Författare Ämne: Vem säger att barnet mår bättre utan sin mamma/pappa?  (läst 3785 gånger)

Ivana

  • Gäst
Vem säger att barnet mår bättre utan sin mamma/pappa?
« skrivet: 11 januari 2011, 00:34:22 AM »
Jag blir så frustrerad av att läsa alla inlägg och har själv gått igenom mycket sista åren, när det gäller socialen och mitt LVU-ade barn.

Det började med min depression, vilket ledde till att jag inte hade ork med att ta hand om de vardagliga sakerna, men hade alltid mat på bordet, gick upp på morgonen och såg till mina barn hade rena kläder, såg till att de var hemma i tid, kom i säng i tid osv.. när det gällde mina barn tog jag hand om dom trots min depression. Vissa saker kom bort, så som att kämpa mer på morgonen att få sonen iväg till skolan, han är envis, har en stolthet, och vill få igenom sin vilja enda sedan han var liten. Saker som träning och så vidare, orkade jag inte ta dom på mm. Men annars var jag väldigt trött, grät mkt och sov mkt. Hade ingen livslust.

Min depression tillkom, efter att min man varit otrogen ett antal ggr, sista gången under min gravidited, vad jag vet om. Men det är inte enda orsaken till detta, under många år fick jag även ta hand om honom och hans saker, inte bara barnen, sov 4 - 5 timmar per natt under många år, jobbade, tog hand om 3 barn och en man som inte brydde sig mer än om sig själv å sitt. Hade 2 svåra förlossningar, med blodförlust och nära döden bägge ggrna. JA depressionen smög sig på med åren, sen gick jag rakt in i väggen och fick läggas in.

Socialen blev inkopplat efter jag kommit hem och inte fick sonen till skolan om dagarna, han mådde dåligt oxå av allt som skett under dessa år såklart. Det är här allt började och det slutade inte... mer och mer blev min son besvärlig och jag var på hans sida, och gav upp med viss kontakt med socialen, för jag tyckte de behandlade oss fel. De lyssnade inte på mig eller honom, vad vi hade att säga, de tyckte de skulle följa vad de är utbildade till och vad de lärt sig.

Jag gav upp vid flera tillfällen och flydde ifrån saker, orkade bara inte ta emot mera.

En vacker dag när jag fått jobb i ett annat land, åker jag och min son dit för att starta på nytt (då hade han inget LVU) men efter ett par månader beslöt han sig för att åka hem till Sverige igen för att gå färdigt skolan och sedan komma tillbaka till mig igen. Det var då när han var tillbaka i Sverige som socialen satt stopp för vår framtid...

De satte LVU på honom, han fick bo i ett annat hem, ett HVB hem, och har bott där nu sedan ett par år.. Han blev bara sämre och sämre iom detta LVU, där han inte fick komma till mig och där han kände sig hjälplös och allt han ville var att vara hos mig. (ensam vårdnad, pappan inte så mkt i bild)

Sedan dess har inte socialsekr gjort sitt jobb som hon ska, hon gjorde inte omprövningar, vilket jag inte visste att jag kunde ha använt mig av emot dom, men försent nu.. Hon går på sin egen uppfattning utan att lyssna på mig eller min son vad vi säger och önskar. Hur kan hon veta hur hon ska behandla min son om hon inte känner hur han fungerar?

Alla barn är olika, man kan behandla alla barn på samma sätt, de fungerar olika..

Min son visade tydligt att han mådde sämre när LVU sattes in och de tog honom ifrån mig på det sätt att han inte kunde återvända till mig eller bo hos mig. Han började med narkotika och kriminalitet .. Idag är han drogfri och sköter sig mkt bra, men fortfarande boende på HVB hem, och de ger inte upp, jag måste visa att jag sköter mig minst ett år, bla jobb, lght osv.. att jag är "stabil" mm vad de nu menar med allt. Saken är, jag har ALDRIG misshandlat psykiskt eller fysiskt min son, jag har ALLTID tagit hand om honom och varit där i alla lägen för honom, jag hade BARA en depression...

Det är hemskt att se sin son må som han gör just nu, i kämpan och längtan att få bo tillsammans en dag igen, jag orkar inte se hans ledsna ögon, där han tycker att alla bara övergivit honom och att den enda person som är hans närmaste han får inte bo hos, det är bara det att jag har inte övergivit honom, jag orkar inte höra längre heller "mamma jag vill bo hos dig", " när ska allt sluta", "vad har jag gjort för fel" mm.

Min största önskan är att få vara nära min son igen, som en familj!

Jag undrar om denna socialsekr har egen familj, om hon vet hur det är att vara ifrån sina barn, och hur det känns att någon annan bestämmer över hur ens barn ska ha det, utan att de inte ens lyssnar på en??

Hur kan man vara så kall som kvinna/mamma och inte ha känslor och förståelser för andra?

Denna socialsekr jobbar efter vad hon lärt sig och tänker bara på de materiella sakerna, men tänker hon på vad min son och vad jag känner? Hur vi mår? och vad finns det för möjligheter att vi kan bo tillsammans och få den hjälp vi behöver på samma gång?

