Författare Ämne: Dålig kvalite av tjänster till barn på Landstinget, sjukhus, vårdcentarler  (läst 1444 gånger)

Alina

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 279
  • Karma: 0
    • Visa profil
1.
2014-05-22
http://www.dn.se/sthlm/overfullt-pa-stadsmissionens-mottagningar/
http://www.dn.se/sthlm/en-av-tio-unga-soker-hjalp-hos-psykiatrin/
2014-05-22

Överfullt på Stadsmissionens mottagningar

Publicerad i dag 09:11

Terapisamtalen hos Jan Löwdin på Stadsmissionens mottagning för unga blev räddningen för 25-årige Axel. ”Jag hade grav ångest, det var jävligt jobbigt. Benen bar mig inte”, säger han.
Foto: Jonas Eriksson Terapisamtalen hos Jan Löwdin på Stadsmissionens mottagning för unga blev räddningen för 25-årige Axel. ”Jag hade grav ångest, det var jävligt jobbigt. Benen bar mig inte”, säger han.

Köerna växer till Stadsmissionens Ung Hälsa som erbjuder psykoterapi för unga.

– För närvarande har vi stängt, vi kan inte ta emot fler just nu, säger Jan Löwdin, psykoterapeut.


Köerna växer till Stadsmissionens Ung Hälsa som erbjuder psykoterapi för unga.

– För närvarande har vi stängt, vi kan inte ta emot fler just nu, säger Jan Löwdin, psykoterapeut.

Vi träffas på hans rum inredd med en klassisk psykologdivan och fåtöljer. Mittemot sitter Axel, 25, som kommer hit för terapi sedan fyra år tillbaka. Han är en av cirka 200 ungdomar som får samtalsstöd på Stadsmissionens terapicenter för 75 kronor i timmen.

– Utan hjälp hade jag varit A-lagare. Alkohol och droger hade varit en solklar option. Stundtals är jag fortfarande låg men det är en extremt markant skillnad. Jag mår oändligt mycket bättre, säger Axel.
   
Hans problem började redan i gymnasiet. Kring 20 mådde han så psykiskt dåligt att han inte orkade jobba längre och hamnade på soffan hemma hos mamma.

– Jag hade grav ångest, det var jävligt jobbigt. Benen bar mig inte. Jag gick till en vårdcentral och fick medicin. That’s it. Jag var på återbesök efter en månad i tio minuter. Fick mer lugnande piller, säger Axel.

Till slut fick han en lapp med Jan Löwdins telefonnummer av sin mamma. Hon hade sett terapeuten på tv och tyckte han verkade bra. Bättre än medicinen som varken tog sonen ur ångest eller soffa.

– Medicinen är som att få ett järnrör i skallen. Man blir zombielik. Den har stundtals varit jävligt bra för mig. Men att ligga på soffan i princip livlös, så vill i alla fall inte jag leva mitt liv. Det är en superquick-fix, men verkligen ingen lösning.

Inför det första terapiförsöket förberedde han sig genom att titta i gamla fotoalbum från barndomen så att han skulle ha något att prata om. Han hade en ganska vag bild av psykoterapi och rätt låga förväntningar.

– Jag tänkte mig att Mäster Jan skulle lyssna på min barndom och mäta hur närvarande min pappa var och skriva i ett block: svaret är … och så hade vi löst det problemet. Men så så det ju inte. Vi pratar om livet i stort.

Under de fyra år som gått har han hunnit bli med flickvän, skaffat bostad i innerstaden och fått ett bra jobb. Han vill gärna bidra till att minska stigmatiseringen av psykiskt sjuka.

– Jag är inte superöppen med min psykiska ohälsa men jag har inga problem att berätta att jag går i terapi. Det är ju problematiskt att det ses som något fult, att man skulle vara en förlorare om man är psykiskt sjuk.

Stadsmissionens två mottagningar för unga har nio anställda på 5,5 tjänster och 45 terapeuter som arbetar ideellt och skänker mellan några timmars terapitid i veckan. Hit kommer ungdomar mellan 16 och 25 år som mår dåligt och lider av ångest, depression, är självmordsbenägna eller saknar framtidstro.

– Vi startade 2003 då vi upptäckte att en samtalsmottagning med mycket låga kostnader skulle vara bra. I dag erbjuds unga i princip inte alls psykoterapeutisk behandling i landstinget, trots att man påstår att ungas psykiska ohälsa har högsta prioritet, säger psykoterapeut Jan Löwdin.

