Visst har jag gjort mig obekväm på Styvbarns forum och i gästboken, men vem som helst som vill kan ju gå in där och fundera över vem som hoppar på vem Jan-Olof. Jag är fortfarande ute efter att människor har rätt till hjälp oavsett vad de gjort sig skyldiga,helt enkelt därför att livet är för kort för att ägna det åt grämelse. Jag tycker verkligen synd om dig och jag kan tänka mig hur chockerande det måste ha varit att få de svar du fick från dina barn här, eftersom Du självklart är övertygad om att du har rätt. När du sedan svärtar ned din dotter p.g.a att hon ger en annan version, så ger det mig en bild av en människa som har det riktigt svårt och som måste kämpa natt och dag för att för att hålla tillbaka de känslor av skuld, som DU nu projicerar på kreti och pleti, även alltså på dem som försöker se det hela från ditt perspektiv. Jag påstår ingenting om min uppväxt som jag inte kan bevisa, min berättelse ligger på styvbarns sida och där har den legat i många månader, jag var en av de första som skickade in och jag var också en av dem som fick en massa upprört inombords av Kangers film. Så jag är helt autentisk Jan-Olof. genomgående uttalar du dig negativt om andra och jag hade väl inte väntat mig något annat hller, men som princip vidhåller jag att man som förälder behöver hjälp om det går så långt att ens barn tas ifrån en eller, som i mitt fall, barnet flyttar hem till pojkvännens mamma, p.g.a att modern, som var jag inte hanterade de problem som blev aktuella då hon gick in i puberteten. Jag hatade henne och pojkvännen och pojkvännens mamma intensivt och när jag till slut fick en chans så hävde jag ur mig mitt hat på dottern, några rejäla smällar och - eftersom hon aldrig hade varit med om det förut, alltid hade blivit lärd av mig att vål var fel - så poisanmälde hon mig direkt. jag blev dömd, det tog ett år och jag slapp undan med dagsböter, men den tiden...Jag fick tid att tänka. Jag hade alltid trott att jag var en så himla bra morsa (För i jämförelse med min egen var jag det!), jag tyckte att jag hade gjort allt rätt och nu fick jag klart för mig att även om jag inte direkt hade upprepat fädrens missgärningar, så hade jag ändå haft en massa brister som jag dittills inte hade varit medveten om. I detta arbet fick jag hjälp av en bra kurator, som ställde de rätta frågorna och till slut kunde jag ta skulden på migh utan att det kändes allt för betungande. jag kunde både förstå mig själv, varför jag handlat som jag gjorde och samtidigt förstå att jag hade gjort fel. Det är inte särskilt dramatiskt. Människor gör fel i många avseenden, missar målet, kommer till korta och att brista som förälder är också sånt som händer. Speciellt om man inte själv haft det så himla bra. Så riktigt arg på dig kan jag inte bli Jan-Olof, jag tror att du behöver mycket förståelse, så att du kan öppna upp för andra perspektiv än de du har nu, anrda förklaringar och kanske också så småningom ett slags inre frid som du inte kan få, så länge du intar den här försvarsinställningen.
mvh
ann
