1.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16829729.ab2013-05-23
Riksdagsledamoten Hanif Bali (M) anser att föräldrar till vandaliserande ungdomar bör vräkas.
På sin Facebook-sida skriver han:
"Hitta ligisterna och vräk föräldrarna."
"Min flickvän började störtgråta"
Efter upploppen och förstörelsen i Stockholms förorter de senaste dagarna är moderaten Hanif Bali mycket upprörd.
Så här skrev han vid tvåtiden natten mot i dag onsdag på sin Facebook-sida, om händelser som inträffat i stadsdelen Hagalund i Solna kommun:
"Möts av beskedet att det brinner i ett soprum i Hagalund. Nu är alla ursäkter bortsopade, i en kommun där ungdomsarbetslösheten är rekordlåg, där man i rankningar blir utnämnda till bästa kommun att vara ung i, där andel socialbidragstagare är lägre än i Täby, där skolresultaten är goda, där arbetslösheten är extremt låg, då väljer dessa ligister att bränna. Hitta dem, grip dem och straffa dem."
Diskussion i kommentarsfältet
I kommentarerna under inlägget utvecklade han sitt resonemang:
"Det bästa förebyggande exemplet är om ligisterna åker dit för mordbrand. Det kommer lära diverse eftersläntrare att frukta konsekvenserna av att bryta mot lagen."
När en Facebook-vän i kommentarsflödet pratar om att polisen måste ha "kulturell kompetens" svarar Bali:
"Kulturell kompetens om vad? Jag vill inte att polisen ska ha någon jävla kompetens för kulturer eller subkulturer där man idkar mordbrand."
I nästa kommentar skriver han:
"Hitta ligisterna och vräk föräldrarna."
"Döm dem!"
Strax efter lägger han till:
"Detta är tiden att döma, att döma ut de som är hot mot vårt samhälle. Döma dem som icke önskvärda, döma dem till korrigering."
Längre ner i kommentarsfältet utvecklar han sina tankar om vräkning:
"Uppenbart bemödar sig inte deras föräldrar hålla koll på var deras 13-åring är kl 02:00 en onsdag. Om man inte ens bemödar sig att göra det så kanske man inte är kapabel att bo civiliserat."
I samband med en diskussion i kommentarsfältet om varifrån de som tänt eld i Hagalund kommer skriver Bali:
"Jag bryr mig inte på något sätt vilken grotta de har kravlat sig upp ur, oavsett om de är från Solna, Sundbyberg eller Danderyd. Det finns ingen anledning att fjutta eld på något."
När en annan Facebook-vän tycker att "det känns som om du dömt innan rättssystemet", svarar Bali:
"Har du tagit syra? Din tes är att det finns någon anledning till deras beteende, min tes är att de behöver känna en lavett från rättsstaten."
2.
http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/de-okande-klyftorna-ar-chockerande_8199792.svdDe ökande klyftorna är chockerande
FRUSTRATION Den som är hänvisad till en stigmatiserad adress är stämplad som förlorare innan korten ens är synade. Men det är inte Husby som är en segregerad stadsdel, det är Stockholm som är en segregerad stad, skriver professor Ove Sernhede på Centrum för urbana studier.
23 maj 2013 kl 01:30 , uppdaterad: 23 maj 2013 kl 10:20
Husby är satt i brand och elden sprider sig. Händelserna tar stor plats i medierna, men vi börjar vänja oss vid tv-reportage med brinnande bilar och polischocker mot ungdomar. Nyåret 2009 var det Rosengård och Tensta, sensommaren 2009 var det Gottsunda, Biskopsgården, Angered och Backa och en rad andra förorter som blev till en scen för de sociala spänningar som är inbäddade i det svenska samhället. Oroligheterna klingade av, men under ytan bubblar en konstant frustration som när som helst kan bryta ut på nytt.
Spänningsförhållandet till ordningsmakten är det genomgående mönster som utlöser dessa händelser. Men polisens agerande, inte ens om det handlar om dödsskjutningar, utgör inte en tillräcklig förklaring. Den underliggande nivån blir skönjbar då vi synar forskningen om motsvarande händelser i till exempel Frankrike och Storbritannien. Frekvensen och intensiteten i det senaste decenniets urladdningar runt om i Europa måste förstås mot bakgrund av att det växt fram en generation där stora delar fastnat i en permanent marginalposition.
Många har förlorat fäste i samhället och lever under ytterst prekära villkor. Den höga arbetslösheten är inte konjunkturell utan strukturell. Samhället har gått från ”wellfare” till ”workfare”, en utveckling där också den Keynesianska välfärdsstatens ”regulation of the poor” ersatts av det samhällsforskare betecknar som ”punishing the poor”. Loic Wacquant, en av dessa forskare, menar att staten utvecklat ett Janusansikte. Samtidigt som samhällets övre skikt fått allt friare tyglar har villkoren för och trycket på de sämst ställda hårdnat. Bidragsnivåerna har sänkts, arbetslinjen betonar skyldigheter snarare än rättigheter och i storstädernas fattigdomsområden har socialpolitiken ersatts av allt tyngre polisiära insatser.