Mottagningen är ofta sista utvägen för unga som inte har råd att lägga 1 000 kronor eller mer i timmen hos en privat psykolog. Eller som inte klarar att vänta på medicinsk behandling inom psykiatrin. Men just nu är trycket så högt att man inte kan ta emot fler.

– För närvarande har vi stängt, vi kan inte ta emot fler. Vi har 200 inskrivna men behovet är oändligt.

I höstas släpptes Stadsmissionens rapport som visar att en fjärdel av ungdomarna mellan 18 och 25 år mår psykiskt dåligt. Nu har man mätt effekten av samtalen bland 550 av terapicentrets klienter. Resultatet visar att ohälsan i form av bland annat depression, ångest och fobier har halverats med i snitt 53 samtal. Om Jan Löwdin fick bestämma skulle terapi erbjudas i varje stadsdel.

– Att medicinera unga människor med preparat, vilka de än vara må, utan att samtidigt erbjuda psykoterapeutisk kontakt är inte bara dumt – det är brutalt, säger han.


 Jessica Ritzén

 jessica.ritzen@dn.se

2.
2013-06-06
http://www.expressen.se/kvp/didrik-1-brot-ett-ben--lakare-vagrade-rontga/
Didrik, 1, bröt ett ben – läkare vägrade röntga

Didrik, 1, slog sig när han ramlade ner från soffan.

Både på akuten och på vårdcentralen missade läkarna hans nyckelbensbrott eftersom de inte ville röntga.

– På grund av deras nonchalans har Didrik tvingats utså mer smärta än nödvändigt, säger pojkens mamma Frida Nilsson.
 

Precis som många andra barn är 14 månader gamle Didrik en riktig spjuver.

Förra måndagen föll han från soffan hemma i Oskarshamn.

– Jag märkte direkt på honom att det var något som inte stod rätt till. Han hyperventilerade och var jätteskärrad, säger Didriks mamma Frida Nilsson.

Hon ringde sjukvårdsupplysningen på 1177 och uppmanades att åka in till akutmottagningen där pojken först undersöktes av en sköterska.

– Hon slängde ett öga på Didrik och sa att inget var brutet. 20 minuter senare kom en läkare som klämde och kände lite innan han sa samma sak.

Frida och Didrik skickades hem.

Pojken blev tröttare och tröttare. Den vanligtvis så livlige ettåringen ville inte längre klättra och leka. I stället ville han hela tiden sitta i sin mammas famn.

Didrik protesterade och skrek när han blev påklädd och Frida kunde till slut lokalisera smärtan till armen eller axeln. Därför åkte hon till Kristinebergs vårdcentral på torsdagen.

– Där sa läkaren att de inte ville röntga små barn i första taget eftersom det är risker med strålningen. De sa att han antagligen hade en stukning och skickade hem oss.

Men dagen efter var Didrik svullen vid nyckelbenet och Frida såg barnakuten i Västervik som sista utväg.

– De röntgade honom och ifrågasatte varför det inte gjorts tidigare. Vi blev jättebra bemötta och det kändes för första gången som att någon tog oss på allvar.

Benbrottet hittades men nyckelben läker ihop av sig själva. Därför behandlades Didrik inte.

– Men om vi fått reda på vad som var fel så hade vi kunnat undvika att göra Didrik mer illa. Från början visste vi ju inte ens om smärtan satt i benen, armarna eller någon helt annanstans.

– Jag förstår att det kan finnas risker med röntgenstrålning men jag tycker samtidigt att jag som förälder borde vara den som avgör om jag vill utsätta mitt barn för den risken.

Kvällsposten har sökt Linda Axelsson, avdelningschef vid akuten på Oskarshamns sjukhus, för en kommentar men inte lyckats.

Till Barometern säger hon:

– Det är jätteolyckligt och beklagligt att hon upplevde det så.

– Vårt mål är ju att man ska känna sig trygg både under tiden på akuten och när man går därifrån.

Hon påpekar att man vill undvika röntgen av små barn i den mån det går, men att det finns undantag. Läkaren och föräldrarna når ofta en ömsesidig förståelse för vad som är bäst för barnet och Axelsson beklagar att så inte verkar ha skett i det här fallet, skriver Barometern.
.
Av Johan Wall Av Johan Wall
 johan.wall@expressen.se  
« Senast ändrad: 22 maj 2014, 13:47:00 PM av Alina »