Jag tycker att det Àr skrÀmmande att man inte kan hÄlla löftet som man gav förÀldrarna angÄende sekretessen. Men Ànnu vÀrre, tycker jag, Àr den hela situationen som uppstÄdd. Ibland undrar jag om det inte handlar uteslutande om att klassificera som avvikande alla som passar oss inte eller Àr för svÄra att hantera.
Jag har funderat lÀnge över problemet med bokstavsdiagnoser. Om jag nu mÄste acceptera deras existens sÄ sjÀlvklart Àr det Gilbergs forskning som jag skulle stödja, den ligger ju ganska nÀra mina egna observationer. Men i sjÀlva verket undrar jag om det behövs nÄgra diagnoser alls.
Barn Àr olika, bÄde till utseende och inre egenskaper. Det genetiska arvet gör att vi verkligen fÄr stor variation av personligheter. Ibland blir det ju vissa drag som vi helst skulle vilja slippa hos vÄra barn. I alla tider fanns det ju barn som var överaktiva, extremt impulsiva, klumpiga och som hade problem med uppmÀrksamheten. AlltsÄ barn som motsvarar dagens diagnos ADHD och liknande ( fast jag medger att antalet var inte sÄ stor som i dagslÀge). De togs om hand i skolan med olika metoder. Jag skulle kalla det korrigerande pedagogik. De krÀvde förstÄs mycket uppmÀrksamhet och sÀrskild förhÄllningssÀtt. Mycket var vunnet redan med den lugna atmosfÀren i klasen. Idag Àr det förstÄs annorlunda dÄ lugn och ro Àr nÀstan omöjligt att Ästadkomma. Kaos och oförutsÀgbarhet utgör grogrunden till uppkomsten av alla dessa symptom som man kallar för ADHD/DAMP.
Det finns en aspekt till som Àr vÀrd att fundera över. VÄra vanor, livsstil och Àtbeteende har förÀndrats avsevÀrd. Idag har vi blivit bl.a. övertygade om att fettet Àr livsfarligt. Vi fÄr i oss ocksÄ mÀngder med olika konserveringsmedel. Det Àr vÀl inte sÄ lÄngsökt att tro att allt detta och mycket annat kan pÄverka vÄra barns utveckling. Idag lÀste jag i Expressen om en brittisk forskning som tar upp just detta i samband med ADHD och dyslexi. Barn som deltog i studien, hade alla beskrivna symptom och efter att fÄ kosttillskott med Omega3 och Omega6 fettsyror, förbÀttrade sina resultat med upp till 400 %. Jag associerar direkt till min egen barndom dÄ efter frukosten blev man tvungen att fÄ i sig en matsked tran (fiskleverolja). Den stora ökningen av olika störningar hos vÄra barn kan faktiskt ha samband med Àndrad instÀllning till fettet. Jag tÀnker ocksÄ pÄ antibiotika och vaccinationer. Under min barndomstid hade vi inte tillgÄng till antibiotika (det var efter andra vÀrldskrig och vi var ganska isolerade frÄn omvÀrlden) och mÄnga vaccinationer utvecklades först pÄ senare Är. LikvÀl astma, allergier och neuropsykiatriska tillstÄnd var ocksÄ ganska ovanliga. Man behöver inte vara forskare för att se samband. DÀrför med stor tillfredstÀllelse lyssnade jag till nyheten om att barn som under spÀdbarnstiden fick antibiotika har en tendens att utveckla olika allergier och astma. Jag tror att hÀr pÄ NKMR finns en artikel som redogör för eventuella skador som vissa vacciner kan framkalla hos barn och vars förÀldrar blir sedan anklagade för dödlig misshandel.
Jag pĂ„stĂ„r absolut inte att allt var bĂ€ttre för. Barn dog i sjukdomar som idag Ă€r i det nĂ€rmaste utrotade. Men kanske Ă€r det sĂ„ att priset för framgĂ„ngar Ă€r just de störningar som breder ut sig lavinartad? Kanske förĂ€ndringen blev för snabb? Kanske behövs noggrannare avvĂ€gning mellan âvinster och förlusterâ?
