Hejsan på Er allihopa. Jag har varit både upptagen och helt förtvivlad efter det vi inte fick tillbringa varken Jul eller nyår med vår son. Umgängestillfällena har också blivit kortare och mer sällan, vad säger man, oj va glad jag är att jag kan kontrollera ilska, har fått jobba på det sedan 2001 då Försäkringskassan tog bort min sjukpenning efter det vi kom hem ifrån ett jordbävningsdrabbat Indien. Vi blev rånade också, men, ingenting går upp emot hur vi mår efter detta, inte ens i närheten.
Jag har startat en blog där jag skall berätta om vårt arbete, men just nu är jag väldigt noga med att berätta fler och fler detaljer som ännu inte har blivit rapporterat via webben;
http://ceejohansson.wordpress.com/Såg att en och annan frågade efter uppkomsten till allt det som hänt. Kan väl säga så här, det finns 9 års diskriminering som ännu inte detaljerats, hot, förtal mm, och jag slänger ut det som behövs. Jag tror inte på, "an eye for an eye", men när dom tar vårt barn ifrån oss på det viset dom gjorde, och sen gör allt vad dom kan för att hålla honom borta, hmm, räkna med att jag gör vad som krävs för att få tillbaka honom. Läget är också så att Annie tog omhändertagandet för hårt, så hon kommer helt enkelt inte ur chocken. Vi har dock varit chockade och traumatiserade förut, också arbetat oss igenom det själva, Annie är också ganska duktig på psykologi, men det här är nåt som vi inte rår oss på, inte psykiatriska kliniken heller. 3 resor till akuten talar också om hur pass kraftigt hon upplevde allt detta. Det enda blodsband hon har här slets ifrån henne, och efter det så sa man att hon vad en dålig mamma, samt för störd för att ta hand om sitt eget barn.
Det finns gränser, och vi har gjort vad vi kan för att samarbeta med soc, men det visade sig inte fungera alls då dom gick åt motsatt håll, som om dom mår bra av att se andra lida och må dåligt. Så det finns ingenting kvar att göra, än att vända upp och ner på precis allt om så behöves! Vi var villiga att släppa allt som hade hänt innan omhändertagandet, dum-snällt egentligen, men nu har vi som sagt inget val, man kan och skall inte behandla människor hur som helst, och det finns något som heter mänsklig rätt, den skall vi se till att ta tillbaka nu!
Efter 8 månader ungefär så sätter vi ner pinnen, skulle ha gjort det från början, men kan man inte sova, äta, minnas nåt eller koncentrera sig så går det inte.
Nu går det dock bättre. Brottom är det också, jag har lyckats få jobb igen och jag vägrar släppa den möjligheten en gång till, denna gång passar det oss ännu bättre, och ligger precis inom ramen för vad Domenic egentligen gillar.
Må gott på Er,
Namaste!
PS, det som ligger på bloggen redan, och det som tidigare har tagits upp är långt ifrån allt vi har varit med om!
Är man en smula annorlunda får man stryk i Sverige, nu tar vi inte mer!
