Hej Alla!
Vi skulle vilja förklara våran situation så att vi kan få bästa möjliga hjälp och rådgivning.
Till att börja med så har vi 5 barn. Vi är Veronica 29 år, och Fredrik 35 år. Izabella f.00 Samantha f.04 Benjamin f.07 Emil f.08 Felicia f.12. Izabella har aldrig bott med mig, jag var 17 år när jag fick henne och bodde ännu hemma. När jag fick en egen lägenhet var Bella 6 månader. Jag flyttade utan henne. Det var det dummaste jag gjort men jag blev ifråntagen amningen och närheten som jag skulle haft med henne lös med sin frånvaro pågrund av min och mammas relation. När jag mer eller mindre var tvungen att flytta utan henne så började jag dricka en hel del för jag ville inte känna saknaden efter Bella. Mitt drickande satte mig i olika situationer med olika konsekvenser. Jag blev presenterad en behandling. Jag fick ett ultimatum, att gå på denna behandling frivilligt 3 dagar i veckan 4 tim/tillfälle eller jobba 8 timmar dagen för att kunna få pengar av socialtjänstens bistånd. Jag valde behandlingen. Så från och med här erkände jag tydligen att jag hade en missbruksproblematik, år 2001. Jag hoppade av behandlingen och började skolan, skolan blev för jobbig och hamnade till slut på behandlingen igen. Efter Samantha föddes så ville socialtjänsten att jag skulle gå en fullföljd behandling, jag blev iväg skickad till ett hem utanför Gävle och vid denna tid var jag gravid med Benjamin. Denna behandling avbröt jag två dagar innan det var tänkt att jag skulle åka hem eftersom att det var så mycket droger på detta behandlingshem, och som tur var. Samma dag som jag egentligen skulle åka hem kom polisen och plocka in alla som var där. Men för socialtjänsten såg det inte bra ut att jag avbröt behandlingen, socialtjänsten sökte LVU på Izabella och Samantha och fick igenom det. Placeringen blev hos min mamma. Helgen efter jag åkte hem från behandlingen träffade jag min man. Han med ett struligt förflutet, missbruk och kriminalitet. Men allt det lade han åt sidan när han träffade mig. Vi förlovade oss efter tre månader och gifte oss efter sex månader. När Izabella och Samantha blev placerad hos min mamma så gick vi socialtjänsten bakom ryggen. Jag hade Samantha hemma fastän hon var LVU:ad. I tron om att Samantha var hos min mamma så var Samantha vilken flicka som helst. Dagis hade inga klagomål. BVC hade inga klagomål allt med Samantha var bra, tillskillnad när hon skulle varit under min vård offentligt. När Samantha var hos mig så var hon nappig, knäig, tillbakadragen osv. Vi var ändå ute på gården och levde som vilken familj som helst. Jag och min man var alltid ute med barnen, regnväder som solväder. Dessvärre bodde vi på samma gård som socialhandläggaren hade sin syster och sin kusin. Men ett helt år gick utan att bli upptäckta.
Benjamin blev ett år och jag och min man skulle börja med hans inskolning på dagis. Under inskolningen berättar vi för personalen att vi har ett förflutet som är struligt och att missbruk har förekommit och att vi har med socialen att göra. Varför vi gör detta är för att vi vill ha en rak kommunikation. En dag när vi kommer för att hämta Benjamin på dagis (under inskolningen) så tar personalen in oss i ett enskilt rum och vill tala med mig och min man. Ni luktar alkohol ibland när ni kommer och har betett er vingligt säger dom…. Men sedan får vi gå. Vi går raka vägen upp till BVC och förklarar situationen, BVC remiterar oss vidare till familjeläkaren som tog utandningsprov (alkoblås) och blodprov för att spåra alkohol. När resultatet kom så visade det negativt men vi fortsatte att lukta alkohol. Under denna tid har socialtjänsten klivit in och påbörjat en utredning. Det tar någon månad innan vi kommer på vad det är. LISTERIN. Munskölj. Innan vi gick till dagis på morgonen borstade vi tänderna, samma sak när vi skulle hämta Benjamin, då hade vi precis äte, borsta tänderna innan vi gick iväg. Men hur kan man koppla det till att vi vinglar och beter oss kontigt bara för att vi luktar. I detta fall listerin? Humm? Detta är bara ett exempel som vi suttit i, det finns hur mycket som helst som vi har varit föremål för, eftersom att vi har det förflutna som vi har. Men hur kommer vi ifrån allt? Det kommer ju ständigt nya anledningar för socialtjänsten att kontakta oss.