Händelserna i Husby, såväl som de i andra förorter, måste förstås som reaktioner på samtida urbana utvecklingsmönster. Medan välstånd och disponibla inkomster ökat kraftigt i vissa delar av staden under de senaste två decennierna har det hänt mycket lite i andra. De ökande klyftorna i svenska storstäder är chockerande. Regeringskansliets egna undersökningar visar att 40 procent av de unga mellan 20 och 25 år i flera av storstädernas utsatta områden varken studerar eller arbetar. Mer än hälften av barnen här växer upp i familjer som lever under det som forskningen definierar som gränsen för fattigdom. Mer än hälften av dem som går ur nian har inte betyg för att söka till gymnasiet.
Men det är inte den relativa fattigdomen, ohälsotalen och trångboddheten i sig som är bakgrunden till dessa händelser. Segregationen är en social skiktningsprocess som sorterar stadens invånare i det fysiska rummet. Lika viktig som ojämlikheten är de sociala och psykologiska konsekvenser som de nya hierarkierna av bostadsområden skapar.
3.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/alexandra-pascalidou-dar-jag-vaxte-upp-kanaliserade-killarna-sin-ilska-genom-attAlexandra Pascalidou: Killarna kanaliserade sin ilska genom att krossa och bränna
Publicerad 2013-05-23 09:28
Det brinner bilar i Husby. Killar kastar stenar. Det är beklagligt och förkastligt och kortsiktigt och kontraproduktivt och en massa andra fördömande fraser. Och det är givetvis föräldrarnas ansvar också. Föräldrar som för länge sen förlorat makten över sitt eget liv och sina egna barn.
Ingenting kan försvara brottsvågen men mycket kan förklara det.
Nu passar rasister på att plocka populistiska poäng på att göra detta till en invandrarfråga. Men att reducera problemet till etnicitet är lika begåvat som att koka ägg utan vatten. Det är en komplex cocktail av fattigdom, frustration, främlingsfientlighet, vanmakt, geografi och klass.
Och genus. Det handlar om unga, arga män som går ut en fredagskväll för att festa och som landar på snabbmatskedjan för att de inte kommer in någonstans. De som varken har semester- eller framtidsplaner. De som inte känner folk med lantställen eller någon som kan rekommendera en praktikplats. De som köpt manlighetsnormer de inte kan nå upp till, men det är inte synd om dem. Det är synd om alla andra.
Jag växte upp i grannförorten Rinkeby. Där brann det ibland under min uppväxt. Där hittade killar inget annat sätt att kanalisera sin ilska på än att krossa och bränna. Deras utagerande utbrott ledde till mediala brandkårsutryckningar. Då fick de äntligen en plats i nyhetsflödet.
Kan man inte vara bäst på att vara bäst kan man bli bäst på att vara värst, skulle deras filosofi kunna sammanfattas. Man måste slåss för att synas.
Vi tjejer internaliserade ilskan. Vi teg och neg och bar den i bröstet och lät den aldrig riktigt explodera. Vi svalde segregationens stigma och utanförskapets förbannelse. Vi försökte blunda bort fattigdomen och främlingsfientlighetens förödmjukelser. Vi blundade bort stängda dörrar och bar lydigt ilskan som ett mörkt monster i magen.
Min journalistiska yrkesbana inleddes tack vare killarnas kravaller. Jag ombads förklara frustrationen och klä kaoset i ord. Jag blev förortens informella talesperson som till slut inte längre orkade höra fler förenklingar.
Sen dess har jag både upplevt och beskrivit många kravaller och bilbränder. Jag har rest runt i franska förorter, där jag med ett SVT-team utsatts för tomat- och stenkastning. Jag har besökt Brixtons brännmärkta kvarter och jag har rest runt i våra betongriken, från Rosengård till Råslätt och Rågsved, och träffat arga kids i hopplöshetens träskmarker som jag försökt förmå att finna andra sätt att förändra samhället, att bryta ner barriärerna och slipa ner fördomströsklarna.
Men jag delar deras ilska. Jag delar deras frustration. Trots att jag har skrivit och talat och rapporterat om detta i mer än två decennier, trots att vi är många som varnat för de tickande bomberna, ser jag få ambitioner att sprida solsken på samhällets skuggsida. Tvärtom drabbas dessa socialt utsatta områden av nedskärningar och nedrustningar. Det är ungdomar som inte längre har något att förlora som är farliga. Det är dem vi alla fruktar och fördömer. Främst deras egna bröder och systrar i förorterna för att det återigen är de som drabbas värst. Och trots att de är oskyldiga får de alla stå i skamvrån. Pojkar som flickor. Unga som gamla. Arbetare som arbetslösa.
Vi borde tala mer om alienationen som växer mellan en ungdomsgeneration i en paralyserad periferi som inte ser andra sätt att protestera mot maktens arrogans än att bruka våld.
Må Husbyborna få sitt liv tillbaka. Och må vi alla förstå att vi bara får betala notan för den sociala sparslakt som drabbade de svagaste och gynnade de starkaste.
Alexandra Pascalidou är journalist och författare
kulturdebatt@dn.se
