Jag tycker att det är skrämmande att man inte kan hålla löftet som man gav föräldrarna angående sekretessen. Men ännu värre, tycker jag, är den hela situationen som uppstådd. Ibland undrar jag om det inte handlar uteslutande om att klassificera som avvikande alla som passar oss inte eller är för svåra att hantera.
Jag har funderat länge över problemet med bokstavsdiagnoser. Om jag nu måste acceptera deras existens så självklart är det Gilbergs forskning som jag skulle stödja, den ligger ju ganska nära mina egna observationer. Men i själva verket undrar jag om det behövs några diagnoser alls.
Barn är olika, både till utseende och inre egenskaper. Det genetiska arvet gör att vi verkligen får stor variation av personligheter. Ibland blir det ju vissa drag som vi helst skulle vilja slippa hos våra barn. I alla tider fanns det ju barn som var överaktiva, extremt impulsiva, klumpiga och som hade problem med uppmärksamheten. Alltså barn som motsvarar dagens diagnos ADHD och liknande ( fast jag medger att antalet var inte så stor som i dagsläge). De togs om hand i skolan med olika metoder. Jag skulle kalla det korrigerande pedagogik. De krävde förstås mycket uppmärksamhet och särskild förhållningssätt. Mycket var vunnet redan med den lugna atmosfären i klasen. Idag är det förstås annorlunda då lugn och ro är nästan omöjligt att åstadkomma. Kaos och oförutsägbarhet utgör grogrunden till uppkomsten av alla dessa symptom som man kallar för ADHD/DAMP.
Det finns en aspekt till som är värd att fundera över. Våra vanor, livsstil och ätbeteende har förändrats avsevärd. Idag har vi blivit bl.a. övertygade om att fettet är livsfarligt. Vi får i oss också mängder med olika konserveringsmedel. Det är väl inte så långsökt att tro att allt detta och mycket annat kan påverka våra barns utveckling. Idag läste jag i Expressen om en brittisk forskning som tar upp just detta i samband med ADHD och dyslexi. Barn som deltog i studien, hade alla beskrivna symptom och efter att få kosttillskott med Omega3 och Omega6 fettsyror, förbättrade sina resultat med upp till 400 %. Jag associerar direkt till min egen barndom då efter frukosten blev man tvungen att få i sig en matsked tran (fiskleverolja). Den stora ökningen av olika störningar hos våra barn kan faktiskt ha samband med ändrad inställning till fettet. Jag tänker också på antibiotika och vaccinationer. Under min barndomstid hade vi inte tillgång till antibiotika (det var efter andra världskrig och vi var ganska isolerade från omvärlden) och många vaccinationer utvecklades först på senare år. Likväl astma, allergier och neuropsykiatriska tillstånd var också ganska ovanliga. Man behöver inte vara forskare för att se samband. Därför med stor tillfredställelse lyssnade jag till nyheten om att barn som under spädbarnstiden fick antibiotika har en tendens att utveckla olika allergier och astma. Jag tror att här på NKMR finns en artikel som redogör för eventuella skador som vissa vacciner kan framkalla hos barn och vars föräldrar blir sedan anklagade för dödlig misshandel.
Jag påstår absolut inte att allt var bättre för. Barn dog i sjukdomar som idag är i det närmaste utrotade. Men kanske är det så att priset för framgångar är just de störningar som breder ut sig lavinartad? Kanske förändringen blev för snabb? Kanske behövs noggrannare avvägning mellan ”vinster och förluster”?