När vi har barnen hemma dricker inte vi. Cider från affären på nyår det är allt. Vi sköter barnen. Men runt om oss finns det folk som har sina personliga åsikter om oss som gör att man ser saker annorlunda. Jag dricker energi dryck ganska ofta, en gång satt jag här utanför på gården med en sådan dryck. Någon ringer till socialtjänsten och gör en anmälan att jag sitter och dricker öl ute på gården med barnen, så var proceduren igång igen med socialen. Utredningar, insatser osv.
År 2007
Min man upptäckte att Emil inte rörde sitt ben som han skulle när han var ca 2 veckor gammal och vi kontaktade sjukvården. När vi kommer upp på sjukhuset kunna överläkaren konstatera att Emil hade ont, vi blev ner skickade till röntgen, inget hittades. Läkarna gjorde ultraljud, inget hittades. Samma dag blev vi hemskickad med Alvedon. Dagen efter var vi på sjukhuset igen, läkarna röntgade Emil, inget hittades. Samma dag åkte vi hem med råd att ge Emil fortsatt Alvedon. Efter en vecka återkommer vi till sjukhuset och samma procedur igen, röntgen som inte visar något. Läkarna säger att vi ska prova med sjukgymnastik under den tiden som jag ammar. Åker hem och varje gång jag ammar gör jag sjukgymnastik. Varje gång jag sträcker ut Emils ben skriker han, han tycker inte alls om att jag håller på med benet. En vecka går och med tiden blir det bättre. Men en dag, 24 januari 2008 sitter jag i soffan i vardagsrummet och ammar och jag hör hur det "knäpper" i Emils bröstkorg. Jag kontaktar läkaren och jag åker upp till sjukhuset. Vid denna tid har min man börjat arbeta så jag åker upp dit själv med Emil. Jag blir åter igen nerskickad till röntgen men denna gång kommer jag inte därifrån, läkaren kommer till mig och säger "detta ser inge bra ut, absolut inge bra ut alls" jag trodde han drev med mig och jag var på väg upp till barnkliniken men blev stoppad. Jag fick inte lämna röntgen. Jag sms:ar hela tiden min man men hade ingen teckning i röntgen salen och läkarna ville att min man också skulle komma så jag fick ringa efter honom från deras fasta telefon. När min man kommer så går läkaren upp med oss till barnavdelningen igen. Det tar mindre än 10 min så är socialtjänsten också där. (vi som precis blivit av med dom). Läkarna berättar för oss att Emil har 12 frakturer i kroppen. Jag trodde läkaren skoja med oss. Men jag märker ganska så snart att han inte gör det. Min man börjar efter ett tag att gråta. Jag hade vid detta tillfälle inte tagit in det läkaren sa och trodde att de hade blandat ihop Emils röntgenbilder med någon annans. 12 frakturer? Nu efter att läkarna hittat vad det var för fel på Emils ben börjar en rad olika undersökningar på Emil. Läkarna sa att Emil var misshandlad och för att bevisa det skulle dom göra en röntgen på hans huvud för att se att det var en svullnad i huvudet och att vattenvävnaden skulle ha rubbats, Men inget visades onormalt. Då gick man till nästa undersökning, ögonbottenlysning, här skulle man se en blödning, men inget visades. Vi föräldrar ifråga satte avsaknaden av blåmärken men fick inget svar förens alla prover var klara. En rad blodprover togs men allt var normalt som jag förstår det. Timmarna gick. Till slut kommer läkaren in och säger till socialtjänsten som var med att det är misshandel Emil utsatts för, nu fick vi föräldrar ställa frågor. Om han utsatts för sådant kraftigt våld, skulle Emil då inte ha blåmärken? men läkarna menade på att det inte behövde vara det. Inget av dom undersökningar som de har gjort behöver påvisa något. Inga av deras undersökningar kunna bevisa att det var yttre våld. Innan vi går från sjukhuset så frågar jag läkaren varför man inte upptäckt detta tidigare på röntgen, läkaren svar på detta var att de inte hade den utrustningen för att upptäcka frakturer hos sådana små barn. Varför då röntga ett sådant litet barn 4 gånger? Istället för att skicka iväg oss till Uppsala?
