM!

Stort Tack till dig Sandra som ville dela detta med andra // SaraQ
Här kommer ni till Sandras blogg      sandralinder.blogg.se/


22 aug 2012
http://na.se/bloggar/saraqvarforth/1.1667185-miss-q-s-resa?blogPostAction=view_post&postingId=19.859501
« Senast ändrad: 28 januari 2015, 15:32:26 PM av Alina »