Farligt när folkstyret börjar likna ett familjeföretag
Publicerad 2013-01-27 00:05
38 kommentarer
http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-farligt-nar-folkstyret-borjar-likna-ett-familjeforetagSöndagskrönikan – Peter Wolodarski
Journalisten och författaren Anders Isaksson kunde som få tolka politikens skiftande mönster. Han förenade utblick och bildning, demonstrerad i sin biografisvit över Per Albin, med en särpräglad känsla för demokratins vardag: människorna bakom, spelet i kulisserna, de osynliga sambanden.
I boken ”Den politiska adeln” (Bonnier Fakta, 2006) ger sig Isaksson i kast med ett av sina favoritämnen – hur toppjobben i politiken och den offentliga förvaltningen ofta går till framträdande personers gamla kompisar, sommargrannar och anhöriga.
En gång i tiden hade aristokratin företräde till höga ämbeten i Sverige, konstaterar Isaksson. Samtidigt noterar han att det i vår tid vuxit fram en politisk klass, i vilken nätverket och kontakterna spelar en viktigare roll än formella meriter. Vem du är har blivit viktigare än vad du är.
Jan Stenbeck, som nyligen porträtterats i en skarp dokumentärserie på SVT, brukade i början av 1990-talet berätta för sina finanskompisar på Wall street att hans syster var utrikesminister i Sverige och att han själv ägde en tv-kanal.
Vännernas reaktion var en blandning av skämtsamhet och förvåning: inte visste vi att Sverige var en bananrepublik.
”För Stenbeck hade historien ett didaktiskt syfte; han var själv övertygad om att både den offentliga sektorn och storfinansen var genomsyrade av nepotism och att de båda sedan länge levde i symbios”, skriver Anders Isaksson.
Själv riktade han i sin bok blicken mot svensk socialdemokrati, och det sätt på vilket Göran Persson styrde landet som statsminister med hjälp av förläningar. Partiet hade haft makten obrutet sedan 1994. Räknat sedan 1932 hade S befunnit sig i regeringsställning närmare 90 procent av tiden.
Det lämnade djupa spår i byråkratin och det offentliga belöningssystemet. Persson blev slutpunkten i en process som satte meritokratin på undantag.
Anders Isakssons poäng var dock inte att Socialdemokraterna av sin natur var värre är andra, utan att man haft störst möjligheter att agera destruktivt. Det parti som han var mest kritisk till i fråga om politisk inavel var Folkpartiet, där ledande företrädare i ett uppmärksammat fall till och med bytte fruar med varandra. I privata sammanhang brukade Anders skämtsamt säga: ”Folkpartiet är inte ett parti utan en ormgrop.”
Kanske var Anders Isaksson alltför fixerad vid relationer. Kanske såg han samband som var mindre iögonfallande än vad han försökte göra gällande. Kanske underskattade han idealismens kraft och överbetonade klass- och klanperspektivet.
Samtidigt tjänar veckans ministerutnämning som ett utmärkt exempel på hur sammanvävd politiken blivit med det privata, också när Sverige styrs av en borgerlig regering.
Nya jämställdhetsministern Maria Arnholm presenterades av FP-ledaren Jan Björklund som ”direktör och feminist”, som om hon rekryterats från näringslivet med friska ögon. Men han hade lika gärna kunnat beskriva henne som föreståndare för Folkpartiets mest kända kollektivboende, i vilket ett tjogtal FP-namn bott genom åren.
Arnholms före detta livskamrat är Björklunds nuvarande statssekreterare, och han var tills nyligen tillsammans med Folkpartiets skolborgarråd i Stockholm, som själv tidigare var gift med Björklunds företrädare som FP-ledare. I samma kommunstyre finns för övrigt ett folkpartistiskt kulturborgarråd, som en gång var en del av jämställdhetsministerns kollektiv på Lidingö; samma villa där Björklund träffade sin fru under en fest.
Det slutar inte här. Maria Arnholms egen nyutnämnda statssekreterare är gift med partiets ekonomiska talesman i riksdagen. Dessutom är Arnholms tidigare partner i affärslivet gift med Sveriges moderata socialförsäkringsminister.
Poängen är inte att vara snaskig eller att nedvärdera någon enskilds kvalifikationer. Jag betvivlar inte att Maria Arnholm har den kompetens som krävs för att bli en effektiv minister; i hennes bagage finns värdefulla erfarenheter från annat än politiken.
Men det är något osunt när detta nät av sammanboenden och partnerskap vävs samman med centrala positioner i svensk demokrati.
Familjeband och vänskapsrelationer finns naturligtvis i alla samhällssfärer. Men vi talar här om den offentliga maktutövningen, inte om vad som sker i ett privat bolag. När det liberala partiet får folkstyret att börja likna ett familjeföretag uppstår ett allvarligt problem.
Om man till detta lägger att regeringen i sin utnämningspolitik systematiskt börjat gynna trogna statssekreterare, särskilt de som jobbat nära finansminister Anders Borg, växer bilden fram av precis den politiska adel som Anders Isaksson så många gånger varnade för.
I en annan av sina böcker, ”Ebbe – mannen som blev en affär” (Bonnier Fakta, 2007), illustrerade Isaksson ingående riskerna med denna kotteridemokrati. Den gången handlade det om ett hus på Djurgården, där Ebbe Carlsson var inneboende och skapade ett nav för sitt sociala liv. I bostaden rörde sig journalister, politiska tjänstemän och statsråd, inte minst hyresvärdens blivande fru, justitieminister Anna-Greta Leijon.
Sedan gick det som det gick, och det ena privata bandet ledde till det andra och ända in hos polisen. Vänskapsförhållandena förgiftade Palmeutredningen och tvingade till slut fram justitieministerns avgång.
Så nedsolkad kan demokratin bli när det privata tar överhanden.
I den svenska regeringsformen heter det att endast sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, får fästas avseende vid när beslut om statliga anställningar fattas. Det är en fundamental skrivning, vars innebörd vår politiska klass måste börja fundera på.
Peter Wolodarski
peter.wolodarski@dn.se