Denna kväll somnar vi på socialtjänstens utredningshem, familjeboendet. En utredning är inledd om misstanke på babymisshandel. Vi bor här från 24 januari 2008 till 20 februari 2008. 20 Februari blir vi hämtade av polisen och blir häktade ett ex antal veckor. Under denna tid blir våra barn omedelbart omhändertagna och LVU:ad av socialtjänsten. I slutet av häktningen får vi ett varsitt brev, att det inte behöver vara misshandel Emil är utsatt för utan att det kan vara tillfällig benskörhet och hur en sådan undersökning måste gå till väga för att få veta om det är det.
Problemet med denna sjukdom tillfällig benskörhet, TBBD är att den inte är accepterad här i Sverige.
När vi väl kommer ut från häktet börjar våran kamp mot läkarna och lanstinget. Men vi får ingen respons från sjukhuset så vi gör en anmälan till socialstyrelsen. Socialstyrelsen meddelar att ansvarig läkare ska kontakta oss för en vidare undersökning men denna undersökning blir aldrig av. Läkaren kontaktar oss aldrig. Detta biopsi prov måste göras inom Emils 6 månaders ålder. Denna utredning hinner inte göras trots upprepade försök från våran sida, vi ringde barnkliniken och ansvarig barnläkare flera gånger.
Under tiden vi föräldrar kämpar med provtagningen på Emil så meddelar åklagaren att han lägger ner åtalet mot oss föräldrar ang misstanke på babymisshandel.
Alla dessa motarbetande från alla håll har satt sina påfrestningar mellan mig och min man, vi har haft våra stunder som vi har bråkat en hel del, druckit osv. Vi har hamnat på polishuset också enligt lagen av berusade personer. Blivit avhysta från lägenhet tre gånger. Det är utan barn som detta har ägt rum. Men informationen kommer till socialtjänsten och vi anses som olämpliga föräldrar.
År 2009
Nu börjar kampen om att få tillbaka barnen. Men möts väldigt snart av sura miner och ett polisarbete från socialens sida. Det var inte ett enda möte som passerade förbi utan att socialtjänsten hela tiden säger att vi måste säga vad det är som hänt Emil. Vi har suttit i polisförhör och redan sagt att vi inte har en aning om vad som hänt med Emil och varför han hade dessa frakturer. Men socialtjänsten struntade i det och verkligen sa saker som vred om ens hjärta. Tiden för oss blev tuff och någon fullbordad hemtagningsutredning på Emil blev aldrig av. Är det någon som vill veta vad det som orsakat Emils frakturer så är det ju vi föräldrar och vi kämpar med det.
Hemtagningsbegäran har det varit hela tiden för Samantha och Benjamin men aldrig fått rätt i Förvaltningsrätten, det spelar ingen roll att socialtjänsten sitter där och säger att de inte jobbar för en återförening mellan barn och föräldrar så får socialtjänsten igenom LVU iallafall. Socialtjänsten är livrädd för att låta barnen komma hem och lägger allt i förvaltningsrättens händer och förvaltningsrätten verkar vara lika dom också. Men förvaltningsrätten säger att vi föräldrar sitter i ett moment 22 när vi bara har umgänge med barnen 2 tim/månaden. Alltså 24 tim/år. Förvaltningsrätten menar att de inte kan släppa på LVU när det är så lite umgänge. Socialtjänsten vet ju att umgänges tiden har en stor betydelse när det gäller att återförena barn med föräldrar, därför sitter socialtjänsten och säger varje gång i förvaltningsrätten att ett utökat umgänge är på G nu. Men aldrig blivit av efter 4 år.