Jag anser att varken Eva Kärfve eller Björn Gillberg har rätt. De bekämpar varandra fast båda begår nog exakt samma fel: båda negligerar förekomsten av en stor variation av det normala. Båda sjukförklarar en vanlig företeelse. Och ingen av dem tar hänsyn till andra aspekter, exempelviss sådana som jag tog upp (säkert finns det många fler!). Medan Gillberg påstår att det finns abnormiteter i barnens hjärnor, skulbelägger Kärfve föräldrarna. Hon påstår att 75 % med DAMP/ADHD diagnosen kommer från de lägsta sociala klasserna. Underförstått skulle det vara föräldrar och deras situation som orsakar barnens störningar. Min egen tolkning av dessa 75 % är annorlunda. Det kanske är så enkelt att man har mycket lättare att ställa en psykiatrisk diagnos på människor och deras barn som tillhör de lägre sociala klasser. Med tanke på att det finns undersökningar som tyder på att barn med ADHD kunde prestera fram goda resultat och fungera någorlunda bra, under de rätta omständigheterna, borde man inte fundera vad det är som orsakar alla dessa symptom? Eller vad det är som gör att barn från lägre samhällsklasser för den stämpeln? Kanske det är så enkelt att barn till föräldrar med högre status blir inte så lätt klassade som hjärnskadade p.g.a. sina föräldrars position? Jag associerar direkt till annan statistik, den som talar om kvinnors ”psykiska och nervösa besvär” eller utbrändhet. De som jobbar fisisk och tillhör de nedre klasserna på socialskalan får diagnosen psykiska problem medan de med högre ställning benämns på ett finare sätt, som ”utbrända”. I grund och boten handlar det oftast om samma problem.
När det gäller barn med neuropsykiatriska diagnoser, borde man kanske fundera över att alla egenskaper som man så gärna klassar som avvikande och besvärande, problemfyllda och svåra för omgivningen, kan under andra omständigheter, vara en stor tillgång. Många ”storheter”, människor som åstadkom stora verk, skulle idag klassas antagligen som ADHD eller fått andra liknande diagnoser. Vi glömde nog att det är ofta i kampen med sig själv och sina egna svårigheter som dem flesta storverk födds.
Jag är fullt medveten om att det jag skriver nu är väldigt kontroversiellt. I en värld där man inte reagerar i vanliga vardagssituationer på barnens aggressivitet, nonchalans, våldsamhet m.m.; när normer och självdisciplin är så gott som bannlysta, när allt oftare tvingas vi att se på händelserna utifrån ”barnperspektivet” (som jag förstår omoget, oerfaret och okunnigt) är det nog svårt att fundera ens i sådana termer. Samhället har matats länge nog med urskuldande för individen och skuldbeläggande för föräldrarna teorier. Samtidigt ser vi hur illa det går för våra barn. Det sista i raden är självskadande flickor. Jag blir alltmer häpen och förtvivlad över alla s.k. experternas uttalande. Man påstår att flickorna känner så mycket ångest nu för tiden och att de ”lättar på trycket” på detta sätt. Det är bara det att denna ångest är nog lika gammal som världen. Innan vi började matas med psykoanalytiska teorier, visste vi det. Det hörde till livets villkor. Det finns ju olika sätt att hantera det. Kreativitet är ett av de.
Jag undrar om behovet att diagnostisera så många barn som neuropsykiatriskt skadade kommer inte ifrån övertygelse om att barn är små änglar, som beter sig som vi förväntar oss, som i varje tänkbar situation reagerar exemplariskt och påverkas inte av jämnåriga eller kaos. Om det blir inte så, måste det bero på någonting annat än barnet, tror vi. Vissa hänvisar till hjärnan andra till dåliga föräldrar.
Det finns säkert en del som har födds med skador. De borde få behandling och rehabilitering.
De sakkunniga – istället för att försöka hitta på metoder eller åtminstone utnyttja de gamla väl beprövade – bråkar med varandra om eventuella orsaker!
Förra året blev jag tvungen att besöka en statlig institution i mitt gamla land. På vägarna där hängde tavlor. Men istället för vackra bilder, var det inrammade olika kloka citat. En av de var följande:
DEN SOM VILL, DEN LETAR EFTER ETT SÄTT ATT LÖSA PROBLEM,
DEN SOM INTE VILL LETAR ENBART EFTER ORSAKER TILL PROBLEM!
