Författare Ämne: Den enskildes möjlighet att åberopa och få prövning av EU rätten nationellt .  (läst 1314 gånger)

Mats Larsson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 56
  • Karma: 0
  • Lightworkers Calling http://www.youtube.com/watch
    • Visa profil
Till att börja med några relevanta utredningar och yttranden från SOU och propositioner

SOU 1993:40 Del B s. 126 f.:
”de svenska domstolarnas
och myndigheternas tolkning av konventionen bör --- göras med försiktighet
och lagstiftaren skall även i fortsättningen ha det primära ansvaret för att rättsreglerna
inte kommer i konflikt med konventionen och dess praxis. Europakonventionen
innehåller också en del vaga regler som ger ett betydande skön till de olika medlemsstaterna
att avgöra hur de önskar uppfylla konventionens krav. Även innebörden
och gränserna av detta skön bör i första hand klargöras av lagstiftaren. Vi anser
således att även efter en inkorporering av Europakonventionen bör den nuvarande
balansen mellan den lagstiftande och den dömande makten upprätthållas.”

Prop. 1993/94:117 s 36:
Enligt regeringens
uppfattning bör den i vårt demokratiska statsskick grundade balansen mellan den
lagstiftande och dömande makten inte rubbas. Även om det generellt sett är så att
det inte finns några motsättningar mellan en inkorporerad Europakonventions
bestämmelser och annan lagstiftning, kan det inte helt uteslutas att det uppkommer
fall där det uppkommer fall där det kan ifrågasättas om en sådan konflikt
föreligger.”


Om en starkt restriktiv hållning präglar detta tolkningsmoment
släpps konventionen bildligt talat, inte in i det inhemska rättssystemet annat än
i det i konventionspraxis helt klarlagda och uppenbara fallen. Konventionens
betydelse för de enskilda individernas rättighetsskydd blir då i realiteten ganska
ringa i det inhemska systemet.
Men I den utsträckning som LVU lagen  inte medger rätt till att vården  skall upphöra , om svensk domstol inte direkt kan tillämpa konventionen, skulle den drabbade vara tvungen att vända sig direkt till Europadomstolen, vilket knappast kan stå i överensstämmelse med åtagandet att ge de rättigheter som anges i konventionen ett effektivt skydd”  Vad som efterfrågas är att Det inhemska systemet
tar Europadomstolens tidigare domar i  relation till Tvångsomhändertaganden under beaktande och att de ges den prejudicerande betydelse de borde ha för överensstämmelse med åtagandet att ge de rättigheter som anges i konventionen ett effektivt skydd som Konventionen själv stadgar.

  Här följer Europarättsspecialist  Jan Södergren,s slutsatser:
 "De domare som utgår från den i Sverige hävdvunna demokratisynen
och uppfattningen om rättsväsendets återhållsamma roll, anammar en restriktivare
syn på tolkningen, medan de som är av ståndpunkten att rättighetsjuridiken
i högre grad skall utvecklas i rättspraxis naturligt nog tolkar
Konventionen på ett mer extensivt och dynamiskt sätt. Olikheten framträder
tydligast vid tolkningen av Konventionsrätten i de fall när ”mycket talar för” att
Konventionsrätten skall tolkas på visst sätt, men där det inte går att ”finna ett
entydigt stöd” för densamma. De domare som intar en restriktiv hållning kommer
som regel snarare fram till att det inte föreligger någon konflikt mellan det
internt svenska rättsläget och konventionsrätten, varvid de interna reglerna tillämpas.
Det senare är ju därtill ofta mindre kontroversiellt än att avgöra en konflikt.

Det är vedertaget att det i första hand ankommer på de fördragsslutande parterna
att tillförsäkra rättigheterna i Konventionen. Detta följer av artikel 1 i
Konventionen som ålägger staterna att ”garantera var och en, som befinner sig
under deras jurisdiktion, de fri och rättigheter som anges i avdelning 1”. Detta gäller
också rättigheterna i tilläggsprotokollen i den mån och den utsträckning som
staterna har ratificerat dem. Men staterna har även andra skyldigheter jämlikt
Konventionen, som vare sig är placerade i Konventionens avdelning I eller i tillläggsprotokollen.
Ett exempel härpå utgör artikel 34 där staterna förbinder
sig att inte på något sätt förhindra ett effektivt utövande av den individuella klagorätten.
I Cruz Varas noterade Europadomstolen att denna skyldighet var av
processuell natur vilket skulle skiljas från de materiella rättigheterna. Europadomstolen
uttalade emellertid att ”it flows from the very essence of this procedual
right that it must be open to individuals to complain of alleged infringments of it in
Convention proceedings”. Detta utgör ytterligare ett exempel på Europadomstolens
flexibla tolkning som bör hållas i minne vid diskussionen nedan om gottgörelse
enligt artikel 41.
Ordalydelsen i artikel 41 indikerar - om än e contrario - att staterna även har
skyldighet att gottgöra en inhemst konstaterad kränkning. Artikeln stadgar att
om staternas ”nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall
domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse”.
Stadgandet är förvisso en handlingsregel riktad till Europadomstolen.
Detta kan emellertid inte tolkas som att staterna inte har en förpliktelse att gottgöra
en kränkning om det är rimligt att så sker. Stöd för detta återfinns emellertid
främst i andra regler i Konventionen.
En av dessa är artikel 35 som föreskriver att en klagande först måste uttömma
de inhemska rättsmedlen innan en talan kan anhängiggöras hos Europadomstolen.
Regeln är tillkommen för och syftar till att staterna först skall ges möjlighet
att ställa till rätta kränkningar, innan de ställs inför ett internationellt skrank.
I bl a Akdivar mfl. uttalades att ”regeln utgår från att nationella system tillhandahåller
ett effektivt rättsmedel med anledning av den påstådda kränkningen.
Regeringen har bevisbördan för påståenden om att det fanns ett effektivt rättsmedel
Med beaktande av att staterna första hand skall tillförsäkra rättigheterna och att
dessa - enligt bl a artikel 13 - måste vara praktiska och effektiva kan den inhemska
prövningen knappast vara mindre ingående än den prövning som Europadomstolen
skulle företagit om frågan låg på dess bord. Det är också en slutsats
som justitierådet och förutvarande ledmoten av Europakommissonen Hans
Danelius ger uttryck för. Det torde exempelvis inte vara tillfyllest att vid ett
åberopande av en rimligt grundat relativ rättighet, hänvisa till att det finns möjlighet
till undantag från rättigheten, utan att på något sätt redovisa skälen för
undantaget i det enskilda fallet."

Min  slutsats utav ovanstående är att den enskillde har rätt att begära att Målet handläggs
under beaktande av en Kränkning av EU konventionen och att den prövningen då SKALL ges vara mist lika omfattande som en prövning i EU domstolen skulle ha varit ,annars upprätthålls inte artikel 13. Vilket vid en ansökan om att få ett mål admissible  i EU domstolen skulle generera yrkandet att både artikel 8 och 13 har åsidosatts.

Begär att målet undergår granskning gentemot artikel 8 EU konventionen i Svensk domstol , och åberopa artikel 13 till stöd för det.

Siv Westerberg får/bör gärna kommentera mina slutsatser.
« Senast ändrad: 10 april 2010, 13:55:29 PM av Mats Larsson »