År 2012
I början av året 2012 blev jag och min man gravida. Jätte stolta och glada som vi var. Men snart kom det att bli en återberättelse av tidigare händelse. Det blev en anmälan från Familjehemsgruppen Socialtjänsten till utredningsgruppen socialtjänsten. Dom inledde en ex-officio utredning som vi föräldrar först var positiva till. Socialtjänsten sa att det var här och nu som gällde i denna utredning och att det var öppen kommunikation som gällde. Vi talade om för socialhandläggarne att vi under flera år har försökt att motbevisa att Emil är misshandlad men att det inte finns någon som vill hjälpa oss att vi ständigt kommer till dessa återvändsgränder. Vidare förklarar vi att vi skulle vilja komma in på familjeboendet så får socialtjänsten själva se att det inte brister i våran föräldrarförmåga. Tiden gick och det är inte längre som vi blivit lovad. På ett möte säger socialhandläggarna att de kommer att omhänderta Felicia redan vid födseln. Vid denna tid är det inte lång tid kvar till förlossningen. Jag och min man påbörjar ytterligare en gång en utredning ang Emils frakturer. Men tiden gick och en flicka föds på förlossningen den 18 september 2012. För att få en anknytning till Felicia så får vi vara placerad på BB tillsammans med Felicia under några dagar, från den 18 till den 21 september. BB personalen tyckte att vi skötte oss exemplariskt med Felicia, ändå får vi inte stanna kvar efter den 21 september då det är bestämt att socialhandläggarna ska komma och hämta Felicia och ta henne ifrån oss. Familjeboendet är inte heller ett allternativ för socialtjänsten eftersom att deras personliga oro kommer att komma den dagen vi lämnar familjeboendet med Felicia. Det spelar ingen roll om vi visar oss vara exemplariska föräldrar. Familjeboendet är under en kortare tid ca 8 veckor med möjlighet att kunna förlänga tiden. Personal 24 tim /dygnet. Men det räcker inte för socialen.
Det omedelbara omhändetagandet är överklagat och har redan varit uppe i Förvaltningsrätten och med ett vittne från BB som dessutom säger i rätten att vi skötte oss exemplariskt med Felicia. På BB är det precis som på familjeboendet som vi önskar att få komma till, andra föräldrar med barn plus att det är personal dygnet runt. Så jag ser ingen anledning till att ett omedelbart omhändertagande ska vara nödvändig eftersom att allt fungerar bra. Men tyvärr så slog Förvaltningsrätten igenom det omedelbara omhändertagandet och Felicia är ännu placerad. Beslutet är överklagat till kammarrätten och ett beslut är taget, besked om beslutet meddelas i morgon 2012-10-11. (Håller tummarna) Idag 2012-10-10 så blev utredningen klar till ansökan på LVU, har läst den och det finns inget som är här och nu. Det står att vi har haft en massa insatser från socialtjänsten så sent som 2007, en frivillig insatts. Efter det har det inte varit några insatser och det är väl 2012 nu? Felicia var långt ifrån påtänkt 2007. Det är utredningen på Felicia som blev klar idag. Det som står idag i utredningen det är om socialtjänstens egna personliga oro, inget konkret alls. Var har aktualitetsprincipen tagit vägen?