Varför ska det gå så lång att mitt barn hamnar i droger och kriminalitet? Om de nu vet hur de ska behandla min son, varför satte dom inte stopp för detta innan det hände? Efter att låsa in honom på ett 12§ hem, pga droger å kriminalitet i 7 veckor, får han återkomma till HVB hemmet och inte har de förberett honom med hjälpmedel hur han ska tackla vissa saker, verktyg till att säga nej till olika frestelser osv. Jo, vad händer efter ngn vecka, han hamnar på låsta hemmet igen i ett par veckor för drogmissbruk.. Varför inte sätta honom på ett beroendehem från första början??! Jag blir så arg och besviken och ledsen att se hur min son behandlas av oproff personer, som inte tänker på själva individen..

Oj jag har skrivit väldigt mkt nu.. jag får avsluta och besvara om frågor kring vad jag skrivit..

Tack för att du läser

AS76

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 106
  • Karma: 0
    • Visa profil
SV: Vem säger att barnet mår bättre utan sin mamma/pappa?
« Svar #1 skrivet: 11 januari 2011, 17:56:23 PM »
Socialtjänsten lyckas då inte ställa mycket till rätta. Så detta är alltså det ungefärliga händelseförloppet:

1) Du läggs in på depression, och sonen börjar skolka. Socialtjänsten börjar utreda.

2) Ni flyttar utomlands ett tag, sonen flyttar tillbaka till Sverige och tas med LVU.

3) Efter ett tag har sonen hamnat på ungdomshem, där han riskerar möta landets värsta förbrytare, mördare m.m.

Hur mycket i brotts/missbruksväg hade han gjort sig skyldig till? Tillämpningen av lagen i det här landet är mycket orättvis - om man inte har socialtjänstens blickar på sig så bestraffas ungdomsbrottslighet rätt lindrigt, men om familjen har utredning mot sig så kan man åka in på ungdomshem för hur litet som helst. Jag såg en undersökning av de som togs in på Stockholms ungdomshem i början av 90-talet, där drygt 1/3 av över 700 intagna knappt hade gjort något alls, allt de hade emot sig var att deras föräldrar var i fängelse, gick på bidrag eller dylikt. Efter att ha tagits in på ungdomshem gick det dock mycket dåligt för denna grupp.

Undra egentligen hur stor del av svenska folket som känner till att man kan placeras bakom taggtrådsstängsel som ungdom utan att ha begått något brott, genom ett enkelt LVU-beslut. Förr talade man om barngulag, nu är väl Guantanamo en bättre liknelse.

Det låter dock som att det borde vara möjligt att häva detta LVU-beslut, måste bara få till tillräckligt med uppståndelse i massmedia för att sätta tryck på socialtjänsten.

Ivana

  • Gäst
SV: Vem säger att barnet mår bättre utan sin mamma/pappa?
« Svar #2 skrivet: 11 januari 2011, 21:40:12 PM »
Ja i stort sätt så har det gått till..

Det dom har missat är, varför gick det så här långt? just nu har han LVU 2 och 3, LVU 3 (eget beteende) tillkom då han började med droger och kriminalitet, men om de hade gjort rätt från början då hade han inte hamnat såhär.. Varför förbjuda ett barn att inte komma tillbaka till sin mamma? Jag har inte gjort något fel, många familjer flyttar utomlands och fortsätter sina liv där.. Varför ska vi behandlas så här?? Har vi så mycket frihet egentligen? Bara för att jag hade en depression och min son började med skolkning slutade det med att han hamnar på låst behandlingshem, efter ett par år! Vad har gått snett här dessa år sedan allt startade? Tror verkligen socialen att det är bättre att hålla ett barn borta från sina föräldrar?

Saken är den att jag har inte haft det lätt efter depression, när det gäller jobb, lägenhet osv.. Men jag har alltid varit där för honom oavsett hur mitt läge varit just då. Just nu bor vi på skilda håll och socialen säger i alla utredningar att målet är att jag och min son ska ha den bästa kontakt som familj?? Men, vad finns då hjälpen? Varför kan man inte hjälpa en förälder att flytta närmare sitt barn om nu de inte vill att barnet ska flyttas på? Nej, det finns ingen hjälp, så som att erbjuda bostad i samma kommun! hemskt! Vad innebär då " bästa kontakt med familj" ? Vem har råd att resa par ggr i månaden för att besöka sitt barn, och den som jobbar har inte råd att stanna hemma från jobb heller, det innebär att jag kan inte hälsa på några ggr per månad! Dagens läge när det gäller jobb, så kan man glömma tills vidare anställningar, så man tar vad där finns.

Varför kan man inte flytta på honom till kommunen där jag är och där jag jobbar? för mig är det inte lätt och flytta, när jag inte har rätt till lght och inte stor chans att hitta ett jobb. Det finns hjälp även i denna kommun, han kunde ha fortsatt här med behandling/vård som de påtvingat oss med.

Ja jag är arg och besviken på Sverige och dess lagar, Varför får Sverige ha LVU kvar, när det är inte lagligt i EU?? 

Varför göra så här mot ett barn, varför sätta LVU för han inte ska flytta hur som helst? Han känner sig utelämnad, ingen pappa, ingen mamma i närheten, vem älskar honom? Ja dessa tankar hade han, ett barn som inte förstår livet och hur allt fungerar. Fast så var ju inte sanningen, jag fanns där för honom, men socialen stoppade det för honom. Jag kommer aldrig mer lita på dessa människor, och ge tillit för vad de har att erbjuda.

Rent sagt.. de kan dra åt ......! Hoppas en dag de får gå igenom detta själva.. det vore den bästa hämnden.