Jag anser att varken Eva KĂ€rfve eller Björn Gillberg har rĂ€tt. De bekĂ€mpar varandra fast bĂ„da begĂ„r nog exakt samma fel: bĂ„da negligerar förekomsten av en stor variation av det normala. BĂ„da sjukförklarar en vanlig företeelse. Och ingen av dem tar hĂ€nsyn till andra aspekter, exempelviss sĂ„dana som jag tog upp (sĂ€kert finns det mĂ„nga fler!). Medan Gillberg pĂ„stĂ„r att det finns abnormiteter i barnens hjĂ€rnor, skulbelĂ€gger KĂ€rfve förĂ€ldrarna. Hon pĂ„stĂ„r att 75 % med DAMP/ADHD diagnosen kommer frĂ„n de lĂ€gsta sociala klasserna. UnderförstĂ„tt skulle det vara förĂ€ldrar och deras situation som orsakar barnens störningar. Min egen tolkning av dessa 75 % Ă€r annorlunda. Det kanske Ă€r sĂ„ enkelt att man har mycket lĂ€ttare att stĂ€lla en psykiatrisk diagnos pĂ„ mĂ€nniskor och deras barn som tillhör de lĂ€gre sociala klasser. Med tanke pĂ„ att det finns undersökningar som tyder pĂ„ att barn med ADHD kunde prestera fram goda resultat och fungera nĂ„gorlunda bra, under de rĂ€tta omstĂ€ndigheterna, borde man inte fundera vad det Ă€r som orsakar alla dessa symptom? Eller vad det Ă€r som gör att barn frĂ„n lĂ€gre samhĂ€llsklasser för den stĂ€mpeln? Kanske det Ă€r sĂ„ enkelt att barn till förĂ€ldrar med högre status blir inte sĂ„ lĂ€tt klassade som hjĂ€rnskadade p.g.a. sina förĂ€ldrars position? Jag associerar direkt till annan statistik, den som talar om kvinnors âpsykiska och nervösa besvĂ€râ eller utbrĂ€ndhet. De som jobbar fisisk och tillhör de nedre klasserna pĂ„ socialskalan fĂ„r diagnosen psykiska problem medan de med högre stĂ€llning benĂ€mns pĂ„ ett finare sĂ€tt, som âutbrĂ€ndaâ. I grund och boten handlar det oftast om samma problem.
NĂ€r det gĂ€ller barn med neuropsykiatriska diagnoser, borde man kanske fundera över att alla egenskaper som man sĂ„ gĂ€rna klassar som avvikande och besvĂ€rande, problemfyllda och svĂ„ra för omgivningen, kan under andra omstĂ€ndigheter, vara en stor tillgĂ„ng. MĂ„nga âstorheterâ, mĂ€nniskor som Ă„stadkom stora verk, skulle idag klassas antagligen som ADHD eller fĂ„tt andra liknande diagnoser. Vi glömde nog att det Ă€r ofta i kampen med sig sjĂ€lv och sina egna svĂ„righeter som dem flesta storverk födds.
Jag Ă€r fullt medveten om att det jag skriver nu Ă€r vĂ€ldigt kontroversiellt. I en vĂ€rld dĂ€r man inte reagerar i vanliga vardagssituationer pĂ„ barnens aggressivitet, nonchalans, vĂ„ldsamhet m.m.; nĂ€r normer och sjĂ€lvdisciplin Ă€r sĂ„ gott som bannlysta, nĂ€r allt oftare tvingas vi att se pĂ„ hĂ€ndelserna utifrĂ„n âbarnperspektivetâ (som jag förstĂ„r omoget, oerfaret och okunnigt) Ă€r det nog svĂ„rt att fundera ens i sĂ„dana termer. SamhĂ€llet har matats lĂ€nge nog med urskuldande för individen och skuldbelĂ€ggande för förĂ€ldrarna teorier. Samtidigt ser vi hur illa det gĂ„r för vĂ„ra barn. Det sista i raden Ă€r sjĂ€lvskadande flickor. Jag blir alltmer hĂ€pen och förtvivlad över alla s.k. experternas uttalande. Man pĂ„stĂ„r att flickorna kĂ€nner sĂ„ mycket Ă„ngest nu för tiden och att de âlĂ€ttar pĂ„ trycketâ pĂ„ detta sĂ€tt. Det Ă€r bara det att denna Ă„ngest Ă€r nog lika gammal som vĂ€rlden. Innan vi började matas med psykoanalytiska teorier, visste vi det. Det hörde till livets villkor. Det finns ju olika sĂ€tt att hantera det. Kreativitet Ă€r ett av de.
Jag undrar om behovet att diagnostisera sÄ mÄnga barn som neuropsykiatriskt skadade kommer inte ifrÄn övertygelse om att barn Àr smÄ Ànglar, som beter sig som vi förvÀntar oss, som i varje tÀnkbar situation reagerar exemplariskt och pÄverkas inte av jÀmnÄriga eller kaos. Om det blir inte sÄ, mÄste det bero pÄ nÄgonting annat Àn barnet, tror vi. Vissa hÀnvisar till hjÀrnan andra till dÄliga förÀldrar.
Det finns sÀkert en del som har födds med skador. De borde fÄ behandling och rehabilitering.
De sakkunniga â istĂ€llet för att försöka hitta pĂ„ metoder eller Ă„tminstone utnyttja de gamla vĂ€l beprövade â brĂ„kar med varandra om eventuella orsaker!
Förra Äret blev jag tvungen att besöka en statlig institution i mitt gamla land. PÄ vÀgarna dÀr hÀngde tavlor. Men istÀllet för vackra bilder, var det inrammade olika kloka citat. En av de var följande:
DEN SOM VILL, DEN LETAR EFTER ETT SĂTT ATT LĂSA PROBLEM,
DEN SOM INTE VILL LETAR ENBART EFTER ORSAKER TILL PROBLEM!