Izabella bor i ett familjehem nära Uppsala. Benjamin och Samantha bor i ett annat familjehem också nära Uppsala. Emil bor i Gävle och nu är Felicia också placerad i samma familjehem (släktplacering) som Emil i Gävle. Släktplaceringen är det värsta tänkbara placeringen för oss föräldrar. Det är min mans föräldrar som har hand om Emil och Felicia nu, alltså Emils och Felicias farmor och farfar. När Emil först blev placerad blev han inte det hos farmor och farfar utan han blev placerad i Möklinta, vi föräldrar gjorde då allt för att han skulle komma till släkten, farmor och farfar. Det tog oss nästan ett år att få igenom den flytten, ett byte av handläggare så tog det bara någon vecka så bodde Emil i Gävle hos farmor och farfar. Men problemet kom när åtalet lades ner ang misstankarna om babymisshandel. Min man blev lycklig när fallet lades ner och ringde direkt till sin mor för att meddela att det inte längre fanns några hinder för att kunna få tillbaka Emil. Där blev det direkt kalla handen och hans mor säger till honom att "skulle du få hem Emil i en rättegång så tar vi Emil och sticker utomlands" Som ni ser, här är min man redan motarbetad av sina föräldrar och är man ett familjehem så har man tyvärr nästan allt att säga till om. Jag menar på att sedan när det blir aktuellt för en hemtagningsutredning kommer det att vara så mycket negativt om oss som föräldrar, allt för att behålla barnen.
Benjamin och Samantha under den tiden jag och min man satt häktade fick komma till ett jourhem nära Arlanda. Här bodde dom under någon vecka innan de fick flytta till ett riktigt familjehem. Familjehemmet och jag hade en bra kontakt i början, tills dess att åtalet lades ner, samma dag som åtalet lades ner talade jag om det för familjehemmet. Och det skulle jag aldrig ha gjort, från den dagen har det aldrig varit sig likt. Barnen mådde helt plötsligt dåligt efter umgängena, separationssvårigheter, kontakt med BUP osv. Här hade jag umgänge med barnen 2 gånger i månaden 2 tim, men eftersom att dom blev så dåliga minskade man umgänget till 2 tim/mån och så har det varit sedan dess. Idag är det både det ena och det andra från familjehemmet. Dom säger att barnen var rädda för vatten när det kom till familjehemmet och att barnen är rädda för polisbilar och ambulanser. Att Samantha säger att ambulansen har kommit och hämtat Emil. Ja, det finns en väldigt massa saker som familjehemmet kommer och säger vad barnen i sin tur säger. På ett umgängestillfälle som familjehemsföräldrarna var med på i Gävle frågar Samantha mig om Fredrik slår barn, jag fråga henne varför hon undrar detta och till svars får jag ”för att Jimmy säger det” Jimmy det är familjehems pappan. Jimmy hör att Samantha frågar detta men inte en reaktion. Inte en reaktion från soc heller som befann sig på umgänget och så här håller det på än idag.
I vårdplanen står det att vi ska vara helt fri från misstankar kring Emils frakturer, alltså vi ska varit uppe i en rättegång och blivit frikända. Vi har varit på åklagaren flera gånger att vi vill att han ska lyfta upp det i en rättegång men det kommer han inte att göra. Vi ska ha en bra och stabil ekonomi, vi studerar båda två. Vi ska ha en trygg och säker hemma miljö för barnen. Men vi får inte ha dom hemma. Vi ska ha ett socialt nätverk.
Kraven på oss föräldrar för att få tillbaka barnen har inget med oss i slutändan att göra, eftersom att dom i rätten säger att barnen inte mår bra och inte klarar av en flytt just nu och att det kommer att förstöra barnen mer. Vi har letat efter massa domar från RÅ och vissa från kammarrätten. Någon från Europadomstolen. Med dessa domar känner jag att det inte kommer att vara några problem att få tillbaka barnen. MEN man vet aldrig.
Till sist vill jag bara tillägga att barnen får träffas två gånger per år. Ett av familjehemmen har fått i uppdrag att ordna syskon träff minst två gånger per år. Detta sker i regel en gång på sommaren i Furuviks parken och ett under jullovet. Detta som socialen håller på med är INTE för barnens bästa.
Nu under den senaste tiden har vi blivit så less på socialtjänsten att vi spelar in alla möten och det sägs väldigt mycket som är av användning. Men om det är till hjälp i förvaltningsrätten, det återstår och se.
PÅ Benjamin och Samantha ska socialtjänsten nu gå in och söka vårdnads överflytt för andra gången.
