Omröstning

Äger föräldrar sina barn och barn sina föräldrar?

JA! Barn och föräldrar hör ihop
2 (100%)
Ja och Nej! Vi har dem bara till låns
0 (0%)
Nej! Barnen tillhör staten
0 (0%)

Antal personer som röstat: 2

Författare Ämne: Vems är barnen?  (läst 5081 gånger)

Ruby Harrold-Claesson

  • Global Moderator
  • Newbie
  • *****
  • Antal inlägg: 690
  • Karma: 1
    • Visa profil
Vems är barnen?
« skrivet: 25 juni 2011, 16:34:15 PM »
För ca en vecka sedan klistrade någon följande ord från ”Havets blogg”: ”Nej, vi äger inte, våra egna barn, och ingen äger rätten, till någon annans liv!” i en Facebook tråd som levererar meddelanden direkt till min mailbox.

Eftersom jag inte delar åsikten att vi inte äger våra egna barn skrev jag ett inlägg som genererade fler än 100 inlägg. Mitt inlägg lyder enligt följande:

"Bloggaren har fel. Visst äger föräldrar sina barn! Det är socialstaten som ville kollektivisera allt och alla som myntade devisen "Du äger inte dina barn".

När föräldrarna väl tillägnade sig socialens felaktiga beskrivning, visade det sig sedan att det är socialstaten som gör anspråk på barnen! Eftersom socialen anser att de äger barnen kan de ta dem från sina föräldrar och överlämnar dem som försörjningsobjekt / inkomstkällor åt kompisar och / eller släktingar eller skänka bort dem som förtäckt adopterade till sina barnlösa kompisar och / eller släktingar.

Notera socialens språkbruk: de skriver 'barnet' i stället för hans/hennes barn, eller 'modern' i stället för hans/hennes mor, eller fadern i stället för hans/hennes far. När socialen skriver på detta sätt är barnet ingens barn!

Jag äger mina barn och mina barn äger mig. Till skillnad från socialens språkbruk talar och skriver jag om mina barn, mina döttrar, min son, min dotterson, min familj!

Läs gärna följande artiklar på NKMR:s hemsida:
1 - Barn - foreldres eiendom! av Tor Langbach, fd advokat, numera domare,
2 - Blod är tjockare än vatten, Av Hans Hjortsjö, fd kammarrättsråd, fd hyresråd
och
3 - Foreldre er Guds gave til barna![/url] Av Rune Fardal, norsk psykolog

Trevlig läsning och låt er ej luras!"

Vad tycker ni på NKMR:s Diskussionsforum?

OBS! Omröstningsfråga

AS76

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 106
  • Karma: 0
    • Visa profil
SV: Vems är barnen?
« Svar #1 skrivet: 25 juni 2011, 21:50:42 PM »
Jag håller definitivt med om det - familjer ska hålla ihop, och barn är föräldrars ansvar - inte statens. I dagens Sverige känns det som att barn blivit skyltobjekt man egentligen inte bryr sig om, utan bara skaffar för det de kan ge ens eget liv. Under sådana förhållanden blir familjebanden naturligtvis inte vidare starka, inte heller från barnens sida, för vem vill ha en kompis som förälder?

I vår familj hade vi lyckligtvis en som förstod vad det innebär att skaffa familj - min mor. Värre var det med min far, som inte ville gifta sig och som förväntade sig att familjelivet var till för hans nöjes skull. Han ville inte ta på sig föräldrarollen, utan tycktes se familjen som publik som skulle bekräfta hans självupplevda storhet, och familjen gick helt åt skogen. Nu har jag en halvsyster som pendlar mellan fängelse, behandlingshem och sjukhus (för drogrelaterade skador), och en alkoholiserad far som fortfarande vill ha uppmärksamhet, men som ingen vill ha med att göra. Min mor dog i hjärtinfarkt för några år sedan.

Jag har då lärt mig mycket om hur man inte ska vara, genom att se vad min fars val och uppträdande har inneburit. Under hela uppväxttiden var jag skötsam och det fanns ingen anledning till någon intervention från samhällets sida, men nu under vuxenlivet har man verkligen skrämts av hur nära man var att hamna på institution, eftersom det är där barn placeras när familjer bryter samman. Och HVB-hem / ungdomshem är förstås inte trevliga ställen. Jag tror det enda som skonade mig från detta öde var att min mor ändå såg till att familjen fungerade som den skulle, även fast hon blev utbränd på kuppen och också blev alkoholiserad, eftersom hon i praktiken hade med tre barn att göra. Tyvärr hade jag oturen att socialtjänsten slog till just innan jag hade gett mig ut i vuxenlivet, och ville ha in mig på en massa vård, helt i onödan. Så då blev man stämplad till utanförskap trots allt, även fast det inte är något jag upplever vara en del av mig - det är bara myndigheterna som har tryckt ut mig dit.

Det som i alla tider gjort att barn vuxit upp till att bli fungerande vuxna, är kärnfamiljen. Staten som förälder tycks dock inte kunna producera något annat än missbrukare och brottslingar - desto mer den försöker, desto värre blir det.

susanna svensson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 280
  • Karma: 0
    • Visa profil
SV: Vems är barnen?
« Svar #2 skrivet: 30 juni 2011, 00:22:31 AM »
Vi har dem till låns när de börjar närma sig vuxen ålder ska de succesivt få större och större frihet att gå sin egen väg. Men jag anser snarare att det är barnen som äger sitt biologiska ursprung eftersom att blod (gener) är tjockare än vatten. Jag är en mix av mina tidigare förfäder mina barn är en genmix av mina  och sina pappors tidigare förfäder på gott och ont. för att förstå sig själv bör man ha del av sitt ursprung. Det är därför det är viktigt om ett barns föräldrar av någon anledning inte klarar av att ta hand om sina barn att i första hand välja familjehem bland släktningar eller nära vänner som känner till barnens historia. Det är därför det är så viktigt att barn har kontakt med båda sina föräldrar efter en skillsmässa.

rillenyfiken

  • Gäst
SV: Vems är barnen?
« Svar #3 skrivet: 13 januari 2013, 18:58:07 PM »

Notera socialens språkbruk: de skriver 'barnet' i stället för hans/hennes barn, eller 'modern' i stället för hans/hennes mor, eller fadern i stället för hans/hennes far. När socialen skriver på detta sätt är barnet ingens barn!

Jag äger mina barn och mina barn äger mig. Till skillnad från socialens språkbruk talar och skriver jag om mina barn, mina döttrar, min son, min dotterson, min familj

Men detta till trots!!! Man kan inte tala om människor som ägodelar.
Jag anser inte att jag äger mina barn. På samma sätt hävdar jag att jag aldrig varit mina föräldrars ägodel. Däremot anser jag att jag har vissa förpliktelser gentemot mina barn. Dessa förpliktelser är det som, om jag fullföljer dem gör mig till förälder. I annat fall vore jag inte mycket mer än en spermadonator.

Men självklart talar jag om mina barn som "mina". Det har inget med ägande att göra, bara ett tydliggörande att de och jag hör till samma familj.
Självklart anser jag inte staten vara ägare till mina barn heller!
IMO! Barn äger vi inte av den enkla anledningen att vi är alla fria människor, men barn behöver stöd och hjälp för bli trygga, självständiga vuxna och i den bästa av världar är barnens biologiska föräldrar bäst lämpade för den uppgiften.